Idag är jag bakis. Oj. Så. Bakis. Ändå vad jag sansad, drack väldigt lite egentligen men fick i mig en shot och ekvationen jenny+shot funkar aldrig. Dödsdömt. Så jag fick chefens kreditkort till taxin och tog mig på nått vänster hem. 

Idag har jag tagit ännu en dag på stan för att springa lite ärenden tills på torsdag. Fyndade ett par örhängen som kommer bli pricken över i:et på outfiten som är uttänkt. Hurray!

Utöver det hörde Neuro av sig idag med erbjudande om lite olika pass, vilket inte går av för hackor! Känns hur bra som helst. Dock så innbär det att det här blir min sista vecka i Stockholm, lite tungt i hjärtat att säga hejdå till alla men jag ges ju ändå chansen att avsluta vistelsen med ett "BIG BANG" på studentprisets efterfest på café opera.

Och nej mormor. Jag tänkte inte vara en redig, duktig flicka på fredag utan jag tänker vara totalt sabla bakis som planen ser ut nu. Revolt för den duktiga flickan.

Jag är född och uppvuxen i en liten by som heter Kilafors, belägen i Hälsingland. Döpt efter Kilån som rinner ut i sjön Bergviken. Det är ett genuint jordbrukssamhälle i mitten av Sverige, södra norrland, och när man nämner namnet utanför Hälsingland finns det fyra möjliga scenarion.

1. Jaha... Ja. Ligger det långt bort från Stockholm?
2. Ligger inte typ nått berg, hårgaberget ellet nått, där djävulen bodde där?
3. Jag känner nån som har sommarstuga där!
4. Är det där det finns ett spökhus?

De tre första punkterna är det inte så mycket att göra åt. Kort och gott: Det ligger tre timmar i från Stockholm rätt upp i landet, ja det finns ett berg där det sägs att djävulen bodde och det finns löjligt mycket sommarstugar längst med Bergviken.

Den sista är lite mer intressant dock. Dårhuset i Norrfly som gått och blivit rikskändis.

Huset byggdes under mitten av 1800-talet, under 1900-talet genomgick det en renovering och fick elektricitet. Under sina verksamma år har de haft ett multifunktionellt syfte. Ålderdomshem på de övre våningarna - och mentalsjukhus i källaren. En dag evakuerades alla boende, rummen tömdes och vårdpersonalen åkte hem.
Patienternas rum lämnades så gott som orörda, med kvarlämnade brev och tillbehörigheter, i köket går det att finna bakpulver kvar sedan 60-talet och tidskrifter som är långt ifrån aktuella.

Under majoriteten av sin levnadstid har husets gula, nu flagnade fasad, varit dold bakom en skogsdunge. Befunnit sig i sin egna lilla värld bortom verkligheten - men när det nu har bestämts att det ska rustas upp och bevarats har en skövling av den kringliggande skogen skett. Detta innebär att åker du tåg mellan Kilafors - Bollnäs passerar du huset.

Så. Spökar det där? Jag har svårt för sånt där tjaffs, ibland tror jag - oftast tror jag inte. Flera vänner har varit in i huset och försökt våga sig in på dess fyra våningar. Alla har de sins historier att berätta men jag har som mest vågat stå utanför och väntat.

I slutändan kan jag bara dra den slutsatsen att det är extremt obehaglig och tryckt stämning. Om det beror på att det är mytomspunnet och har blivit en placeboeffekt kan jag inte svara för, men jag tror inte det. Om man nu nödvändigtvis ska hänvisa till något övernaturligt så finns det en slags energi runt det där förbaskade huset som ger mig kalla kårar och lusten att springa hem till mamma.

Flera fotografier har även tagits inne i huset, och speciellt uppe på källaren, där du ser konturer av gestalter. Hittade en forumsajt där de lagt ut flera av dessa bilder.



Där är huset.

Sista introduktionsdagen på stället X är nu avslutat, och det gjorde ont i hjärtat att stänga dörren och byta om till mina vanliga kläder. Tur nog ska jag komma tillbaka, men det känns som en evighet. Kort och gott kändes allt klockrent, och jag är helt kär i min möjliga arbetsplats.

Enda nackdelen är att alla nya intryck har gjort mig enormt trött. När jag kommer hem så somnar jag på soffan, går upp och länsar kylskåpet, för att slutligen däcka i soffan igen. Men imorgon ska jag se till att sova ut, röra mig hem emot mormor för att spela lite melodikryss och mysa innan det blir utgång på kvällen. Det blir en soft helg, med ett försöka att blåsa av dammet på mitt sociala liv som hamnat i skymundan för allt plugg och jobb - både på tidningen och plats X de senaste dagarna.

Nu sängen, och ett avsnitt av Jamie Olivers Food Revolution.

Idag var dag nummer två, på den spännande arbetsplatsen. Önskar verkligen att jag kunde skriva mer, men icke sa nicke. Ibland får man bita sig i tummen och hålla snattran.

Kom hem för inte allt förlänge sedan, och har då arbetat i 13 timmar i sträck - utan att känna mig trött förrän jag landade i tv-soffan. Just nu är min fötter svullna, mitt huvud överhettat och mina ögonlock gör motstånd. Det blir sängen, lite sortering av tankar, innan det är upp klockan 05:30 imorgon igen, och promenad ut till jobbet.

Idag har jag en dag då det känns som att allt jag tar i går sönder. FAN. Har ingen lust att skriva, har ont i magen och känner mig enormt stressad.

Jag fick för mig att jag skulle duscha för ett tag sedan, en trevlig sysselsättning. Halvvägs in i duschandet kom jag på att jag frös, så jag lade mig raklång i badkaret och började tappa upp vatten. Sen blir det svart. Jag däckade, spiknykter, en vardag i badkaret och vaknade först när skummet kittlade i näsborrarna.

Då fnös jag, slog upp ögonen och fick panik för att jag var omringad av odefinerbar vätska. + med hela händelsen är ju att jag fick uppleva lite vardagsaktion, - delen kan ju handla om att jag rent ut av utsatte mig själv för ett självmordsförsök. Folk har faktiskt lyckats drunkna i sin egen soppa.

Då kommer ju den självklara följdfrågan: Varför i hela världen försöker mitt undermedvetna döda mig?

Idag vaknade jag med knuten i magen, klumpen i halsen och tröttheten i nacken. Det kallas stress. Stress och halsfluss. Så vad ska dagen bestå av? Det blir ett maraton i effektivitet.

To-Do-List

Lägenheten
- Boka tvättstuga.
- Rensa kylskåpet.
- Rensa bland kläder och skor som ska slängas eller ner i källaren.

Datorn
- Fila på London-reportage. Se över om Malin tycker att det funkar.
- Skriva historiauppsats om Mah-Jong under 70-talet.
- Skriva en massa loggböcker som jag har skjutit upp.

För att jag behöver det
- Försöka gå en kortare promenad, för att få lite livslust i form av sol efter att ha varit instängd i över en vecka.
- Försöka äta fast föda.
- Duscha. Har glömt bort den brilljanta uppfiningen med tvål och rinnande vatten.
- Kolla kontoutdrag. Å-N-G-E-S-T.

Vart börjar man?

Sitter hemma hos mamsen, kikar igenom en massa gamla bilder på den äldre datorn och hittade en på mig själv. Jag var i den där övergångsfasen - då du inte är tonåring men hatar att bli kallad barn. Kanske tolv, eller något sådant, och jag fick inte sminka mig än för moder samtidigt som jag ville ha en apcool lunarprofilbild. Resultatet är här nedanför.

Ja, korten på bordet och slutet på en maskerad som jag har spelat för mig själv i några veckor. Jag är inte längre stressad. Jag är ett vrak. Känslan har smygit sig på mig, tryckt in mig i ett hörn och jag är nu omringad.

Jag har alltid förespråkat stress, "alla jobbar bäst under press". Men när denna press lägger sig som ett tjock täcke runt mina revben och gör det svårt att andas - då är det inte hälsosamt längre. Jag känner mig död. Jag känner mig skövlad. Jag känner mig ledsen. Igår somnade jag klockan åtta, men en tryckande känsla av dåligt samvete för att jag inte varit med produktiv under dagen. Vaknade runt tio med samma ångestknut i magen.

Gick upp, drack kaffe, satte mig framför datorn. På med spotify. Nu har jag suttit här i en timme och det här är det mest produktiva jag fått fram. Allt annat låser sig. Ibland undrar jag om jag gjort fel val som tagit på mig för mycket under en och samma period, och undrar varför inte jag valde att gå ut gymnasiet som alla andra. Att fokusera enbart på skolan det sista halvåret. Men jag är inte sån. Det hade inte fungerat på mig.
Men som det är nu är jag värdelös för både tidningen och skolan eftersom jag är levande död. En produktions zombie. Jag tycker inte om mig själv längre.

Jag orkar inte mer. Finns det ingen som kan rädda mig?

Jag kan verkligen inte somna av tre anledningar, trots att ögonen håller på att svälla igen av trötthet:
1. Jag är förkyld, halsmandlar är tennisbollar. Jag sväljer som en groda.
2. Jag är ensam i en lägenhet jag inte är van att vara ensam i.
3. Jag är sönderstressad (3 inlämningar tills på fredag, prov imorgon, prov på fredag samt deadline på bilaga fredag)

Så, i min trötthet, lyckades jag halvslumra till framför fyran i en fem minuter med franskaboken över nyllet och vaknade av Lennart Ekdahls röst i kvällsöppet. De pratade om Tiger Woods, men det struntar jag i. Det intressanta var den kvinnliga debattörens sjalette. Åh. 90-tals nostalgi. Så nu tänkte jag tametusan lista de bästa plaggen 90-talet erbjöd enligt mig.

Sjaletten

Magtröja med Spice Girls

Platåskor

Adidasbyxor med knappar



Övriga favoriter:
- Den coola JC-tshirten alla ville ha
- Kamouflagemönstrat, såklart!
- Stora collagetröjor, med märken som Marwin. Innan JL-tiden.
- Kort kjol utanpå byxor, coolt.
- Rutiga skjortor, Kurt Cobains fel.

HÅR
- Sicksackbena
- Sicksackhårband
- Mittbena
- Rödtonat
- Hårmascara (kommer till och med ihåg lukten av den)

SMYCKEN
- Armring
- Tattoosmycken (ringar, armband och halsband)

ÖVRIGT
- Minimala ryggsäckar
- Glitterspray

Förbannat vad roligt det är med nostalgi när man är på humör. Musiken sen. Aqua, Venga Boys, Shania Twain, Toy Box, Liquido. Jag minns hur Dan och Peter, i 14års åldern, brukade sitta inne i Peters pojkrum och tjuvsnusa medan jag sprang utanför och försökte tjuvlyssna samtidigt som dom poppade Paradisio - Bailando eller Narcotic med Liquido.

Nej, nu ska jag försöka somna en gång för alla annars kommer jag försova mig imorgon.

Sitter och försöker spärra upp ögonen, känner mig som en karaktär i en gammal film där de försöker spänna upp ögonlocken med tändstickor. Kom hem väldigt sent igår, runt 2 tiden, efter att ha besökt fröken Rehnsbo och försökt hjälpa henne skruva ihop IKEA-möbler. Jag tyckte det gick bra, Sara med. Inte Ingvar Kamprad skulle jag tro. Två brädor hamnade bak och fram och därav blev hela den färdiga bokhylla skev. Men den hade karaktär, det hade den. 

Vaknade runt åtta av att Sara ringde och lämpade över en hund på mig. Den skulle hålla mig sällskap medan jag pluggade, eftersom Dan är borta och jobbar. Den heter Sigurd. Dan är inte en hundmänniska och lämnade mig med diverse regler innan han åkte. Dom gav Sigurd blanka fan i. Han började med att pinka vid Dans surroundsystem. Sen försökte han tugga i sig Dans hörlurar.

Så jag slet med mig Sigurd ut på en lång promenad, vi sprang lite och lekte med snön. Han är dock bara 12 veckor så man får inte förvänta sig för mycket. Väl inne somnade han på soffan, söt som en liten ängel. Jag började plugga, vände mig om och han var borta. När jag hittade honom inne i sovrummet hade han fått tag på ett par av min trosor. Sloggi. Inget billig HM-kraffs heller. Darn.

Försökte smyga mig fram, jollrandes med rösten för att han inte skulle springa iväg. Fail. Trosorna först, Sigurd sen och sist kom jag. Ju mer jag försökte få tag på honom, ju roligare tyckte han att det var. Till slut drog jag fram hundgodiset, men inte ens det lockade mer än trosorna. Så nu sitter jag här - ett par trosor fattigare och besegrad av en Powder Puff-valp.

För 19 år sedan föddes en flicka. Hennes moder var en rökare, och kanske är det straffet för detta som flickan får betala av i form av en envis sjukdom som angripit hennes sargade kropp med nedsatt imunförsvar. Kan den envisa sjukdomen vägra släppa taget pågrund av den där gången då hon valde att åka på festival med halsfluss? 

Eller så kanske det handlar om hennes egna tendens att ta till nickotinet, att hon inte motionerar och att hon äter som en överviktig amerikan. Om hon kunde skulle hon fritera sitt kaffe så skulle hon nyttja det till max. Flickan vet egentligen inte, teorierna är många men slutsatsen på dom alla är den samma: Hon är förkyld som en gnu, fortfarande, och känner sig väldigt ynklig.

Det pågår ett inbördes krig på Sveavägen 49, Stockholm. Säljarna vs Redaktionen. Vi har gjort allt för att försöka hålla avstånd, barrierar oss i redaktionsrummet. I flera år har grinden fungerat som skydd emot anfall av diverse slag av de okända från andra sidan lokalen, men nu har de jävlarna lyckats tagit reda på hur de ska klättra över.

Vi är i eld och lågor, ett uppror stundar innanför dörrarna. Atmosfären är tryckt, varenda tangenttryck är en risk. När ser vi nästa ben släpa sig över våran skyddsbarriär? När hör vi nästa släpiga röst som ber om tjänster att hitta reklamloggor? Det är osäkerheten och okunskapen som dödar oss.

Tomas har redan ringt till IKEA och frågat efter en högre grind, och desperat förklarat vårt dilemma. De var mycket förstående. 1-0 till redaktionen.


Med hjärtat i halsgropen sitter vi hjälplösa.


Hanna försöker med desperata åtgärder höja den efter bästa kunskap.


Och det funkar som tillfällig åtgärd, men de blir smartare hela tiden de där säljarna.

Jag överlevde gårdagen trots att det såg mörkt ut ett tag. Idag är en ny dag, med nya tag och jag har pallrat mig iväg till redaktionen. En kopp blaskigt automatkaffe, och några samtal senare sitter jag här och känner mig lite vilsen. Kroppen är fortfarande ur balans, huvudet snurrar med.

Ska prata med Tomas om att boka hemresa snart. Tillsdess tänker jag sitta och stirra ut i luften i hopp om bättre tider.

Jag är så otroligt, fenomenalt sjuk att jag inte orkat plita ner några rader här idag. Magsjuka i kombination med förkylning. Livet är inte bra nu. Ska sova, och ha flera sjuka feberdrömmar. God Natt.

Imorse när jag klev ur tunnelbanan vid Rådmansgatan möttes jag av en syn som gjorde min dag. Mina sömntrötta ögon blickade upp ifrån det gula, fula kakelgolvet upp och möter en, 1.75 lång James Dean. Ögonen växlar upp till medvetande, och jag inser att det bara är en reklamaffisch där de hyllar folk som går till fots.

Men de där få sekunderna då pappers-james kikade på mig och jag på honom, delade vi något speciellt. Jag har, sen jag var liten, haft en enorm crush på just James Dean. Min mamma köpte en fin affisch till mig, som hängde ovanför min säng, och var en väldigt kontrast till min prinsessklänning. Men jag tyckte att det var fint.

Med åren började hans död komma till min vetskap. Jag konfronterade mamma med den informationen, och hon var tvungen att krossa min illusion. Jag blev arg, rev ner affischen och kunde inte riktigt acceptera att han hade svikit mig och gått och dött sådär 50 år innan jag föddes. Så jag skaffade en ny karl. Prins Erik i den lilla sjöjungfrun. James hamnade i papperskorgen, men nu imorse stod han alltså där framför mig igen. Jag är i valet och kvalet att stjäla planschen.

Dagens samhälle, följt av tidigare generationer har format en hord av åsiktsmaskiner. Nu väller de ut över världen i ett lemmeltåg, men går officiellt under termen 80/90-talister. Det är fint det där med att ha egna åsikter. Det är rätten till dem som visar på en slags demokratisk utveckling, det är kölnvattnet efter att de uttrycks som skapar debatter och alla vet ju att genom debatter lyses frågan upp och kanske till och med faller en politiker på läppen.

Senare när valåren börjar närma sig inser politikerna att det finns en hel del röster att hova in. Så de lägger fint och smidigt ut sina fiskenät och sen fastnar vi där, en efter en med en prydligt ifylld blankett i ett valbås. Moderaterna ser hur en nykommen babyboom är på väg in i valkretsen, och ser sin chans att marknadsföra sig som "det nya arbetarpartiet", Feministiskt Initiativ inser hur många flickor det finns som anser sig specialbehandlade pågrund av sitt kön, Sverigedemokraterna hur fler och fler horder börjar ifrågasätta invandringspolitiken, och miljöpartiet har ju rätt tydligt tagit sig ann den stora skrämselfaktorn miljökrisen.

"Välj din rädsla, och sen ditt parti!" Är det förändringar genom andra kulturer du är rädd för? Eller är det kanske att gå arbetslös? Tankesätte genomsyrar det politiska systemet. För är det något generationen 80-90 är bra på så är det att vara rädd. Vi föddes rädda, med ett konstant utmatande i media om vad vi borde vara rädda för. Det vet dom, och dom mjölkar det till sista spenen. För rädsla talar till oss, rädsla ger makt. Trots att det är antagonisterna som går på en nitlott i disneyfilmerna finns det ingen Simba som kommer att rädda oss ifrån ozonlagret. Det vet vi. För det har vi lärt oss.

Och rädslan sträcker sig utanför politiken. Vi är rädd för att bli stressad, vi är rädd för att inte räcka till, vi är rädd för att äta diverse livsmedel för att vi kan få cancer, vi är rädda för allt. Självklart är rädslan inte alltid obefogad, men vad vet en majoritet av Sveriges ungdomar, födda och uppvuxna i Sverige, i från dessa generationer egentligen om rädsla? Rädsla som sträcker sig utom den självförvållande rädslans om vi skrämmer upp oss med.

Vi har inte genomlidit något krig, vi har inte behövt ransonera mat eller känslan av att vara rädd för om vi överlever morgondagen. Inte ens en futtig epidemi har vi haft (bortsett från svininfluensan, som knappt hamnar på influenskartan). Vi har inte levt under egentligt kvinnoförtryck, och vi har en väldigt fin populationspyramid med relativt jämna nivåer av födelsetal och dödstal.

Under en skräckfilm är det oftast inte när själva mordet sker, eller när mördaren visar sitt ansikte som vi flyger upp ur stolen. Utan det är undertiden som känslan byggs upp, som i paranormal Activity. Vi sitter där livrädda och tuggar i oss nagelbanden medan vi väntar på att en demon ska ploppa ut i bild. Det gör den såklart inte, och min fråga är: Är det precis det som vår generation håller på med? Bygga upp en gigantisk skräckbubbla med alla de värsta scenarion och vänta på att den brister. Förebyggande rädsla, som den således kan refereras till. Så medan jag sitter här och funderar på min åsikter, undrar jag hur många av dom som rent utav har skulpterats av rädsla som har prackats på under åren. Det får jag nog aldrig reda på, det är för läskigt att gräva ner sig i tanken.

Fina Emilia har fått mig att börja lyssna på en boyzone liknande svensk snubbe vid namn Frank Ådhal. Han sjunger att pjäsen Er (huh?) över och att det bara är tomheten som är kvar. Sen har han mage att fråga mig om det finns någon mening med rollen som jag har.

Ja, Frank, det kan jag ge dig svar på tal på. Det finns det. Gubbjävel. Han avslutar med att sjunga "Låt Jesus bli din regissör". Strax innan den meningen ljuder ut brukar jag byta låt, då hela religiontjaffset tar bort det fina i låten. Men allt som allt är det en fin låt. Trots Boyzone och religion.

Jag har lidit av en konstig förkylning hela veckan, där jag låter som Grodan Boll och hostar så att Dan får svårt att sova om nätterna. När jag vaknar känns det som att jag sovit i tropisk hetta, men sparkar jag av mig täcket hackar jag tänder. Det handlar om att hitta en fin balans som oftast uppstår när jag har sockar på fötterna, bara ben, tjocktröja på överkroppen och kall saft. Av någon anledning funkar jordgubbssaften bättre än hallonsaften. Varför vet jag inte, men det är nog det bästa tipset jag kan ge andra sjuka stackare.

I och med detta har jag inte gjort mycket alls idag. Hälsat på Rebecka och försökt söka sommarjobb. Åh. Denna jobbångest. Ge mig pengar, helst nyss. Tack?

Om fem minuter ska jag se till att krypa ner i sängen, med en kanna saft och bröllopsfotografen på datorn. Försökte kika igenom den igår, men tycker det blir så pinsamt ibland och av någon anledning transformeras fotografen, Robin, till Malin på redaktionen så fort jag kikar på den. Förmodligen för att de båda är i från värmland. Så sitter jag där och skäms för stackars Malin, som inte alls gjort bort sig, och inte alls är pinsam. Konstigt det där.