Niclas: Best of both worlds
Bra sak: Påskbord till lunch!
Sämre sak: Övervakad av personal som i princip räknade mina köttbullar.
Bra sak: Jag fick min beställning från Topman idag.
Sämre sak: Kläderna luktade terrarium, som på furuvik.
Bra sak: Jag vann 50 spänn på triss!
Sämre sak: Jag förlorade 50 spänn, eftersom jag köpte lotter för 100.
Bra sak: Middagen var också i vanlig ordning god.
Sämre sak: Den var på grund av näringsdryckerna i magen inte speciellt njutningsfull idag heller.
Bra sak: Jag drack riktig påskmust för första gången på länge!
Sämre sak: INGENTING ALLS!
Jenny: That don’t impress me much
När jag var liten och spatserade runt i mina blommiga tights och platåskor brukade jag svänga på flätorna i takt med Shania Twains – That don’t impress me much. Hon frågar om en kille är Brad Pitt, och sen putar hon lite med läpparna och svänger lite graciöst med sin leopardkappa bland sandkornen. Ens om han varit det imponerar det tydligen inte på henne för att det håller henne inte varm om natten.
Tanke 1: Tala för dig själv kvinna. För om Brad Pitt hade kommit fram till mig ute i öknen hade jag nog blivit lite imponerad. Minst sagt.
Tanke 2: Min andra tanke är att han visst kan hålla henne varm om natten, karln har ju en skaplig
kroppshydda.
Tredje, och den slutgiltiga tanken är: har vi blivit för kräsna? Vad har vi egentligen för romantiska förebilder och vad imponerar egentligen på oss? Det börjar någonstans med HC Anderssons fina sagor om lilla sjöjungfrun, där Ariel och prins Erik springer omkring (när hon har ben) och romantiserar sig. Det följs av Askungen, Snövit, Svanprinsessan, en officer och en gentleman. Listan kan göras lång. Hollywoodromantiker är vi egentligen hela bunten. Sen när det inte blir så, och verkligheten biter oss i hälarna, gnäller vi till höger och vänster.
Sett ur ett romantiskt perspektiv är nog de flesta av oss dysfunktionella, inklusive mig själv. Vi vill ha den andres totala uppmärksamhet, choklad, blommor, resor… hela kittet. Medan vardagen är mer mamma Scan och andra gastronomiska halv-fabrikat. Sluta dock inte be om det första, för plötsligt händer det.
Jag blir inte imponerad av att Dan kan steka upp en killer Felix krögarpytt, eller tycker att han är så sensuell när han står och diskar eller vräker i sig en påse chips. Men jag blir imponerad av att han står ut med mig, och senast igår blev jag helt pirrig i magen när han hade köpt lösgodis och enbart plockat i mina favoriter och struntat i sina egna. I verkligheten kanske det är Ahlgrens bilar som är vardagsromantiken. Bit då tag i den där bilen, och njut av ögonblicket.
Niclas: Second day
Jag har pendlat mellan kämpaglöd och jävlaranamma och ångestladdad ovisshet hela tisdagen. Bara själva grejen med hur laddat näringsdrycker faktiskt är gör att jag ibland funderar på om jag hade alldeles för bråttom. Sen inser jag att jag ju inte har något i världen att förlora av att ta dem, så varför vänta?
Det värsta är nog ändå illamåendet och magvärken som tydligen är obligatorisk så här i början. Det har varit riktigt tufft med käket idag, det som faktiskt annars brukar vara höjdpunkterna för mig här om dagarna. Vår underbara husmor lagar ju som sagt mat värdig kungar eller till och med gudar! Men idag har det ständiga illamåendet och den oroliga magen gjort måltiderna allt annat än njutningsfulla. Det tar inte bara på den fysiska delen med magen när man käkar fast man mår illa, det tar rejält på det psykiska med.
Kvällen avslutades inte heller sådär kanonfint då kvällsfikat var ganska mäktigt och jag fick löjligt nog sjukt dåligt samvete för att jag ifrågasatte yoghurten jag fått. Jag har blivit tillsagd att jag ska säga till om jag får nåt annat än naturell yoghurt när det inte bara är en liten eftermiddagsfika i en liten skål, vilket jag också gjorde. Det värsta jag vet är dock att likt en trotsig bebis verka omständig och gnällig över det som serveras.
Det var ju allt annat än en big deal och jag antar att jag får skylla mitt dåliga samvete på hormonrubbningar som orsakats av näringsdryckerna, så säger vi.
Nu ska jag varva ner lite innan jag släcker för natten, all blödighet verkar göra mig speedad.
Jenny: Arbetssök, arbetsgök.
Min nya bästa vän är platsbanken, och Pontus på arbetsförmedlingen. Efter flera år i skolan, med drillning till höger och vänster, längtar jag efter lite redigt arbete. Som inte inolverar kastruller, tallrikar etc. You heard me. Ett år till som servitris och jag går under.
Varför? Kan kanske frågas. Det är inte för att jag inte trivs med att träffa personer, inte ens de jobbiga kunderna tär på mig. Superwomen med ett förkläde. Det handlar inte om stress, eller sena dagar eller övertid. Det handlar kort och gott om att det inte är ett yrke jag vill spendera resten av mitt liv inom då rulliansen sker fortare än en lavin.
Jag går ut gymnasiet nu i höst, och rädslan för att fastna inom yrkeskategorin som mitt första jobb tilldelade mig lockar inte alls med andra ord. Så nu är det dags att sondera nya terränger, gärna butik. Dock så blev jag lite nedslagen idag då jag hörde efter på diverse affärer i Bollan om hur många ansökningar de fått in på olika platser. Butiksbiträdet svarade enbart med att visa konturerna av en jättehög med sina armar. Men skam den som ger sig. Dagens läxa.
Jenny: London Baby
Den tog sin form redan i tisdags, då tre av oss fick för oss att vi vägrade slösa en sekund på att sitta inne på hostelet. Så vi sprang ner till närmsta snabbköp och köpte en flaska rosé (tack gud för 18års gränsen i London) och började förkröka på rummet. Sen gjorde vi oss i ordning och drog ner till Oxford Street.
Väl där insåg vi hur lite vi faktiskt visste om staden, och att vi bara var tre svenska tjejer i för höga skor som var vilse - inte partydjur av hög kaliber. En stackars man på en cykeltaxi stannade för att prata med oss. Vi frågade vart vi borde inleda vår vecka i London, han rekommenderade ett ställe och vi hoppade in i hans cykeltaxi.
Sen bar det av, till några avkrokar i Soho. Medan vi for genom Londonsgator bak i vår cykeltaxi sjöng vi Carola, döpte chauffören till "cirkus boy", sjöng främling med Carola så att det ekade i de våta gränderna och Mikaela utnämnde sig själv till Sveriges nya drottning.
Väl framme hamnade vi på en mysig klubb, stannade där till stängning och drog vidare till två andra pubbar. Galen kväll, som symboliserar hela veckan.
Andra saker vi upplevde kommer nu att nämnas i ett pottpuri av ord:
Så gott som nakna servitriser, väldigt mycket gratis drinkar, posha krogar, fotsvett, världens godaste lasagne, äcklig stank på vandrarhemmet, otroligt trevliga människor, skratt, mer skratt, liveframträdande av känd tjejgrupp mitt inne på en exklusiv klubb, dissande av Dj Ironik, 1.5 timmes promenad mitt i natten från picadilly till London Bridge etc.
Arlanda, väntar på boarding. Strax efter ropade de "vi söker Jenny Karlsson", genom högtalarna. Mitt hjärta tog dubbelskutt och jag funderade på vem/vad som hade kunnat planterat något i min väska. När jag väl gick fram, med handsvett och svaga knän, visade det sig att dom ville uppgradera mig till första klass. Sen kom dom på att det var inte mig dom skulle uppgradera, utan en annan Jenny Karlsson som skulle med samma flyg. Darn.
Det här var en vanligare ställning för oss än vad man kan tro. Oavsett vilka skor man använde producerade man skrämmande mängder fotsvett. Det första jag gjorde när jag kom hem var att frysa in alla mina skor i frysen och bespruta dom med ättika. Gammalt husmorsknep, från mig till er.
Gruppbild där vi bodde.
Maria, Emma, Mikaela och jag.
Maria och jag på en turistbuss. En sån där röd.
The Circus Boy.
Inne på den snobbigaste krogen jag någonsin ramlat över. Vi hade fixat oss i timmar, gick utanför dörren och regnet vräkte ner. Det var vi, de blöta katterna, omringad av en massa fotomodeller. GRREAT. Men vi fick gratis champagne och drinkar.
Drinkbordet som hela tiden fylldes på.
Den avslutande bilden. Jag vet verkligen inte vad vi pysslar med.
Niclas: Måndag - Min dag!
Måndagens morgon började i vanlig ordning med vägning. Till mitt förtret hade min, de senaste veckorna, lite svajande vikt fortfarande inte fått lust att stabilisera sig, vilket kändes sjukt tufft. Jag hade ju liksom intalat mig själv att trots mina magbesvär så skulle minsann vikten vara stabil och näringsdryckerna börja intas. Efter vägningen blev jag dock kluven och kände mig rädd för att psyket skulle ta stryk om jag skulle börja så här tidigt med näringsdrycker, trots att jag inte kände mig säker på vad jag egentligen väger. Tankarna kan lätt rusa iväg när man är van att ha kontroll över situationen. Så halva måndagen bestod av vånda och diverse överväganden.
På eftermiddagen bestämde jag mig dock. Oavsett vad vikten visar idag, imorgon eller om en vecka så ska jag ändå börja dricka de små festisarna förr eller senare. Jag är den enda som ska ha kontroll över och göra det absolut bästa av mitt liv, jag är bannemig kaptenen på min egen skuta!
Så trots att det är relativt ovanligt att börja med näringsdryckerna efter bara tre veckors viktstabilisering så bestämde jag mig att jag ska fan göra det! En del av mig må vilja banka huvudet i väggen och skrika "Vad fan har jag gett mig in på?!", men det är bara ett tecken på hur jävla frisk jag är som själv väljer att ignorera den biten. Det här är mitt liv och nu styr jag min kosa över okänt hav med ett fantastiskt jävla liv som kommande mål och land i sikte.
I kväll ger jag mig själv en god natt-puss och från och med nu ska jag varje dag berätta för mig själv hur mycket jag älskar mig själv. För det gör jag faktiskt.
Skål för all del!
Niclas: Far longer than forever
Sista vardagen av tredje veckan på Capio är snart över, jag har inte så mycket nytt att rapportera. Dagens höjdpunkter var nog stadsturen som resulterade i en egentligen väldigt icke-nislas-tröja (men kanske mer fishlas?) och tacosmiddagen.
Imorgon ska jag minsann få min kalufs klippt och jag räknar med att det blir något dramatiskt! Det skulle kännas som en bra start inför kommande vecka som troligtvis innebär lots of changes. Största utmaningen hittills stundar: Normal kost, ingen motion/rörelse kombinerat med näringsdrycker som alltså troligen kommer sättas in till veckan. Fan vad bra jag känner mig ändå, nästan stolt till och med! I GO, GIRL.
Just det, jag köpte batterier idag med, skitdyra dessutom! Så nu lovar jag att jag kommer lägga in bilder under helgen. Snäll ponny!
Niclas: Efter varje natt, väntar gryningen
Istället för att sitta och säga hur bra allt känns och hur positiv jag är inför framtiden så spydde jag ur mig allt jag kunde komma på som legat och pyrt inom mig. Det märkliga var att han faktiskt genuint verkade förstå mig och det kändes bra att till och med få lite kritik. Hädanefter ska jag enbart lägga korten på bordet utan undanflykter eller försköningar, insikten av att jag inte blir dömd trots mina brister känns sjukt mycket bättre än beröm för en duktig fasad. Okej, nu låter det som att jag håller på med skummissaker som fusk och kompensering men det ä'r absolut inte sånt jag syftar på. Jag lurar mig själv på andra sätt, alldeles för ofta.
Jag är i alla fall otroligt glad att jag har en sån fantastiskt insiktsfull och trygghetsingivande behandlare. Ibland har jag stor lust att be honom ta med mig hem och låta mig sova över mellan honom och hans fru.
Det skulle nog dock mest låta skumt. Mysigt men skumt.
Niclas: O som i..
Men nu har det hur som helst tagit ut sin rätt, igen. Det är som att andra plötsligt räknar med att det aldrig är någon fara med mig, jag är ju alltid så positiv och alert. Ibland är det dock inte alltid okej. Jag orkar inte ha överseende med andras idiotiska beteenden och nedvärderande kommentarer, jag orkar i princip inte med någonting. De senaste dagarna har jag slitit allt mer på mitt psyke genom att fokusera på allt annat utom mig. Jag har med andra ord glömt bort varför jag egentligen är här. Jag ber om ursäkt till er som ringt men som jag inte ringt upp, jag orkar inte med att ha långa utlägg och utvärderingar om vad som hänt och vad jag gjort. Ni får helt enkelt ha överseende med att allt inte alltid kan vara tip-top, inte ens för mig.
Nu ska jag snart på samtal med min behandlare. Med tanke på att jag gått och samlat på mig alldeles för mycket skit inom mig som bara snurrar runt, så kommer jag troligtvis inte få ur mig något vettigt eller rimligt alls. Dum som jag är så kommer jag troligtvis gå dit med mitt äckliga påklistrade klämkäcka leende och säga något uppmuntrande om vädret eller så. Innan dess ska jag passa på att inta fosterställning på min säng igen.
Niclas: Matschema
Jag hittade nyligen ett helt okej exempel på ett matschema med tillhörande alternativ härifrån Capio. Ursäkta för ett långt och opersonligt inlägg, men jag tycker det kan vara nyttigt för andra att se. Detta nedan är alltså vad vi käkar en helt vanlig dag, helt utan kompensation i form av typ motion eller liknande.
Oavsett vad andra säger så är vi levande exempel på att man kan käka "normalt" och vara i princip sängbunden utan att gå upp ett gram i fett. Skitsnack som "man måste röra sig för att förbränna" och "man blir fet av kolhydrater" är alltså inget annat än skitsnack. För att vi ska kunna påbörja en viktuppgång, eller viktrehabilitering som vi säger här, så lägger man efter ungefär en månad med denna kost till oftast tre näringsdrycker.
Sjukt värt att tänka på för väldigt många, kan tyckas!
Frukost, 08.00:
2½ dl mjölk/fil, 1 dl gryn(gröt)/ flingor/ 2 dl cornflakes eller All-Bran, 2 msk sylt/ 1 dl bär + 1 mjuk smörgås med Bregott, 2 skivor ost/ 2 msk böcklingpastej, grönsak.
Istf. 1 mjuk smörgås: 2 hårda med bregott, 3 skivor skinka, grönsak.
Veg.Alt: 1 mjuk smörgås med bregott, 2 skivor ost, 1 glas juice.
Lunch, 11.30: (Alternativ och mängder längre ner)
Ex. 2½ dl ris, 1½ dl kycklinggryta, 75 g kokta grönsaker, 1 msk olja/ 2 msk dressing, (under 25 år) 1 glas mjölk (annars vatten)
Veg.Alt: 2½ dl ris, 2½ dl vegetarisk gryta, 75 g kokta grönsaker,
1 msk olja/ 2 msk dressing, 1 glas mjölk.
Mellanmål, 14.15: (Fler exempel längre ned)
1 glas mjölk/ yoghurt, 1 mjuk smörgås, Bregott, 1 skiva skinka, te/kaffe.
Veg.Alt: 1 glas mjölk, 1 mjuk smörgås, 1 msk Tartex.
Ev. 1 Näringsdryck.
Middag, 16.30: (Alternativ och mängder längre ner)
Ex. 2½ dl köttsoppa, salladsassiett inkl dressing, 1 mjuk smörgås, bregott,
2 skivor ost, 100 g ostkaka, 2 msk sylt.
Alt: 2½ dl fisksoppa, salladsassiett inkl dressing, 2 mjuka smörgåsar, bregott, 4 skivor ost.
Veg.Alt: 2½ dl spenatsoppa, 1 kokt ägg, salladsassiett inkl dressing, 1 mjuk, bregott, 100 g ostkaka, 2 msk sylt.
Frukt, 18.30
Kväll, 20.00: (Fler exempel nedan)
1 skiva hårt bröd, 1 skiva mjukt bröd, bregott, 2 skivor ost, 1 skiva skinka, grönsaker.
Veg.Alt: 1 skiva hårt bröd med bregott och två skivor ost, 1 skiva hårt bröd med 1 msk tartex, grönsaker.
________________________________________________
Alternativ till mellanmål, eftermiddag:
a) 2 dl blåbärssoppa/nyponsoppa + 3 skorpor
b) kaka, typ Mazarin
c) ½ småfranska med bregott och ost
d) 2 knäckebröd, bregott, 2 skivor skinka
h) 1 kanelbulle ca 60 g
i) 2 st digistivekex, 2 skivor ost
j) 100 g fruktsallad + 75 g glass
k) 1 mjuk skiva bröd, bregott, leverpastej
l) 1 glass-strut/glasspinne
m) 1 våffla med 2 msk sylt
n) 2 st dubbla smörgåsrån med bregott och ost
o) 1 skiva mjuk kaka, typ sockerkaka ca 45 g
p) 2 skivor rostat bröd, bregott, 2 skivor ost
q) 2 dl välling, 2 msk russin, 1 skiva järnrikebröd, salt
r) 1 risifrutti
Alternativ till kvällsfika:
a) 1 portion gröt (2½ dl), 2 dl mjölk, 2 msk sylt
b) 2½ dl fil, 1 dl flingor, 2 msk sylt
c) 1 varm smörgås med bregott, 1 skiva ost, 1 skiva skinka, tomat
d) 2 tunnbrödrullar (ca 25 g/tunnbröd), bregott, 3 skivor skinka, grönsak.
e) 150 g = 1½ dl kräm, 2 dl mjölk
f) 1 mjuk + 1 hård skiva bröd, bregott, 1 kokt ägg.
________________________________________________
Mängder/Alternativ:
1 tsk bregott/smör per smörgås
1 glas = 2 dl
1 skiva skinka = typ 8 g
2 skivor ost = typ 15 g
mjölk/fil = mellanmjölk/mellanfil
½-1 dl sås
3 äggstora potatisar
2½ dl ris = 200 g kokt
Pasta = 200 g kokt
(kyckling)Gryta = 1½ dl
Köttfärssås = 2 dl
Veg. pastasås/gryta = 2½ dl
120 g kött/ 150 g fisk (rå vikt)
Niclas: Magic monday
Idag är det då som sagt måndag. Vägningen gick som den gick, jag har ju bestämt mig för att inte lägga någon vikt vid vad vågen visar (lägg märke till hela 5 v-ord på rad!) och sådant så därför känns det som en bra beskrivning. Jag ber om ursäkt om jag ger lite för mycket detaljer nu, men i helgen har jag och min stressmage gett förstoppning ett ansikte kan man säga. I och med det så menar min behandlare att det är svårt att avgöra vad som egentligen hänt med min vikt sedan sist, dock så snackar vi i vilket fall som helst inte om några enorma skillnader viktmässigt. Vi får avvakta och se vad som hänt till nästa gång. Jag försöker se det som en liten spännande följetong, det avdramatiserar det hela lite. Eller varför inte göra det till ett tv-program? "Dagens vikt" eller "Halv sju hos mig" kanske skulle vara något? (Vägningen sker ca. 06.30 varje måndag om någon inte riktigt kopplade där).
Nu ska jag återgå till min siesta, spanjoren i mig har sina behov minsann!
Niclas: Freaky friday
Fredagen inleddes med behandlarsamtal efter frukost där jag bland annat fick veckans glädjebesked; Trots att det bara är andra veckan här så skulle jag få följa med på min allra första stadstur! Jag var visserligen med till ICA i onsdags under väldigt kontrollerade former, men idag skulle jag liksom få se Varberg och botanisera på H&M och sånt mysigt. Okej, eftersom det var första gången hade jag sällskap av en trevlig 50-årig kvinna från personalen, men ett moget smakråd är ju aldrig fel! Vi åkte efter lunch och avslappning och jag kom hem med en t-shirt, ännu ett par mjukisbyxor (I'm going bananas down here!) och ett par solglajjor.
Efter det löpte dagen på fint med god mat och gott sällskap. Viss turbulens uppstod visserligen under kvällen som gjorde den allt annat än behaglig, men det är lite för internt. Även för denna blogg.
Nu ska jag snart sussa, lovar att lägga upp lite bilder inom kort.
Jenny: Where did it go wrong?
Jenny: Turning Japanese
Jag har alltid förespråkat stress, "alla jobbar bäst under press". Men när denna press lägger sig som ett tjock täcke runt mina revben och gör det svårt att andas - då är det inte hälsosamt längre. Jag känner mig död. Jag känner mig skövlad. Jag känner mig ledsen. Igår somnade jag klockan åtta, men en tryckande känsla av dåligt samvete för att jag inte varit med produktiv under dagen. Vaknade runt tio med samma ångestknut i magen.
Gick upp, drack kaffe, satte mig framför datorn. På med spotify. Nu har jag suttit här i en timme och det här är det mest produktiva jag fått fram. Allt annat låser sig. Ibland undrar jag om jag gjort fel val som tagit på mig för mycket under en och samma period, och undrar varför inte jag valde att gå ut gymnasiet som alla andra. Att fokusera enbart på skolan det sista halvåret. Men jag är inte sån. Det hade inte fungerat på mig.
Men som det är nu är jag värdelös för både tidningen och skolan eftersom jag är levande död. En produktions zombie. Jag tycker inte om mig själv längre.
Jag orkar inte mer. Finns det ingen som kan rädda mig?
Niclas: Ge mig styrka
Jag har de senaste två dagarna haft två mer eller mindre usla dagar, med all rätt. Det är en självklarhet att även Herr Hurtig kan hamna i svackor liksom. Det är dagar som dessa som jag har otroligt svårt med att jag tvingas omge mig med sådana människor som uppenbarligen har allt annat i huvudet än att följa programmet och bli friska. De springer i trapporna för att de konstant "glömmer" saker och de städar maniskt för att de "råkar" smutsa ner och så vidare. Jag märker hur det bara tär på mig mer och mer att jag är här och sköter mig exemplariskt, medan andra verkar tro att det här är någon jävla lekstuga. Och jag vet att jag ska fokusera på mitt och varför JAG är här, men det är otroligt svårt emellanåt när humöret svajar och motivationen inte är på topp. Det värsta är att jag inte heller mår bättre av att stänga in mig och gräva ner mig i det jobbiga. Trots att jag vet att det nog är nödvändigt ont för stunden. Jag får istället finna mig i att jag på eget bevåg har mer eller mindre identifierat mig som optimisten själv, och därmed tvingar mig själv att ständigt upprätthålla en viss positiv stämning.
Jag vet att det låter opassande, men jag har aldrig varit så sugen på ett eller ett par glas rött som jag är just nu. Och till påsk ska jag fan köpa godis, trots att jag säkert har börjat med näringsdrycker vid det laget.
Jenny: 90-tals modet och sömnproblem.
1. Jag är förkyld, halsmandlar är tennisbollar. Jag sväljer som en groda.
2. Jag är ensam i en lägenhet jag inte är van att vara ensam i.
3. Jag är sönderstressad (3 inlämningar tills på fredag, prov imorgon, prov på fredag samt deadline på bilaga fredag)
Så, i min trötthet, lyckades jag halvslumra till framför fyran i en fem minuter med franskaboken över nyllet och vaknade av Lennart Ekdahls röst i kvällsöppet. De pratade om Tiger Woods, men det struntar jag i. Det intressanta var den kvinnliga debattörens sjalette. Åh. 90-tals nostalgi. Så nu tänkte jag tametusan lista de bästa plaggen 90-talet erbjöd enligt mig.
Sjaletten
Magtröja med Spice Girls
Platåskor
Adidasbyxor med knappar
Övriga favoriter:
- Den coola JC-tshirten alla ville ha
- Kamouflagemönstrat, såklart!
- Stora collagetröjor, med märken som Marwin. Innan JL-tiden.
- Kort kjol utanpå byxor, coolt.
- Rutiga skjortor, Kurt Cobains fel.
HÅR
- Sicksackbena
- Sicksackhårband
- Mittbena
- Rödtonat
- Hårmascara (kommer till och med ihåg lukten av den)
SMYCKEN
- Armring
- Tattoosmycken (ringar, armband och halsband)
ÖVRIGT
- Minimala ryggsäckar
- Glitterspray
Förbannat vad roligt det är med nostalgi när man är på humör. Musiken sen. Aqua, Venga Boys, Shania Twain, Toy Box, Liquido. Jag minns hur Dan och Peter, i 14års åldern, brukade sitta inne i Peters pojkrum och tjuvsnusa medan jag sprang utanför och försökte tjuvlyssna samtidigt som dom poppade Paradisio - Bailando eller Narcotic med Liquido.
Nej, nu ska jag försöka somna en gång för alla annars kommer jag försova mig imorgon.
Niclas: Wednesday, I'm not in love
Min mage har strejkat, mitt humör har svajat och mitt psyke har pendlat som en jojo mellan hopp och förtvivlan. Alla har vi våra mindre bra dagar, jag tänker därför inte lägga speciellt stor vikt vid att just denna onsdag råkade bli min.
Jag fick i alla fall en del trevliga stunder med väldigt basic yoga, min första biltur och mitt första besök på ICA på över en vecka(!) och en fin dagsavrundning med Andra avenyn. God mat fick jag också, precis som alla andra dagar hittills! Kock-Marianne är inte bara bra i köket, hon är en gudagåva till världens smaklökar!
Med andra ord ska jag inte och behöver inte klaga, absolut inte.
Imorgon är en ny dag som inleds med grötfrukost och kaffe minsann!
God natt så länge.
Jenny: Hunden, trosorna och livet.
Vaknade runt åtta av att Sara ringde och lämpade över en hund på mig. Den skulle hålla mig sällskap medan jag pluggade, eftersom Dan är borta och jobbar. Den heter Sigurd. Dan är inte en hundmänniska och lämnade mig med diverse regler innan han åkte. Dom gav Sigurd blanka fan i. Han började med att pinka vid Dans surroundsystem. Sen försökte han tugga i sig Dans hörlurar.
Så jag slet med mig Sigurd ut på en lång promenad, vi sprang lite och lekte med snön. Han är dock bara 12 veckor så man får inte förvänta sig för mycket. Väl inne somnade han på soffan, söt som en liten ängel. Jag började plugga, vände mig om och han var borta. När jag hittade honom inne i sovrummet hade han fått tag på ett par av min trosor. Sloggi. Inget billig HM-kraffs heller. Darn.
Försökte smyga mig fram, jollrandes med rösten för att han inte skulle springa iväg. Fail. Trosorna först, Sigurd sen och sist kom jag. Ju mer jag försökte få tag på honom, ju roligare tyckte han att det var. Till slut drog jag fram hundgodiset, men inte ens det lockade mer än trosorna. Så nu sitter jag här - ett par trosor fattigare och besegrad av en Powder Puff-valp.
Niclas: Svarar snällt
Oj, tänk att man kan äta "normalt" utan att gå upp i vikt.
Eftersom du skriver att du lärt dig äta "normalt" hemma, har du då inga jobbiga tankar alls vid måltiderna eller mellan måltiderna?
Kommer du börja med näringsdrycker nu då eftersom din vikt är stabil?
Jag är nyfiken på hur du tänker och funderar, för du verkar så stark i dina inlägg men samtidigt undrar man ju om det är så lätt eller om det finns tankar i ditt huvud ändå...
Tro mig, man kan äta normalt! Jag har som sagt redan gått igenom processen med snabb viktuppgång följd av nedgång efter att ha börjat utöka mina måltider, det är helt naturligt.
Det jag sedan misslyckats med är att gå upp i vikt "på riktigt" om man säger, när vätskebalansen stabiliserat sig.
När jag äter här har jag sällan jobbiga tankar, eftersom jag vet att allt är uträknat efter ett totalt energiintag som motsvarar "normalkost". Det jobbiga momentet kan ligga i att se att andra har det jobbigt och ibland mest bara petar i maten väldigt länge. Men jag försöker att tänka på mig själv och fokusera på varför jag är här!
Gällande näringsdryckerna så är rekommendationen att man ska vänta runt tre veckor för att vara säker på att man hänger med både fysiskt och psykiskt. Jag kommer därför inte börja med näringsdryckerna så snart som typ imorgon eller kanske på måndag, utan jag vill vara säker på att jag landar i allt och känner att jag verkligen är okej med situationen. Trots att det inte är speciellt troligt så vill jag även se att vikten håller sig stabil och att jag inte är en "eftersläntare" som lägger på mig vätska senare. Men som sagt, i och med att jag inte gjort enorma omställningar i kosten så är inte den risken så stor.
Sanningen är den att jag självklart har jobbiga perioder även jag, men just det faktum att jag på egen hand har kommit över ångesten och rädslan inför mat gör att jag kan hantera andra jobbiga tvångs- och ångesttankar lättare. Maten är ju faktiskt en enormt stor del av en ätstörning, för mig handlar det mer om att bearbeta de automatiska tvångstankarna och sådant som ligger som inlärda signaler i skallen. Så det är verkligen inte lätt, det är ett dygnet-runt-arbete!
Så nej, jag är inte fri från jobbiga tankar. Jag är däremot envis som en gammal åsna och sjukt målinriktad. Mitt mål just nu är att börja leva fullt ut igen och för att göra det vet jag ju vad som krävs. Ingen har sagt att det ska vara lätt, men jag ska fan fixa det!
Jenny: Once upon a time...
Eller så kanske det handlar om hennes egna tendens att ta till nickotinet, att hon inte motionerar och att hon äter som en överviktig amerikan. Om hon kunde skulle hon fritera sitt kaffe så skulle hon nyttja det till max. Flickan vet egentligen inte, teorierna är många men slutsatsen på dom alla är den samma: Hon är förkyld som en gnu, fortfarande, och känner sig väldigt ynklig.
Niclas: En vecka - check!
Hur som helst så innebär i alla fall måndagar vägning här på Capio. I och med detta har det minst sagt varit lite spänd stämning emellanåt under helgen. Jag har dock valt att inte fundera så mycket på det utan fokuserat på att vikten troligtvis skulle ligga som den brukar. Det är nämligen så att det inte alls är ovanligt att man första veckan här går upp typ tre kilo i vätska eftersom kroppen börjar samla på sig det när man ställer om kosten och vilar. (OBSERVERA VÄTSKA, man går inte upp i vikt i fett av att äta normalt och vila). Men med tanke på att jag ju faktiskt har tjatat så många gånger om att jag ju redan har klarat av den där biten att lära mig att käka "normalt" igen på egen hand, så kände jag att jag kunde inställa mig på att vikten inte skulle förändras avsevärt. Vilket den inte heller hade gjort.
Måndagen blev alltså en ganska fin dag där jag fick ännu ett bevis på att jag har åstadkommit så jävla mycket mer än jag tidigare gett mig credd för. Min behandlare gav mig dock det berömmet idag, så jag tackade fint och gick över till mig med ett leende på läpparna. En ljusglimt i tillvaron är aldrig fel!
Niclas: I told you so
Jag kom precis ifrån dagens samtal med min behandlare, fredagens ämne var det självkänningstest som jag gjorde igår. Kortfattat var det ett ganska stort test med både ja och nej-frågor och frågor där man ska pricka in svaren i en skala. Detta för att ta reda på hur jag är som person, hur jag ser på mig själv, sjukdomen osv. Resultatet visade i alla fall precis det jag sagt och känt den senaste tiden.
Jag har visserligen vissa tendenser till ångest och sånt, men det är inget märkvärdigt eller övertagande. Detsamma gäller till exempel depression och liknande. Mitt problem är helt enkelt att jag inte riktigt kunnat fixa en viktuppgång på egen hand. Å andra sidan borde väl det också klassas som ett ganska normalt beteende? Hur många "vanliga" människor göder sig frivilligt med nöje?
Hur som helst så är alltså summan av kardemumman att vi i framtiden kommer satsa på att jag kommer ha en stabil, hälsosam och kontrollerad viktuppgång. Det är dock nödvändigt att jag är här eftersom jag har ju själv ingen aning om hur jag kommer reagera när vågen börjar peka uppåt. Hemma skulle troligtvis paniken slå till ganska omgående, ärligt talat. Här är jag omgiven av människor som vet precis hur det fungerar, hur man ska hantera eventuella situationer osv.
Jag har alltså fått ett kvitto på att jag psykiskt har kommit sjukt långt på - ganska mycket - egen hand. Och bara det känns så otroligt bra just nu. Nu ska jag fira med en stund i solen på balkongen och lyssna till fiskmåsarnas ljuvliga stämmor.
KÄRLEK!
Jenny: Säljaren
Vi är i eld och lågor, ett uppror stundar innanför dörrarna. Atmosfären är tryckt, varenda tangenttryck är en risk. När ser vi nästa ben släpa sig över våran skyddsbarriär? När hör vi nästa släpiga röst som ber om tjänster att hitta reklamloggor? Det är osäkerheten och okunskapen som dödar oss.
Tomas har redan ringt till IKEA och frågat efter en högre grind, och desperat förklarat vårt dilemma. De var mycket förstående. 1-0 till redaktionen.
Med hjärtat i halsgropen sitter vi hjälplösa.
Hanna försöker med desperata åtgärder höja den efter bästa kunskap.
Och det funkar som tillfällig åtgärd, men de blir smartare hela tiden de där säljarna.
Niclas: Details
Dagen hittills har bestått av grötfrulle, mindfulness, samtal, sopplunch, avslappning och fika än så länge. Låter kanske inte som ett high life-liv direkt, men man ska inte klaga. De små sakerna i livet får verkligen en helt annan innebörd när man är på ett sådant här ställe.
Ta till exempel lunchen, blomkålssoppa med toscapäron till torsdagsdessert - total oral tillfredsställelse vill jag lova! Eller den mysiga stunden jag fick vara utomhus när jag gick mellan kliniken och byggnaden där jag har samtal, snacka om att snabbladda batterierna! Varför tänker man inte på det här annars?
Nej, nu ska jag återgå till mitt internetsökande efter mjukisbrallor. Jag tog med mig sju par jeans och ett par mjukisbyxor, gissa vad jag enbart har på mig här? Mjukisbyxor och tröja naturligtvis. Så nu får jag med andra ord lov att beställa hem lite mer bekvämare kläder innan jag nöter ut de jag har helt.
PUSS.
Jenny: This time baby
Ska prata med Tomas om att boka hemresa snart. Tillsdess tänker jag sitta och stirra ut i luften i hopp om bättre tider.
Jenny: Sick-O
Niclas: Follow me
Den som påstår att det cirkulerar en hel del i min skalle nu kan verkligen inte anklagas för att överdriva. Jag intalar mig själv att bara försöka hänga med och se vart allt bär, men det är givetvis ett oundvikligt faktum att tankarna finns där - mellan alla avslappningar, samtal, måltider och sittider.
Å ena sidan tänker jag att det ändå, trots omgivande negativa faktorer, är bra för mig att vara här och bara bli tillsagd vad som ska göras och hur och när det ska göras. Att jag förtjänar att bara luta mig tillbaka och lägga en del av tyngden på någon annans axlar. Som jag tidigare talat om finns det fortfarande en del aspekter här som helt ärligt missgynnar mitt friska jag, men det kanske bara får ses som ännu ett hinder på vägen. Jag har ju inte fixat det här ensam innan.
Å andra sidan tänker man ju samtidigt tankar som ”Fan, jag kunde vara hemma nu med min familj och vänner och frossa mig upp i vikt”. Jag har ju ändå redan kommit till insikt med att jag SKA och VILL gå upp i vikt. Det faktum att jag dock inte kan hantera att pressa i mig så pass mycket mat som krävs (nästan dubbla portioner varje måltid) gör dock det hela lite svårare. Jag vill ju samtidigt inte gå upp i vikt av att bara käka skit och tomma kalorier, det känns inte som en fin långsiktig lösning. Att dränka allt jag äter i soyagrädde och/eller mängder med olja låter inte heller så lockande.
Visserligen kan jag käka normalt om jag lägger till typ tre näringsdrycker per dag, men den chansen är dessvärre nog också ganska liten att jag kommer känna mig sporrad till att göra på egen hand.
Det här inlägget ledde egentligen inte till något speciellt vettigt och innehöll ingen specifik sensmoral. Som summan av kardemumman är det enda jag kan göra den närmsta framtiden att bara flyta med som en fisk i en ström och se vad som händer.
Från och med nu är det inte nislas som gäller, det är fishlas.
Det är en liten grej här att i princip alla har lite uppmuntrande budskap och liknande som lite exra pushning. De här fina orden som finaste Felicia skickade med mig hit är precis det jag behöver mötas av varje morgon vid frukostbordet. Det kan dock te sig som att jag är lite väl självgod om mina bordskamrater tror att jag, som de andra, skrivit orden själv. Fast det är väl inget fel på det heller?
Jenny: Boys Will be Boys
Men de där få sekunderna då pappers-james kikade på mig och jag på honom, delade vi något speciellt. Jag har, sen jag var liten, haft en enorm crush på just James Dean. Min mamma köpte en fin affisch till mig, som hängde ovanför min säng, och var en väldigt kontrast till min prinsessklänning. Men jag tyckte att det var fint.
Med åren började hans död komma till min vetskap. Jag konfronterade mamma med den informationen, och hon var tvungen att krossa min illusion. Jag blev arg, rev ner affischen och kunde inte riktigt acceptera att han hade svikit mig och gått och dött sådär 50 år innan jag föddes. Så jag skaffade en ny karl. Prins Erik i den lilla sjöjungfrun. James hamnade i papperskorgen, men nu imorse stod han alltså där framför mig igen. Jag är i valet och kvalet att stjäla planschen.
Niclas: Andra dagen
Som kanske märkbart är, så är jag om inte annat lite mer samlad idag än igår. Jag känner fortfarande att det här inte är just det som passar mig och det jag behöver, av flera skäl. Inga av de anledningarna har dock med att jag skulle vilja neka mig själv hjälp eller så, det är absolut tvärtom. Utan att gå in på detaljer så kände jag på många plan att jag backade i mina framsteg när jag kom hit igår. Detta kändes givetvis äckligt tufft med tanke på allt jag känner att jag faktiskt uppoffrar för att komma ända ner hit. Man vill liksom att det ska kännas gynnande och utvecklande, inte hämmande och på något sätt destruktivt.
Nu är det dock så att jag än så länge bara är inne på dag 2 här. Oavsett vad som komma skall, så måste jag troligtvis ge allt mer tid. För att komma fram till att det här är bra för mig så måste jag ju avvakta och se, detsamma gäller för att komma fram till och bevisa motsatsen.
Nu ska det bli spännande att se om jag orkar ta tag i mig själv och plugga lite den närmsta halvtimmen.
Rummet kan jag dock inte klaga på. Det skulle i så fall vara de i princip igenproppade avloppsrören då. Känns lagomt fräscht.
Niclas: Kort i tonen
Jag vet att det alltid är omvälvande och förvirrande första dagen, så är det med allt. Därför tänker jag inte ägna detta inlägg åt att skriva om mina tankar och intryck kring stället. Allt jag kan säga är att det just nu inte känns bra. Det tar emot så jävla mycket att säga men det känns inte alls på långa vägar bra.
Jag återkommer.
Jenny: Bulletproof
Emilia kom över, vi lekte med glasögonen. Vi var alltifrån skolfröknar till Steve Urkle. På bilden? Konstfack.
Nästa immitation blev vinhagga, med påklistrat leende.
Extremt onyktra. Extremt glada. Extremt hungriga.
Jag hälsade på mormor en snabbis. Jag vet inte riktigt om hon uppskattade det.
Sen anlände tåget i Stockholm, och det var vår. VÅR! Mitt hjärta slår fortfarande dubbelslag av lycka.
Jenny: Attack.
Men jag är åtminstone klar, och när alla andra vaknar upp med en hejdundrandes bakfylla imorgon vaknar jag upp med tangentavtryck på fingrarna och en musarm.
Hela min helg ska gå i samma anda. Imorgon ska Dan på militärövning och jag har bokat skjuts med dom till S-hamn där jag ska träffa min väldigt saknade mormor. Så från åtta imorgon bitti till klockan fyra tänker jag sitta och pimpla kaffe, diskutera melodikrysset och bli bortskämd. Sen kanske det blir ett eventuellt besök till pappa. Vi får se sa blinda Sara till döve Melker.
Men just nu känns det väldigt bra att ta det lugnt, innan sakerna öser in. Nästa vecka blir det intervju tillsammans med Malin där 30 seconds from mars är offren. Har låtit deras nya skiva varit soundtrack till min pluggkväll, och klättring uppför plugg-everst. Kontraster har alltid varit min grej. Sen blir det uppsatser som ska flyga in på löpande band, renskrivningar och korrekturläsning, samt planerande inför Londonresan.
Angående musiken. Jag är lite partisk när det kommer till 30 seconds to mas musik, då Emo-jenny från sjuan sitter och applåderar i bakhuvudet - men allt som allt tycker jag att det är en riktigt bra skiva. Speciellt för arga människor och jag är ofta en väldigt, liten arg människa. Men, som lilla Sigmund en gång uttryckte det: Det är ilskan och sexualiteten som är vår drivkraft. Och, oboy, om jag behöver drivkraft just nu.
Niclas: Last update
Som rubriken beskriver så blir det här den sista uppdateringen, hemifrån that is. Nästa gång vi hörs så är det med största sannolikhet måndag och jag befinner mig med största sannolikhet i Varberg. Herregud! Men nog funderat på framtiden, det tar vi då.
Ikväll befinner jag mig i Mo på avskedsmys med mina underbart fina väninnor Petra och Felicia. Fläskfilémiddag, fruktsallad och degknådning till morgondagens färska frukostbröd har bland annat berikat denna kväll. Just nu känner jag mig glad, bland annat av insikten av hur fantastiska människor jag har omkring mig. Och det bästa är att jag kommer ha de här speciella och underbara själarna omkring mig även när jag kommer hem! Hur snart det blir är upp till mig.
Nu kör vi! Watch out Vabbis!
Niclas: Always on the run
Min dag har i alla fall som övriga dagar denna vecka varit ganska busy. Frukost, packning, buss till Bollnäs, lunch, telefonmöte typ, tåg till Gävle, catch-up/födelsedagsmys/avsked med Anastasia, tåg till Bollnäs, middag med Lilliz och Joppe, buss till Edsbyn, dusch och slutligen datorn. Jag tror faktiskt att jag helt ärligt kan säga att jag till och med kommer sakna mitt flackande när jag är där nere. Jag är mer en "pressbyråkaffe på springande fot"-pojke, än en "vila på maten"-pojke liksom. Tur att jag är så pass flexibel som jag ändå är!
Nu ska jag sova i min säng för näst sista gången på länge. Vi ska ha en sån där mys-torsdag bara vi två. Sleep tight!
Jenny: 80 och 90-talister, are you scared yet?
Senare när valåren börjar närma sig inser politikerna att det finns en hel del röster att hova in. Så de lägger fint och smidigt ut sina fiskenät och sen fastnar vi där, en efter en med en prydligt ifylld blankett i ett valbås. Moderaterna ser hur en nykommen babyboom är på väg in i valkretsen, och ser sin chans att marknadsföra sig som "det nya arbetarpartiet", Feministiskt Initiativ inser hur många flickor det finns som anser sig specialbehandlade pågrund av sitt kön, Sverigedemokraterna hur fler och fler horder börjar ifrågasätta invandringspolitiken, och miljöpartiet har ju rätt tydligt tagit sig ann den stora skrämselfaktorn miljökrisen.
"Välj din rädsla, och sen ditt parti!" Är det förändringar genom andra kulturer du är rädd för? Eller är det kanske att gå arbetslös? Tankesätte genomsyrar det politiska systemet. För är det något generationen 80-90 är bra på så är det att vara rädd. Vi föddes rädda, med ett konstant utmatande i media om vad vi borde vara rädda för. Det vet dom, och dom mjölkar det till sista spenen. För rädsla talar till oss, rädsla ger makt. Trots att det är antagonisterna som går på en nitlott i disneyfilmerna finns det ingen Simba som kommer att rädda oss ifrån ozonlagret. Det vet vi. För det har vi lärt oss.
Och rädslan sträcker sig utanför politiken. Vi är rädd för att bli stressad, vi är rädd för att inte räcka till, vi är rädd för att äta diverse livsmedel för att vi kan få cancer, vi är rädda för allt. Självklart är rädslan inte alltid obefogad, men vad vet en majoritet av Sveriges ungdomar, födda och uppvuxna i Sverige, i från dessa generationer egentligen om rädsla? Rädsla som sträcker sig utom den självförvållande rädslans om vi skrämmer upp oss med.
Vi har inte genomlidit något krig, vi har inte behövt ransonera mat eller känslan av att vara rädd för om vi överlever morgondagen. Inte ens en futtig epidemi har vi haft (bortsett från svininfluensan, som knappt hamnar på influenskartan). Vi har inte levt under egentligt kvinnoförtryck, och vi har en väldigt fin populationspyramid med relativt jämna nivåer av födelsetal och dödstal.
Under en skräckfilm är det oftast inte när själva mordet sker, eller när mördaren visar sitt ansikte som vi flyger upp ur stolen. Utan det är undertiden som känslan byggs upp, som i paranormal Activity. Vi sitter där livrädda och tuggar i oss nagelbanden medan vi väntar på att en demon ska ploppa ut i bild. Det gör den såklart inte, och min fråga är: Är det precis det som vår generation håller på med? Bygga upp en gigantisk skräckbubbla med alla de värsta scenarion och vänta på att den brister. Förebyggande rädsla, som den således kan refereras till. Så medan jag sitter här och funderar på min åsikter, undrar jag hur många av dom som rent utav har skulpterats av rädsla som har prackats på under åren. Det får jag nog aldrig reda på, det är för läskigt att gräva ner sig i tanken.
Jenny: Pjäsen Er Över
Ja, Frank, det kan jag ge dig svar på tal på. Det finns det. Gubbjävel. Han avslutar med att sjunga "Låt Jesus bli din regissör". Strax innan den meningen ljuder ut brukar jag byta låt, då hela religiontjaffset tar bort det fina i låten. Men allt som allt är det en fin låt. Trots Boyzone och religion.
Jag har lidit av en konstig förkylning hela veckan, där jag låter som Grodan Boll och hostar så att Dan får svårt att sova om nätterna. När jag vaknar känns det som att jag sovit i tropisk hetta, men sparkar jag av mig täcket hackar jag tänder. Det handlar om att hitta en fin balans som oftast uppstår när jag har sockar på fötterna, bara ben, tjocktröja på överkroppen och kall saft. Av någon anledning funkar jordgubbssaften bättre än hallonsaften. Varför vet jag inte, men det är nog det bästa tipset jag kan ge andra sjuka stackare.
I och med detta har jag inte gjort mycket alls idag. Hälsat på Rebecka och försökt söka sommarjobb. Åh. Denna jobbångest. Ge mig pengar, helst nyss. Tack?
Om fem minuter ska jag se till att krypa ner i sängen, med en kanna saft och bröllopsfotografen på datorn. Försökte kika igenom den igår, men tycker det blir så pinsamt ibland och av någon anledning transformeras fotografen, Robin, till Malin på redaktionen så fort jag kikar på den. Förmodligen för att de båda är i från värmland. Så sitter jag där och skäms för stackars Malin, som inte alls gjort bort sig, och inte alls är pinsam. Konstigt det där.
Niclas: Därmed basta
Å andra sidan har jag försökt att sluta se det här som ett jobbigt avsked och avslut. Det här är för fan början på något mycket bättre, början på livet! Jag pratade som hastigast med min behandlare från Capio idag och frågade honom om studenten. Han lät inte alls skeptisk, tvärtom! Han tyckte rent av att det var ett bra mål att sträva efter. Känns skönt att det verkar finnas fler än jag som är övertygade om att jag kommer vara därifrån mycket snabbare än inom loppet av 16 veckor. Tack för det!
Jag vet vad jag behöver göra, inga konstigheter som Färjan-Håkan skulle ha sagt (läs: tjatat sönder). På söndag åker jag, på måndag inleds behandlingen och om tre månader kommer jag delta på min student. Frisk och som en ny människa! Planen är med andra ord att jag inte bara ska vara hemma "på besök", jag ska vara utskriven och redo för sommarhäng med rosévin och berlinresor. PUSS på det!
Jenny: You make it real for me...
Egentligen är jag riktigt dålig på musik. Jag kan inte klappa händerna i takt, utan försöker alltid synkronisera med någon stackare som sitter bredvid mig. Klapp-mellanrum-Klapp. Jag kan inte heller böja tungan sådär roligt som många kan, men det har nog inte så mycket med musik att göra. Tänkte bara att jag ser lite bortkommen och rolig ut när jag gör antingen eller av ovanstående.
Men trots min avsaknad av taktkänsla eller förmåga att kunna sjunga eller spela ett instrument så älskar jag musik. Det är nog lite av en bieffekt av att jag är allergisk emot tystnader. Min spotify dränks i kärlek och uppskattning, är organiserad efter antingen känslor, årtal eller genre. Den första listan är min depp/lugn/mys/ chill pill lista (Coselicious). Den där som man sätter på och begrundar livet och flyter med lite i musiken.
Den andra, Peppilicious, är den som ska dra upp mig efter att ha lyssnat på den första. De byts ut och görs om stup i kvarten, ändras och döps om. Men grunde till dom båda ha varit med sen jag fick spotify.
Coselicious
Peppilicious
Niclas: 4,5 kg toblerone
Lite Sahflor'shäng, lite fönstershopping, lite City Gross, lite ICA Maxi och mycket kärlek!
Puss på dig napoleonbakelsen min.
Imorgon ska jag börja packa om jag ska hinna få ned nåt i väskorna innan jag åker. För en gångs skull är jag busy boy den här veckan och kommer inte ha mycket tid att spendera på packning resterande dagar. Och då är jag ju ändå en riktigt rutinerad rese-veteran för bövelen!
Jag, min partner in crime Maddie och Peter Siepen. Vilken kväll!
Jenny: Minnen
Men precis som studenmössor med en doft som sitter i, i tio år för att du ska kunna lukta och tänka tillbaka blir det aldrig samma sak som när du stod där. Jag är inne i en lite jobbig period nu, där mitt postfack med epokbrev börjar svämma över och rinna ut över mitt förstånd.
"No man is an island", sa en engelsk poet som heter John Donne. Han ljög. Jag är Grönland.
Niclas: Running away
Det faktum att jag om en vecka kommer befinna mig i Varberg kom igår inte bara ikapp mig, det knockade ner mig totalt. Jag har inte riktigt stannat upp och tänkt efter på hela situationen tidigare. Vilka radikala förändringar som kommer ske i mitt liv och min vardag, alla människor jag inte kommer träffa på evigheter, allt nytt och jobbigt jag kommer ställas inför. Men igår så började tankarna florera. Detta resulterade i en princip sömnlös natt bestående av grubblingar och allmänt sängvridande från höger till vänster.
Bara tanken på allt jag borde hinna med innan helgen gör mig mörkrädd. Vad ska jag packa? Hur långt fram i tiden ska jag tänka innan jag kommer kunna komma hem och uppdatera min väska? Hur många, och vilka ska jag hinna med att träffa? När ska jag hinna det? Hur ska jag göra med skolan? Projektarbetet?
Sen tänker jag på framtiden. Kommer jag kunna vara med och ta studenten? Kommer jag kunna följa med min pappa och hans familj till Kreta i juni? Hur kommer uppföljningen se ut?
Gah. Det snurrar verkligen i min skalle nu. Allt är kaos och det känns som att jag bara famlar i mörker och ovisshet.
