Solen ligger fortfarande på och värmer Stockholmstad. Skolklasserna blir fler och fler som besöker huvudstaden på utflykt, och att ens dra sig ut ur kontoret för att hitta ett vettigt lunchställ blir lite utav en kamp på liv och död mellan mig och 6 åringar.

Jag och Hanna promenerade ner till vattnet på lunchen och tänkte äta lunch där. Efter att vi slagit oss till en plats med armbågar och knän var det bara att njuta. Känns som att hela jag sakta men säkert tinar upp.

Utöver långlunch har idag först och främst handlat om prat gällande kläder tills på torsdag. På torsdag är det nämligen gala i stadshuset - och än så länge har jag stora clothes issues.

NU. Precis NU. Ska jag andas, bocka och tacka för att jag fått klart en enorm uppsats om klädföretaget Mah-Jong och hälla i mig koffein som om jag levt i öknen flera månader och är i stort behov av vätska - innan jag biter tag i nästa uppgift. Då blir det jag och Word hela kvällen, medan alla andra går ut.

"Vad är väl en bal på slottet?"

Jag vaknade imorse och kände att jag behövde en paus. Så jag tog och lyfte av all stress som låg som en klump på mitt bröst, placerade den fint till höger om mig själv och steg upp. Idag var helt enkelt min lediga dag, och jag bestämde mig för att skita i allt vad måsten och borden heter. Välbehövt!

Så en slapp-dag i mitt liv handlade om att småpyssla utan kravb. Jag är så nöjd, stolt och glad för idag har jag till exempel äntligen tagit upp min cykel ur källaren för första gången på närmare 6 år. Efter att ha borstat bort spindelväven, tagit bort rosten och oljat kedjan var den som ny igen. Den blåa pärlan is back on track.

Sen beprövade jag det gamla klassiska uttrycket "du glömmer aldrig hur du cyklar" och kan avskriva det som myt. Jag började med att vingla in i svärfars volvo - sen ut på gatan och över på granntomten.

Efter den nära-döden-upplevelsen grävde jag upp lite hallonbuskar i svärmors land och satte dom i en kruka som nu står på balkongen, och såg till att stjäla lite jordgubbsplantor med. Mission "få balkongen att inte likna sovjet" completed.

Sen avslutade jag med hårinpackning och ansiktsmask, för att slutligen skriva det här och skriva God Natt världen. Nu ska jag sova för imorgon kommer det finnas en massa "måsten" och "borden" som kommer att knacka mig på axeln, och inte vara så förlåtande för att jag struntade i dom idag.

Jag har chans att få jobb på plats X i sommar, vilket känns otroligt bra. Har testat på en introduktionsdag där idag, och kan berätta att det var med darrande ben jag steg in i en värld jag tidigare aldrig upplevt. Men ut kom jag, både levande och med ett leende.

Just så mycket mer kan jag inte säga, delvis pågrund av påskriven tystnadsplik och delvis av principsjäl. Men med tiden det kanske visar sig vad jag har på lut.

Snart svänger Heffy, den röda venton, in utanför mamsens lägenhet och drar med mig till Bollnäs där natten spenderas i natt. Imorgon är det introduktionsdag nummer 2 och jag håller tummarna för ett lika bra flyt som det var idag. Amen.

Idag har kort och gott varit en ny dag på så många plan. Jag har tillexempel förlorat min Bejer-oskuld och hakade på broder och Dan för att kika på virke! Bara en sån sak. Sen vaknade jag med en bra känsla. Vetskapen om att det var en sån där dag då du är hyber, vaknar upp med ett leende och nästan kan falla ner på knä för att tacka de högre makterna för din rätt att leva. Eller, som andra väljer att summera det: idag har varit en bra dag.

Den inleddes med att jag sov väldigt skönt och länge i en varm och trygg famn och kunde sova ut. Jodå, man tackar! Sen kisade jag ut emot balkongen för att betrakta mitt dagsverk från söndagens IKEA-besök. Det är inte längre en rest från forna sovjet, utan påminner nu mer om ett nyresteurerat Polen. Det tar sig, sa pyromanen.

Sen bar det iväg till skolan, för att plöja lite på the field of plugg. Fick undan en franskalektion (o-o-otroligt att jag ens släpade iväg min lata bakdel till Gefle för denna lektion), vilket kompenserade det faktum att jag fick ta en ersättningsbuss ner till Gävle på grund av banarbete efter järnvägen.

Hem igen, upp till kära broder på Gärdet till hans nyinvesterade fyra. Kikade på lite när han och mon petit ami spikade lite lister, mätte och donade innan min svägerska dök upp och vi trotsade måndags-idealet och drack lite vin. Gick och svullade i oss pizza, satte oss på balkongen och snackade skit.

Nu är det dags för sängen, äntligen! Och idag firar jag med att krypa upp i samma trygga famn som igår, och hoppas på att effekten av det är densamma imorgon.

The Cures gamla dänga får beskriva denna fredag. Jag får åka hem tidigare idag, så ska strax promenera till t-centralen för att hoppa på ett tåg. Klockan fyra anländer jag i Bollnäs.

Fick just en antropologilektion av min mentor, och chefredaktör, Tomas Borgå. Där han radade upp disken han hittade här inne; rester från en ostmacka, en plånbok med kedjor, en ramlösa och natursalt. Sen ropade han dit mig, pekade och sa "Det här Jenny, det här är en AD-måltid." Sen fick jag gå. Dagens läxa - AD är ett udda djur, som tycker mycket om ost och plånböcker.

Nej, nu ska jag försöka släpa med mig den värmländska faran, Malin Ljung, till centralen. Det kan ta ett tag då promillehalten i hennes blod knappt hunnit sjunka sedan gårdagens eskapader. Sist jag såg henne satt hon halvgömd under skrivbordet och gnydde, bredvid sin resväska med solglasögonen på.

Avslutningsvis kan jag säga Grattis till koungen af Sverige som går och fyller år idag.

Om nu någonsin skulle komma sig för att fundera över mina rubriker, så kan jag säga att jag stjäl dom rakt av från den aktuella låten jag lyssnar på när jag skriver inlägget. Idag råkade det vara Marcys Playground - 6 Underground. 

Sjukt soft dag. Inledde med att försova mig, hade inget hopp om förbättring men så fort jag satte mig på tunnelbanan och pluggade in hörlurarna i öronen kunde jag inte sluta le. Teddan Gärdestad - sol, vind och vatten drog loss och framför mig kunde jag verkligen se tusentals med skolavslutningar där den låten har använts. Med andra ord var det sommar, och inte vinter, i mitt hjärta just då och mitt stressade sinne.

Utöver det har jag trippat iväg till Musslan, på Odenplan, för att se hur det skulle funka med extrajobb där. Har en väldigt bra magkänsla, och känner att det inte skulle sitta fint med lite extra-pengar såhär innan studenten.

Imorgon blir det förresten öltest på kontoret. Detta innebär att under de senaste dagarna har det ramlat in ofantliga mängder alkoholhaltiga drycker.

Bira, Bira, Bira? Bärs, Bärs, Bärs!

Idag möttes jag av något som fick mitt hjärta att ta dubbelskutt, och pirra till. Jag fick blommor, och inte vilka blommor som helst. Utan mina favoritblommor, vita liljor.



Bredvid min take-away latte står de nu och doftar. Underbart. Jag har nog världens bästa dejt i helgen.

Har förutom det haft en intervju med Anders Flodström, universitetskansler för svenska högskolan. Underbart trevlig snubbe, trots att det var lite svårt att höra varandra över en knastrig telefonlinje till Bryssel. Vi dividerade lite gällande högskolor, val av linje efter prestige och intresse, och sist men inte minst hur trevligt det är med galor.

Han är dessutom från Söderhamn, grannbyn hemma vid, vilket hjälpte att knäcka isen. Efter att ha varit här på tidningen under ett längre tag har jag lärt mig hur liten världen är - och det känns som att den krymper.

Där, vid kajen, käkade vi lunch idag. Känns som att sommaren knackade en på axeln och lite färg har jag lyckats fått mitt bland alla regnskurar.



Sådär ser det ut just nu. Jag vill ju inte vara den som är den, men gamla stans uteserveringar vilket solarium i världen. Utöver det sitter jag och knåpar på en top-tio-lista över gratisgrejor du måste testa på i sommar innan det blir hemresa om någon timme! Hey Baberiba.

Just nu är det jävligt jobbigt. Känns som att jag står insmetad i sirap, kan varken ta ett steg framåt eller bakåt. Försöker se en framtid, och hur jag föreställer mig den, men allt är grumligt. Försöker lyfta upp axlarna, men de trycks ner.

Jag vet inte ur eller in, rätt eller fel, eller borde vs borde inte. Vi får se, och när allt det kryptiska suddas ut och beslut har fattas lovar jag att försöka vara mer tydligen. Men tills dess är detta för personligt, privat och för mycket mitt eget för att nämnas.

Som jag nämnt har vi flyttat till Gamla Stan, och jag är inte den som klagar. Kan dock sakna att man lärt känna sveavägen så bra vid det här laget, nu blir det till att börja om med att hitta olika lunchställen och kiosker. Men det tar sig! Vi utforskade terrängen idag på lunchen.

Sen är det något extra vårigt, och uppiggande, med att vandra mellan sekelskiftshusen varje morgon - men note to self: det är för jäkla svårt att gå på kullerstensgatorna i dåliga tygskor. Jag lovade Emilia en bildkavalkad om hur det ser ut vid huset igår, så här kommer den.


Jag försov mig imorse, och slet upp det närmaste vettiga kläder jag hittade i min närhet. Tanken med bilden är inte direkt att återspegla mina kläder, utan mer kullerstensgatorna. Fail.

Där, i den röda dörren, jobbar jag just nu. Tre trappor upp, Stora Nygatan 33. Kom förbi på kaffe för all del!

Jag, Malin och Hanna utforskade terrängen. Vi upptäckte att den inte är dvärganpassad, vilket upprörde de båda två enormt. Jag, i normalproportion, är däremot ganska nöjd.

Ytterligare bevis.


Utsikten från säljarfönstret. Rätt ner i turiststråket.


Bilden är ifrån köksfönstret, och visar delar av innergården. I våningen nedanför oss arbetar några mediasnubbar som brukar sitta och röka ut genom fönstret, det är allt vi vet. Angående själva planlösningen kan man citera chefen på bygget, Conny: "Det går att stå i köksfönstret och Moona in till redaktionen och Citrus"

Helgen inleddes men en strålande grillkväll, trots isländskaska och stormvindar. Välbehövligt. Sen, på lördagen, bar det av till Dans söta släktingar och hem till svärföräldrarna för mer grillat, lite alkoholhaltiga drycker och kortspel.

Idag sken solen när jag bar och slängde min tre väskor efter Bollnäsvägarna. Tåget gick i tid, allting klaffade och livet leket. Arbetar med ett Londonreportage och ska trixa lite med studentprisets bilaga, sen blir det lunch. Med andra ord finns det inte mycket att klaga över just nu, så jag passar på att njuta innan nästa storm kommer.


Danponken och svärmor Sylvia.


Dagens skratt fick den lilla tidning som fanns på tåget, trots den tragiska handlingen. Dödshot över pistmaskin, vem kan inte se komiken. 

Idag har varit en total produktionsfri dag. Jag har mest suttit, kikat, läst om vulkanutbrott och skurat ett fönster. Samt gjort hemmagjorda pannbiffar, med stekt lök och hemmagjord lingonsylt.

När jag ändå pysslade med denna syssla klev jag in i hemmafru rollen, spände på mig ett förkläder och började rumstera om lite. Kom fram till att den värsta delen av lägenheten i nuvarande skick är balkongen. Den ser ut som en betongskapelse kvarlämnad från sovjet.

Sten, lite plåt, ett utav Dans misslyckade byggprojekt där plackorna har fallit isär upptar ett hörn, två stolar min kära bror och Dan "lånade" från jehovas vittnen är i huset bredvid, några tegelstenas som agerar bord och sist och inte minst vår kasserade vardagsrumsmatta. En ful skapelse.

Lösningen på detta må alltså vara kreativ och drastisk. Synd nog har jag inte råd med min ekonomi att vara vare sig det ena eller andra. Så vad gör man? Jo. Man målar blomlådorna man önskar att ens partner ska finansiera i paint och kör igång med säljar leendet tills han inser vikten i att sponsra ditt projekt.



Slutsats? Dan funderar på det, och jag längtar nå förbannat tills jag får ett eget jobb och egna pengar.

Eva Jenny Martina Karlsson, den här meningen är en uppmaning till dig själv. Du måste bli mer självständig!

Klockan är efter två på natten, en tisdagskväll. De flesta andra ligger och sussar sött på kudden, drömmer om grönare gräs och en klarblå himmel. Jag ligger och stirrar apatiskt på Xena Krigarprinsessan på trean. Visste inte att de sände den serien längre. Ville alltid vara Gabriella när jag var liten. Brukade springa omkring i skolskogen med en kvist och slå på mina vänner samtidigt som jag skrek "HIIAA", som Gabriella gjorde. Xena var lite för manhaftig för min smak.

Men, åter till kritan. Jag kan inte sova för att jag är själv i lägenheten. Jag är så jävla dålig på att vara själv. Kryper direkt in i 6åriga Jennys skepnad, men utan min fejk-gabriella-stav, och blir mörkrädd och paranoid - men egentligen är det bara för mig att vänja mig.

Dan säsongjobbar som eldfastmurare, vilket innebär att han åker iväg och jobbar i längre sträckor (2-4 veckor) och jag har hela tiden blundat för det faktum att snart börjar säsongen igen. Well, Jenny. Nu har säsongen börjat. Dan fick ett samtal idag och for iväg långt bort till ingenstans och så kommer ungefär hela sommaren se ut. Jag ställs då inför tre val:

1: Ta det som en kvinna.
2: Fly hem med tårar i ögonen till mamma och sova i mitt flickrum tills jag får sovsällskap igen.
3: Invadera en vän med ben & jerry glassen som ligger i kylen och propsa på en filmkväll.

Jag väljer nummer ett. Ingen skulle bli glad över att ha en hysterisk Jenny ståendes utanför ytterdörren klockan två på natten för att hon är mörkrädd. Vi kanske hörs imorgon, om jag överlever.



Det där ska jag drömma om ikväll. Dan+sommar+jordgubbar+mörkerfritt.

För några miljoner år sedan stegade en Homo Sapien, to be, upp ur havet och hittade en mysig grotta. Några kämpiga år gick förbi, sen kom den geniala varelsen på elden och tappade sin lilla svans där bak. Nu hade den både värme och just blivit av med ett svajande bihang där bak. Några år senare kom den på att det vore ju förträffligt om man slapp slita ut knogarna, och ställde sig upp på bakbena.

Ett smärre biologiskt mirakel satt där vid sin eld och eldade sin förhistoriska biff, utanför grottmynningen. En flercellig organism, vars diploida celler har två uppsättningar med 23 kromosomer och som skulle komma att bli överlägsen flertalet arter tack vare sina välutvecklade tummar. För fortplanting krävdes det en partner - så allas vår Homo Sapien utsåg någon som var välhängd, eller i mannens fall en kvinna med breda höfter som lovade många och levande barn. Det var inte så mycket mer än det.

Den starkaste överlever, och som det djur vi ändå är var det den egenskapen vi gick på. Vi struntade i hur jobbiga svärföräldrar vi skulle få, hur karriären som sömmerska eller jägare skulle gå med vår nya partner eller om vi kunde flytta in i en rymligare två-våningsgrotta. Våra grottmänniskor fick barn, några dog medan några överlevde, deras barn fick barn och så vidare. Vi har aldrig varit så vidare mycket motstånd mot de större djuren rent fysiskt, så vi har tvingats tänka ut lösningar och annordningar för att spöa dom intellektuellt.

Nu, miljoner år senare, sitter jag här tack vare dom - och häpnas lite över utvecklingens gång. Men mest av allt blir jag lite förbannad att vi glidit så långt ifrån våra rötter. Vi började med en fullt frisk, grönskande planet som var ett vitt blad för oss att skriva på - och vi valde att spilla billigt lidl-vin över hela idéen. Vi slog upp lite fabriker, har sönder ozonlagret, tömde livsfarliga kärnreaktorgifter över Tjernobyl, tömmer ut olja i haven... För att vi kan. För att vi anser oss själva som psykiskt överlägsna varelser. Egoism och självgodhet har aldrig lönat sig i längden.
"Oops, det var inte meningen att det skulle gå sönder... att allt liv i Tjernobyl skulle dö. Risken var ju SÅ liten".

Men, om jag bortser från det just nu utdelade moralkakan kan jag ju även lägga till att det är dragit i grottor, McDonalds gör förbannat god mat och att jag skulle sakna "Family Guy" ute i min grotta om nätterna. Det går inte att backa utvecklingen bak till ett stadium där vi fortfarande blir förvånad över elden och människan har ju faktiskt enligt undersökningar vaknat upp mer och mer, och miljömedvetenhet har blivit en högt prioriterade punkt vilket är splended. Det blir nog kanske bra det här ändå, om alla drar sitt strå till stacken och tänker på det miljontals år av förfining och evolution som har utformat just vår generation idag. Vi kan ju inte svika våra förfäder och låta allt gå förlorat.

Ljuset i tunneln, bland mucoangin och nyponsoppan, börjar lysa vagt. Idag har febern sjunkit, jag har kunnat äta fast föda och äntligen tycker jag att det är varmt och inte kallt. Halsen har inte längre en boll som buktar ut, och jag sitter upp skrivandes detta.

Livet känns bra nu, med andra ord. Jag tror till och med att jag orkar duscha, vilket kommer göra min sambo mighty proud. Stackarn har fått dragits med en illaluktande, självömkande barnunge ett tag nu. Han har dock inte vågat poängterat odören än, vilket ger honom pluspoäng. Men mer ork och kreativtitet än att skriva det här har jag faktiskt inte.

Jag kan skriva ett ord jag tycker om istället, som jag kom på att det fanns tidigare idag. Vissa ord gör lite sådär. Kryper undan längst in i en vrå i ordförrådet där det gömmer sig och samlar damm, tills det dyker upp en vacker dag och blir i ropet igen. Begeistrad. Min mormor använder det jämt. Allt är så begeistrande. Så, från mig under duntäcket till eder alla - ha en begeistrande dag.