Jag har en medeltemp på 38.7 grader, sen i måndagskväll. Jag är en dålig bloggerska just nu och har inte lyckats äta annat än flytande föda på grund av halsen sen i tisdags.

Första dagen på tidningen nu på ett bra tag, är lite som en gammal reunion. Klampade in på sveavägen 49, sista veckan i dessa lokaler. På fredag kommer en massa flyttgubbar och drar med möbler och skrammel till en ny lokal i gamla stan.

Just nu har jag huvudvärk, där det känns som att någon drar åt mitt skallben med ett skruvstäd. Förmodligen trötthet, sov i 2 timmar i natt. Försöker vrida om dygnet, men dygnet står still och jag kan inte sova. Det hjälper inte att våra duracell grannar är monster. Har de inte sex, ger de ungarna en studsboll, eller gör jämfotatävlingar genom hela lägenheten.

Jag och Dan kikar på ny lägenhet. Inte på grund av lägenheten‚ den är fräsch och lagom stor. Utan på grund av grannarna. Flyttar vi inte innan sommaren finns en chans att jag blir Johnny i The shining och inte Jenny på blomkransen.

De små sakerna som har skett på kontoret sen jag var här sist:
- Mitt skrivbord har blivit besudlat av ett påskägg, en toarulle och en bild på C. Fuglesang - Vem, varför, fetisch?
- Petrus och Tomas verka äntligen spöa säljarna på tv-spel i konferensrummet.
- Malin har packat sin flyttlåda först av alla. Oddsen på den var låg.
- Säljargrinden är borta. De får nu fritt vandra på redaktionen.
- De nya numren av Piraja och Studentmagasinet har kommit ut. 

Världen snurrar runt mig, i 180 grader. Vad ska jag göra? Har försökt sätta in stoppklossar mellan händelse, stanna upp virrvarret av färger. Men det är stora beslut i görningen. Vi får se om jag kommer kallas "Jenny" eller "Djenny" i sommar först och främst.

Och när landet tiden ska spenderas i är färdig, ja. Då är det bara att se på när händelsesnöbollen rullar fortare och krossar allt i sin väg.

Dagen spenderades hos mormor med påskmiddag, nu blir det sängen för tidigt imorgon dyker SP upp med frukost och mys. Har saknat henne. Hör av mig snarast för att avkryptera detta blogginlägg.

När jag var liten och spatserade runt i mina blommiga tights och platåskor brukade jag svänga på flätorna i takt med Shania Twains – That don’t impress me much. Hon frågar om en kille är Brad Pitt, och sen putar hon lite med läpparna och svänger lite graciöst med sin leopardkappa bland sandkornen. Ens om han varit det imponerar det tydligen inte på henne för att det håller henne inte varm om natten.

Tanke 1: Tala för dig själv kvinna. För om Brad Pitt hade kommit fram till mig ute i öknen hade jag nog blivit lite imponerad. Minst sagt.

Tanke 2: Min andra tanke är att han visst kan hålla henne varm om natten, karln har ju en skaplig

kroppshydda.

 

Tredje, och den slutgiltiga tanken är: har vi blivit för kräsna? Vad har vi egentligen för romantiska förebilder och vad imponerar egentligen på oss? Det börjar någonstans med HC Anderssons fina sagor om lilla sjöjungfrun, där Ariel och prins Erik springer omkring (när hon har ben) och romantiserar sig. Det följs av Askungen, Snövit, Svanprinsessan, en officer och en gentleman. Listan kan göras lång. Hollywoodromantiker är vi egentligen hela bunten. Sen när det inte blir så, och verkligheten biter oss i hälarna, gnäller vi till höger och vänster.

Sett ur ett romantiskt perspektiv är nog de flesta av oss dysfunktionella, inklusive mig själv. Vi vill ha den andres totala uppmärksamhet, choklad, blommor, resor… hela kittet. Medan vardagen är mer mamma Scan och andra gastronomiska halv-fabrikat. Sluta dock inte be om det första, för plötsligt händer det.

Jag blir inte imponerad av att Dan kan steka upp en killer Felix krögarpytt, eller tycker att han är så sensuell när han står och diskar eller vräker i sig en påse chips. Men jag blir imponerad av att han står ut med mig, och senast igår blev jag helt pirrig i magen när han hade köpt lösgodis och enbart plockat i mina favoriter och struntat i sina egna. I verkligheten kanske det är Ahlgrens bilar som är vardagsromantiken. Bit då tag i den där bilen, och njut av ögonblicket.

Vad har då fröken Eva Jenny Martina pysslat med idag? Hon har sökt jobb, som en gnu precis som en 19årig kvinna med studenten väntandes runt hörnet borde ha gjort för längesedan.

Min nya bästa vän är platsbanken, och Pontus på arbetsförmedlingen. Efter flera år i skolan, med drillning till höger och vänster, längtar jag efter lite redigt arbete. Som inte inolverar kastruller, tallrikar etc. You heard me. Ett år till som servitris och jag går under.

Varför? Kan kanske frågas. Det är inte för att jag inte trivs med att träffa personer, inte ens de jobbiga kunderna tär på mig. Superwomen med ett förkläde. Det handlar inte om stress, eller sena dagar eller övertid. Det handlar kort och gott om att det inte är ett yrke jag vill spendera resten av mitt liv inom då rulliansen sker fortare än en lavin.

Jag går ut gymnasiet nu i höst, och rädslan för att fastna inom yrkeskategorin som mitt första jobb tilldelade mig lockar inte alls med andra ord. Så nu är det dags att sondera nya terränger, gärna butik. Dock så blev jag lite nedslagen idag då jag hörde efter på diverse affärer i Bollan om hur många ansökningar de fått in på olika platser. Butiksbiträdet svarade enbart med att visa konturerna av en jättehög med sina armar. Men skam den som ger sig. Dagens läxa.

Nu är jag tillbaka, från en splended vecka i London. Det tog ett tag innan stadens puls visade sig, men så fort det skedde var jag kär. Vi var 7 tjejer: Jag, Mikaela, Maria, Malin, Cissi, Emma och Stina som åkte dit genom skolan. En galen vecka minst sagt.

Den tog sin form redan i tisdags, då tre av oss fick för oss att vi vägrade slösa en sekund på att sitta inne på hostelet. Så vi sprang ner till närmsta snabbköp och köpte en flaska rosé (tack gud för 18års gränsen i London) och började förkröka på rummet. Sen gjorde vi oss i ordning och drog ner till Oxford Street.

Väl där insåg vi hur lite vi faktiskt visste om staden, och att vi bara var tre svenska tjejer i för höga skor som var vilse - inte partydjur av hög kaliber. En stackars man på en cykeltaxi stannade för att prata med oss. Vi frågade vart vi borde inleda vår vecka i London, han rekommenderade ett ställe och vi hoppade in i hans cykeltaxi.

Sen bar det av, till några avkrokar i Soho. Medan vi for genom Londonsgator bak i vår cykeltaxi sjöng vi Carola, döpte chauffören till "cirkus boy", sjöng främling med Carola så att det ekade i de våta gränderna och Mikaela utnämnde sig själv till Sveriges nya drottning.

Väl framme hamnade vi på en mysig klubb, stannade där till stängning och drog vidare till två andra pubbar. Galen kväll, som symboliserar hela veckan.  

Andra saker vi upplevde kommer nu att nämnas i ett pottpuri av ord:
Så gott som nakna servitriser, väldigt mycket gratis drinkar, posha krogar, fotsvett, världens godaste lasagne, äcklig stank på vandrarhemmet, otroligt trevliga människor, skratt, mer skratt, liveframträdande av känd tjejgrupp mitt inne på en exklusiv klubb, dissande av Dj Ironik, 1.5 timmes promenad mitt i natten från picadilly till London Bridge etc.


Arlanda, väntar på boarding. Strax efter ropade de "vi söker Jenny Karlsson", genom högtalarna. Mitt hjärta tog dubbelskutt och jag funderade på vem/vad som hade kunnat planterat något i min väska. När jag väl gick fram, med handsvett och svaga knän, visade det sig att dom ville uppgradera mig till första klass. Sen kom dom på att det var inte mig dom skulle uppgradera, utan en annan Jenny Karlsson som skulle med samma flyg. Darn.


Det här var en vanligare ställning för oss än vad man kan tro. Oavsett vilka skor man använde producerade man skrämmande mängder fotsvett. Det första jag gjorde när jag kom hem var att frysa in alla mina skor i frysen och bespruta dom med ättika. Gammalt husmorsknep, från mig till er.


Gruppbild där vi bodde.
Maria, Emma, Mikaela och jag.

Maria och jag på en turistbuss. En sån där röd.


The Circus Boy.


Inne på den snobbigaste krogen jag någonsin ramlat över. Vi hade fixat oss i timmar, gick utanför dörren och regnet vräkte ner. Det var vi, de blöta katterna, omringad av en massa fotomodeller. GRREAT. Men vi fick gratis champagne och drinkar.

Drinkbordet som hela tiden fylldes på.


Den avslutande bilden. Jag vet verkligen inte vad vi pysslar med.

Det är alldeles för lite bilder på den här bloggen, och nu när jag sitter vid en snajdig dator med bluetooth kan jag skicka över lite bilder från veckan som har spenderats hemma.




Emilia kom över, vi lekte med glasögonen. Vi var alltifrån skolfröknar till Steve Urkle. På bilden? Konstfack.


Nästa immitation blev vinhagga, med påklistrat leende.

Extremt onyktra. Extremt glada. Extremt hungriga.

Jag hälsade på mormor en snabbis. Jag vet inte riktigt om hon uppskattade det.

Sen anlände tåget i Stockholm, och det var vår. VÅR! Mitt hjärta slår fortfarande dubbelslag av lycka.

Klockan är snart tio på en fredagskväll och eder allas pensionär har just avslutat sin franskauppsats, filat lite på religionen och läst alldeles för mycket skitnyheter på internet för att vare sig det ena eller det andra kunde bli vettigt.
Men jag är åtminstone klar, och när alla andra vaknar upp med en hejdundrandes bakfylla imorgon vaknar jag upp med tangentavtryck på fingrarna och en musarm.

Hela min helg ska gå i samma anda. Imorgon ska Dan på militärövning och jag har bokat skjuts med dom till S-hamn där jag ska träffa min väldigt saknade mormor. Så från åtta imorgon bitti till klockan fyra tänker jag sitta och pimpla kaffe, diskutera melodikrysset och bli bortskämd. Sen kanske det blir ett eventuellt besök till pappa. Vi får se sa blinda Sara till döve Melker.

Men just nu känns det väldigt bra att ta det lugnt, innan sakerna öser in. Nästa vecka blir det intervju tillsammans med Malin där 30 seconds from mars är offren. Har låtit deras nya skiva varit soundtrack till min pluggkväll, och klättring uppför plugg-everst. Kontraster har alltid varit min grej. Sen blir det uppsatser som ska flyga in på löpande band, renskrivningar och korrekturläsning, samt planerande inför Londonresan.

Angående musiken. Jag är lite partisk när det kommer till 30 seconds to mas musik, då Emo-jenny från sjuan sitter och applåderar i bakhuvudet - men allt som allt tycker jag att det är en riktigt bra skiva. Speciellt för arga människor och jag är ofta en väldigt, liten arg människa. Men, som lilla Sigmund en gång uttryckte det: Det är ilskan och sexualiteten som är vår drivkraft. Och, oboy, om jag behöver drivkraft just nu.

Igår vart det galej med Hanna där vi svängde våra lurviga lite varstans. Det började på skanstull i Svea ungdomsråds lokaler, där vi mejkade och fejkade. Sen drog vi till Kingston, ett små sunkigt hak med billig öl. Farligt billig öl och en massa trevligt folk. Sen vidare till donken, en taxi till Knast det där blev nostalgikväll med Jumper och Håkan Hällström. Mycket skratt.

Med oss hade vi en bild på Rebecca, praktikanten som slutat, så vi visuliserade att hon var där med hjälp av en bild. Vad bilden/Rebecca gjorde under kvällen är väldigt oklart då vi tappade bort henne någonstans vid Knast. Men att döma av bilderna verkar hon ha haft en splended tid, med utsmetad trycksvärta och ett mystiskt leende som följd.

Imorse när jag vaknade hinkade jag i mig kaffe, försökte packa väskorna som ska med hem och hindra mig själv från att sjukanmäla mig och självdö. Till lunch blir det burgerking, eller pizza, blandat med bakisångest. Amen.


Becca körde igång stenhårt.


Toabesök, kategori full som ett as.


Sen här försvann hon in i folkmassorna.


Och sen misstänker vi att denna snubbe drog med henne hem.

Hela den där devisen "lyssna på de äldre" har alltid gått mig förbi. Men det var innan jag träffade Charlotte på jobbet. Hon delar ut råd om mat - och är det någonting som ligger nära mitt hjärta är det mat. Gårdagens lärdom var att knata ner på Kinahaket runt knuten och beställa take away. Du får sen två lådor och en liten för sallad.

För en student med knapert leverna innebär två lådor två dagars mat. Den enda tankekraften var att leka tetris med kycklingbitar och ris samt fort om blixten slänga ner det friterade i påsen. Två nervös människor, jag och Hanna, stod och slevade friterad kyckling med aldrig så skådad energi förr. Fienden rundade buffén, granskade de som plockade i sina matlådor. I stundens hetta flög några svordomar, och mindre passade meningar mellan svettdroppar och darrande knän innan vi lyckades rusa ut ur kinaplacet. I krig och mat är allt tillåtet.


Resterna från gårdagen, the sweet taste of stolen food.


Det här är den enda bilden jag har på Charlotte, och då skådar man bara hennes hästsvans och lite kinamat.
En klassisk tv4-play lunch där vi molar mat, sluter ögonen och önskar att det var trerätters.


Och sist men inte minst en suddig bild på mig. Så fort jag ser mig i glasögenen tänker jag på en sekvens ur en Bert-film där de protesterar emot glasögonormar i sann nazianda.

Efter jobbet igår fick jag hjälp med väskorna och åkte ut till Ropsten. Slängde mig på soffan och filade på min Kinesiska Dynasti uppsats. Fick tomatsås, godis och lägeheten för mig själv då Patrik åkte iväg på Bio. Skickade in den. Nöjd med mig själv. Sjönk ner i ett bad, sjönk ner under täcket och däckade. Precis vad jag behövde! Känner mig som en ny människa idag.

Vaknade i tid, tog en lugn morgon och räknade med att bli ungefär fem minuter sen hit. Kikade på vakna med the voice, tog ett glas juice och känder hur värmen kom tillbaka in i den sömnfrusna kroppen. Promenerade iväg till tunnelbanan med p3 och "mammas nya kille" i öronen. Precis när Katla viskar "vi ses i marschallens skugga" till Bengt i mitt favoritradioprogram är jag påväg att passera spärren och dam knackar mig på axeln.

Scenarion som kunde ha skett nu var ju, med tanke på tidigare tur, att jag glömt sätta på mig en underdel eller att jag hade dragit med mig halva toalettpappersrullen ut hur lägenheten. Men nej, det här gången var det inte mig det var fel på. Hon berättade att det var rökbildning nära T-centralen och att den röda linjen från Ropsten låg i trasselzonen så den gick inte. Hon skulle försöka ta en buss och visade mig till hållplatsen.

Radiovännerna följde med och Patrik berättade på brett piteåmål hans fem i topp lista över idol-låtar i mina öron. Bussen kom efter några minuter, visade upp mitt busskort och ställer mig till rätta. Att åka buss här är som att åka berg-o-dalbana när den svänger. Jag trampade en snubbe på tårna och log ursäktande. Det var då det slog mig. Jag hade ingen aning om vart den där jävla bussen gick. Morgonen hade gått så bra att jag inte tänkt på att något kunde gå fel. "Så bländar jag alla i juryn", skrek Patrik. "Fuck you", tänkte jag.

Det här i sin tur resulterade i att jag, som vägrar svälja min stolhet och fråga någon, stod och stirrade som en amfetamin hög grävling ut genom fönstret efter igenkänningsfaktorer. Nada tills vi nådde Stureplan. Där gick jag av och såg den stora svampen. Okej. Nu var det bara att hitta till en tunnelbana eller sveavägen. Jag promenerade med raska steg för att se ut som att jag hade ett mål - och se på fan. Nu sitter jag här på sveavägen och fick på köpet en morgonpromenad.

Utöver allt det här har jag fått ett "barn" av chefredaktören Tomas igår. Det är en bilaga som handlar om vidareutbildning efter gymnasiet som jag sitter och knåpar på. Jag har tillsammans med Thomas fått lägga upp mallen för mitt barn samt bestämt innehållet, fick just klart en krönika som jag kanske postar senare på bloggen.
Vi ses i maschallens skugga.

I morse ringde klockan så tidigt som fem och Dolly Parton började vråla ut att hon jobbar nio till fem, och har svårt att få ett leverne. Jag vinglade upp efter att ha somnat alldeles försent som en följd av alla hjärtans dag. Gör mig i ordning, Dan får skjutsa ner mig till tåget där jag kånkar på min enorma väska först och sen mig. Ingen frukost, svinhungrig. Drömmer om fruktkorgen på jobbet.

Anländer på centralen, är sen. Stressar. Kikar på mobilen. Tidningsredaktören meddelar att han är på möte - så egentligen fanns det ingen anledning för mig att stressa. Nåja. Åker till Rådmansgatan, orkar inte ta "grinden" med väskorna utan ser en liten ljusglimt i att försöka trassla mig igenom smalspärrarna. Jag fastnar. Helt fast. I en spärr. I rusningstid. Prejad av en rullväska modell a la Coop. Bakom mig hör jag ett rått skratt, vänder mig om och möter Nasif. Men i min hjärna som just då kortslutit gjorde att jag sa "hej al fajid". Det kändes som att det var det han egentligen hette ända tills orden trängde sig förbi mina läppar och stannade i luften. Men, med tanke på att jag fortfarande satt fast i en spärr var det inte mitt största problem. Det blev ett tyst ett tag, alldeles förlänge för någon som håller på att få sina vitala organ punkterade av en rullväska innan Nasif erbjuder sig att bära min väska upp till redaktionen.
"Tack".

Jag känner en enorm tacksamhet att jag sprang in i någon från tidningen där, som ska hjälpa mig att ta mördarväskan. Pyttsan. Nasif tar min handväska och traskar vidare medan jag försöker kånka vidare på datorväskan och bjässen, samtidigt som jag försöker hålla ett jämt tempo med mannen som bär en handväska.

Upp på tidningen. En kopp kaffe. Ett hej dit och ett hej hit. Längtande ögon emot fruktkorgen. Tom. T-O-M.
Fuck this, jag sjukskriver mig.

När jag var yngre kom jag hem från förskolan en dag med kinderna strimmiga av förlorade tårar. I mina blommiga tights, lila tunik och en toffs i håret sprang jag trotsigt in på mitt rum och min storebror följde efter. Han gnatade och frågade vad det var, och jag vägrade berätta. Efter några minuter, eller kanske sekunder, ställde jag mig bestämt upp i mitt rosa flickrum och svarade honom.

"Jag fick inte följa med Jennie hem efter skolan idag, men jag vill inte gråta för det finns barn i Afrika som svälter."

Det min storebror sa då, förmodligen lite chockad av det lillvuxna sättet hans pyttelilla syster just visat, har följt mig genom hela livet. Som ett slags motto.

"Ja, men bara för att andra har det svårt tar inte det bort din rätt att vara ledsen. Ditt största problem är alltid ditt största problem, och känner du dig ledsen över det då får du vara det."


Jag tänker med andra ord slå ett slag för den, i definition svaga människan. Hon/Han som gråter till blödiga filmer, som tycker att det är jobbigt att se våldscener på tv och som ger sig själv chansen att bryta ihop. Det är synd att det är just termen svag som har fått kommit att karaktärisera dessa människor.

Jag hör dit. Jag får ont i hjärtat av The Nootebook och Titanic, jag blir fuktig i ögonen av Extreme Home Makeover då och då och har inte tålamodet att sitta i fem timmar och bygga ihop en IKEA byggsats. Det här är vad folk ser när det tittar på mig. En person som ytligt sett är lika skör som ett okokt ägg och med tålamod som en 3åring. Men vad de inte ser är vad som pågår under ytan, och den eviga kampen emot händelser och personer som kräver betydligt mycket mer styrka än vad som kan visas genom att snickra ihop en Billys bokhylla.

Kanske är det så att frustrationer över dessa inre strider går ut över den sargade familjen och dess kamp i Extreme Home Makeover, och rinner ur mina tankar för en stund där och då när jag sitter och beteer mig som ett blötdjur som söker efter vatten. Kanske inte.

I vilket fall som helst så borde det inte anses som en svaghet att kunna gråta, och det borde inte anses som en brist att visa sina känslor. För ditt största problem, är ditt största problem - och det förtjänar den uppmärksamheten det kräver tills du känner att det fått tillräckligt.

Om två timmar ska jag dra mig ner på stan och försöka hjälpa Bexi att handla lite kläder tills i helgen, innan dess ska jag skriva klart min hemtenta i Psykologi. Ikväll blir det vattengympa med Sara, mys med Dan och sist men inte minst plugg innan prov i geografi imorgon. Så ser min dag ut, och om du läser mellan raderan ser du att det står "stress" och "kaffe".

Ord. Ordet är en konstruktion av vokaler och konsonanter som binds samman till en betydelse. Ord är det som senare byggs ut till meningar, och i dagens kommunikationssamhälle till en karaktär. Använder vi dem inte verbalt använder vi dem i skrift, eller genom att gestikulera vilket senare någon annan formulerar om och beskriver med ord för oss. Det är även våra ord som kommer att märka oss som människa och individ. Utge formen för den vi är - och för den vi skulle vilja vara. Krig och kärlek skulpteras ut ur samma alfabetshärva.

Det finns inte tid att försöka se under kaskaden av ord som väller ut över världen, istället färgar den vårt medvetna. Ibland handlar allt om de första orden du säger eller får ner på papper. Ibland ska du få ihop ord som räcker i en timme att tala inför döva öron med. Men allt som oftast sker bytet mellan ord mellan sådana som dig och mig.

Det finns ord vi blir glada av:
- Kärlek
- Skratt
- Värme

Det finns ord vi blir nedstämda av:
- Ilska
- Irritation
- Krig

Det finns ord som bara låter lustiga om du tänker på dom för mycket:
- Hink
- Gaffel
- Skiva

Det finns tomma ord, det finns sårande ord, det finns uppskattande ord. Utan ordet i alla dess former skulle vi vara vilsna. Men. Det kommer stunder då det känns som att det ord som egentligen behövs för att ens kunna beskriva dem inte ens blivit komponerade och skrivna. Vi stakar oss. Vi söker. Tills någon kan definiera det. Hela känsloregistret ska teoretiskt sett finnas mellan a-ö i rätt kombinationer. 

Trots det sitter jag utan att veta vad jag egentligen vill få fram. Just nu vill jag skala av mig alla ord, och fly. Fly ifrån tanken i sig och fly ifrån orden i mig.

Den här bloggen är en del av ett projektarbete, men även en chans för två ungdomar att hålla kontakt med sin familj och varandra när de genomför två individuella resor.

Förutom att de delar födelseår, en vänskap och att deras sista år på gymnasiet inte kommer att utspela sig så som de först trodde när de gjorde sitt val i nian är det inte mycket som förenar dem - vilket i sin tur kommer att spegla sig i en blogg som handlar om hur livets avkrokar för personer till olika destinationer, och vägen dit.