När jag var liten och spatserade runt i mina blommiga tights och platåskor brukade jag svänga på flätorna i takt med Shania Twains – That don’t impress me much. Hon frågar om en kille är Brad Pitt, och sen putar hon lite med läpparna och svänger lite graciöst med sin leopardkappa bland sandkornen. Ens om han varit det imponerar det tydligen inte på henne för att det håller henne inte varm om natten.

Tanke 1: Tala för dig själv kvinna. För om Brad Pitt hade kommit fram till mig ute i öknen hade jag nog blivit lite imponerad. Minst sagt.

Tanke 2: Min andra tanke är att han visst kan hålla henne varm om natten, karln har ju en skaplig

kroppshydda.

Tredje, och den slutgiltiga tanken är: har vi blivit för kräsna? Vad har vi egentligen för romantiska förebilder och vad imponerar egentligen på oss? Det börjar någonstans med HC Anderssons fina sagor om lilla sjöjungfrun, där Ariel och prins Erik springer omkring (när hon har ben) och romantiserar sig. Det följs av Askungen, Snövit, Svanprinsessan, en officer och en gentleman. Listan kan göras lång. Hollywoodromantiker är vi egentligen hela bunten. Sen när det inte blir så, och verkligheten biter oss i hälarna, gnäller vi till höger och vänster.

Sett ur ett romantiskt perspektiv är nog de flesta av oss dysfunktionella, inklusive mig själv. Vi vill ha den andres totala uppmärksamhet, choklad, blommor, resor… hela kittet. Medan vardagen är mer mamma Scan och andra gastronomiska halv-fabrikat. Sluta dock inte be om det första, för plötsligt händer det.

Jag blir inte imponerad av att Dan kan steka upp en killer Felix krögarpytt, eller tycker att han är så sensuell när han står och diskar eller vräker i sig en påse chips. Men jag blir imponerad av att han står ut med mig, och senast igår blev jag helt pirrig i magen när han hade köpt lösgodis och enbart plockat i mina favoriter och struntat i sina egna. I verkligheten kanske det är Ahlgrens bilar som är vardagsromantiken. Bit då tag i den där bilen, och njut av ögonblicket.