Sitter nybadad i soffan, invirad i en stor morgonrock med en tekopp. Tahiti pyramidte, inget socker men med mjölk.  Blanksteg. Blanksteg. Blanksteg. 0 inspiration till att skriva just nu, har fullt upp med att sjunka ner i en massa toner. 

Egentligen är jag riktigt dålig på musik. Jag kan inte klappa händerna i takt, utan försöker alltid synkronisera med någon stackare som sitter bredvid mig. Klapp-mellanrum-Klapp. Jag kan inte heller böja tungan sådär roligt som många kan, men det har nog inte så mycket med musik att göra. Tänkte bara att jag ser lite bortkommen och rolig ut när jag gör antingen eller av ovanstående.

Men trots min avsaknad av taktkänsla eller förmåga att kunna sjunga eller spela ett instrument så älskar jag musik. Det är nog lite av en bieffekt av att jag är allergisk emot tystnader. Min spotify dränks i kärlek och uppskattning, är organiserad efter antingen känslor, årtal eller genre. Den första listan är min depp/lugn/mys/ chill pill lista (Coselicious). Den där som man sätter på och begrundar livet och flyter med lite i musiken.

Den andra, Peppilicious, är den som ska dra upp mig efter att ha lyssnat på den första. De byts ut och görs om stup i kvarten, ändras och döps om. Men grunde till dom båda ha varit med sen jag fick spotify.


Coselicious
Peppilicious

Livet är indelat i epoker, där varje avslutad epok paketeras undan i ett fint kuvert. Vissa är svårare att ta farväl av, andra springer du ifrån. Några väljer du att plocka fram, vända och vrida på, för att försöka förstå eller känna så som då.

Men precis som studenmössor med en doft som sitter i, i tio år för att du ska kunna lukta och tänka tillbaka blir det aldrig samma sak som när du stod där. Jag är inne i en lite jobbig period nu, där mitt postfack med epokbrev börjar svämma över och rinna ut över mitt förstånd.

"No man is an island", sa en engelsk poet som heter John Donne. Han ljög. Jag är Grönland.

Rummet, myten legenden. Jag talar hit och dit om redaktionen så nu är det inte mer än rätt att ni får se lite hur det ser ut på bygget som är en kombination av mitt fängelse och mitt extra hem i El Stockholmo.


This is where the magic happens. Min största fiende och bästa vän, macbooken. En Vitaminwater som finns i överflöd sen vi fick ett reklamlass till redaktionen (tropisk citrus, ignite). En Ben & Jerrys folder sen igår och en almenacka. Mössan och luggen på andra sidan är Hanna. Notera att hennes skrivbord är kaos jämfört med mitt. Mighty Proud.


Försökte få en bild på folket, men det blev väldigt suddigt. Tomas, chefredaktören, ser ut som att han leker Ingmar Stenmark och spurtar på längdskidor genom rummet. Bakom honom ser man Malin och mannen med mössan är Petrus.


En bild på graffitimålningen jag har mitt emot mig när jag sitter och skriver.

Kaffeautomaten och fikarummet var tvungen att bli med på en bild, samt en säljare. Det går inte att skaka av sig dem, de finns överallt.

Och sist men inte minst the wall of fame, med en massa olika omslag som har blivit till under åren.

Igår steg jag på tåget i Bollnäs efter att ha promenerat 20 minuter i 30-. Eftersom jag fyllde år var jag förbannad över att ingenting någonsin sammarbetade, och att när jag väl tänkt slösa en hundring på att åka taxi fanns det inga bilar inne förrän om en timme. Med andra ord fick jag promenera. Dan gick med mig.

In på tåget, fick min frukost, lyssnade på ipoden. Halvsov, vaknade till. Gävle. Tierp. Upplands Väsby. Sen väjde sig tåget i en böljande rörelse, och det smällde till. Alla i vagnen vaknade till, tåget körde några meter innan det stannade. Ut ur högtalarna hörs en skärrad man: "En person har beslutat sig för att inte vara med oss något mer i vår värld, vi måste stanna här ett tag tills poliserna kommer samt byta ut föraren." Vi satt i vagnen närmast.

Det kändes inte. Det var som att tåget bara stod still ändå, och själva situationen är relativt svår att greppa. Att det går omkring män runt fören på tåget just då och försöker att skrapa ihop en människa. Vi blir stillastående i två timmar. Jag har inga pengar på mobilen, min ipod fick slut på batteri och jag sitter och stirrar ut genom fönstret. Efter att en mekaniker har fått laga luftslangen som den dödes kropp slitit bort backar tåget in till stationen. Vi får evakuera tåget och gena över ett spår för att komma till rätt perrong där vi byter till pendeln. Det enda jag tänker på är att det här är min födelsedags, medan datumet kommer att stå ingraverat på en annans persons gravsten.

Efter att vi evakuerat, tagit oss upp på den rätta perrogen, så står vi alla passagerar parallellt med tåget. Det är inte förrän då som situationens allvar sjunker in. Fören är insjunken, en täckande frontdel har slitits bort, ut sticker rör och kablar. Men det är inte det som förstår hur kraftig smällen var, utan det var allt blod. Upp över nosen, fortsatt upp över rutorna där vindrutetorkarna har smetat ut det tills de har fastnat i den tjocka röda sörjan. De kopiösa mängderna får det att väja till i min mage och insikten om hur skör människokroppen är med. Som att kasta ett ägg emot en vägg.

Jag drömde om det i natt, och mår dåligt över att jag hakat upp mig på det när jag verkligen fick the easy lane jämfört med föraren. Sov hackigt, vaknade tidigt imorse och skyndade mig till Ben & Jerrys pressfrukost. Den inleddes med helt fantastiska goda baglar fyllda med lax, eller getost och rostade pinjenötter, eller rostbiff och pesto. Till detta fick vi även färskpressad smoothie och juice, och kaffe eller te. Både Ben & Jerry var där, de var nog roliga men mina tankar var på annat håll. Väldigt söta och genuina var de iaf, och efteråt blev det glasskalas. Vi fick premiärtesta deras nya glass Fairly Nuts, och sedan besöka deras egna glassbar på pressområdet där Ben & Jerry själva stod och slevade upp glass till oss. Det är nog egentligen det som det här inlägget bore ha handlat om. Men nu blev det inte så.

Update: Har suttit på redaktionen en stund nu och fått en länk skickad till mig.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6659906.ab

Orkar inte skriva mer. Idag är min födelsedag. Idag är även dagen då en man valde att hoppa framför tåget jag satt på strax efter Arlanda. Idag är första dagen jag har sett en bortsliten front på ett x2000 och vindrutetorkare som fastnar i blodet. Idag är första dagen som jag är 19.

Idag är Rebeckas sista dag på tidningen, så på lunchen går vi ut och har avskedsmiddag för tösen. Den här veckan har jag ofrivilligt bantat genom att bara haft råd att äta blåa koppen soppor och nudlar. Men idag, idag är det fest!

Igår när jag ringde och skulle beställa min biljett hem för helgen ringde nämligen chefredaktören och sa att han kirrade den åt mig, sen fick jag en trevlig överraskning när han bokade hemresan med. X2000, första klass och frukost på tåget för att fira el birthday. För det är nämligen så att på måndag går jag och blir 19. Så nu har till och med jag råd att följa med och äta ute.

Igår var jag förresten på en konstuställning, press-release, på kulturhuset. Både fina och dryga verk/konstnärer och människor. Men summa summarum var att det var väldigt trevligt. Gratis rödtjut vid varje bås, konstnärerna från England hade slagit på med den stora trumman och hade både vitt- och röttvin. Jag är som bambi när jag är nykter. När jag är lullig, då är jag som en full Bambi helt enkelt. Så jag vinglade in i nederländernas bås, stod och pratade med en tjej och en konstnär knackade mig axel. Jag vänder mig om och har sönder hans arty martiniglas från Ikea som skulle symbolisera industralismen eller något sånt skit. Sen frågde han om jag kände några inflytelserika personer och jag gav honom adressen och namnet till chefredaktörern. Det här vågar jag inte riktigt berätta för Redaktör Herr Borgå, men får han en stor foliekorg fylld med martiniglas och en flaska vodka måste jag nog krypa till korset.

Avslutningsvis får ni se en del utav min utveckling. Från liten, söt och naiv med stora drömmar till dagens version av mig. En förvirrad, nyfiken och ännu mer naiv tjej - och hur min äldsta vän följt med på utveckligen.




Jag och Johanna, 1995.


Samma personer, 14 år senare.

Okej, nu skippar vi all framtidsskit och djupa inlägg. Världen slutar inte snurra bara för att jag bestämmer mig att det är en jobbig tid, den snurrar möjligen lite fortare. Då får jag helt enkelt försöka springa i kapp den och hamna i fokus igen.

Anledningen att jag ryckt upp mig kan jag faktiskt tacka Kiss-Kenneth för, Gävles profesionellaste uteliggare. Kenneth är förmodligen en trevlig snubbe om man bortser från hans humörsvängningar, folkölspimplande och ständiga behov av att urinera till höger och vänster.

I våras, strax innan sommarlovet, satt jag på stationen. Halvsunkig, gårdagens smink och en kaffe i handen. Man ser honom på flera hundra meters avstånd, Kiss-Kenneth, när han kommer vaggandes i sin isblåa täckjacka. Blicken fokuserad hårt i golvet. Försöker visa mig i från min bästa anti-sociala à la svenska sida. Synd nog verkar folkölseffekten ta bort insikten av det här och Kenneth sjunker ner bredvid mig. Eftersom jag fortfarande stirrade ner i golvet var det lukten som slog mig först, det andra som vittnade av hans närvara var en lortig manshand med nagellack som han sträckte ut framför ögonen på mig.

"Hej, jag heter Agneta." sa Kiss-Kenneth och viftade förförande med ögonfransarna. Vad gör man?
"Hej, jag heter Jenny." Kenneth drog lite i en fläta han gjort i sitt skägg och drog ner dragkedjan på jackan. Började pilla lite innanför som att han letade efter någonting och jag satte mig upp på tå för att springa. Till sist hittade han det han letade efter, ett läppstift.
"Du ser, flickor som du och jag har det lite svårt. Eller hur? Det är så dyrt med smink att jag använder mitt läppstift både som nagellack, rouge och just som läppstift. Ett tips från mig till dig". Inom några minuter hade Kenneth gått från en planlös man till en transa som önskade att bli smink-konsult. I vilket fall som helst luktade han dock urin, och gillade att skriva sitt namn med lemmen på diverse ställen.

"Jag tänkte om du och jag Jenny, skulle bli tjejkompisar. Sa jag att jag hette Agneta? Du har fint hår."
"Ja, jo... Men jag måste verkligen gå till mitt tåg nu."
"Jaha. Okej. Men berätta inte för någon om mitt tips, det fick bara du veta."
Jag reser mig upp och packar ihop mitt tjaffs, försöker att inte snubbla över de andra resenärerna när jag ska skynda därifrån och samtidigt inte vara otrevligt mot Kenneth-Agneta.
"Kom ihåg att vi tjejer måste hålla ihop och att vi kan allt!" hör jag hur han skriker efter mig med sina hesa, sönderdruckna röst. Sen vet jag inte riktigt vad han gjorde - om han hittade en ny bästis eller bättrade på sitt nagellack. Eller han rentutav blev en man igen.

Poäng med historien är att mannen lever på gatan, de enda pengarna har får in är från eventuella hyresgäster i hans skägg som inte tvättats sen 80-talet men trots detta säger han till mig att JAG inte ska glömma att vi kan allt.
En snubbe som många tycker borde ha kastat in, och först använt, handduken för länge sen försöker peppa upp mig. Det är ett bevis för att det sista som dör är hoppet och viljan.

Jag har alltid velat plugga ett år i USA, eller något annat snajdigt land. Och jag tycker att min dröm om att få pimpla over sizade kaffemuggar, nyttja Chucky Cheese som dietist och få använda ordet "dude, wazzup?", inte borde vara omöjlig heller. Det är den inte. Så det så. Det är jag som målar upphindren, jag kan allt.

P.S
Det ska bli ändring på bildbristen på bloggen har jag tänkt, så efter helgen kommer en kamera att följa med ner. Så får ni se lite bilder på den omtalade redaktionen.

Igår satt jag och pysslade med datorn, försökte hitta någon rolig serie att slökolla på, då det högg till i bröstet. Jag vet inte om det är vanligt men det där händer mig då och då, att saker jag skjutit upp gör ett bakhåll och tar ett stryptag om mig. Luften blev tyngre och tjockare, hjärtat slog fortare. Om ett halvår går jag ut gymnasiet och tar studenten. Jag har räknat med att kasta en student mössa upp i luften, dekadenta fyllor och att spränga richterskalan med skråliga studensånger. Vad jag inte hade räknat med var en smärre livskris, för vad ska jag egentligen göra när  studentmössan till slut landar på marken igen.

1991 föddes jag på Bollnäs BB. Fram till 10 års åldern har jag inga riktiga minnen utan mest fragment av stunder. Sen blev jag elva, och insåg att skolan var nog rätt så viktigt + att på den här tiden gav det status att ha alla rätt på ett prov. Jag fick en lärare som hette Kerstin. Hon skulle nog ha definierats som lite Old School, och var väldigt mycket för disciplin och att vi skulle lära oss lämna in uppgifter i tid. Gjorde vi inte det sköt hon ner glasögonen på nästippen och gav oss hökögat, och blev läxan mer än 2 dagar försenade ringde hon hem och undrade varför den inte lämnats in. Jag som var en väldigt slarvig, förvirrad och splittrad unge blev mer och mer stabil i och med hennes struktur i klassrummet. Från att ha hatat matte, slarvat på engelskan etc. blev jag sur om jag inte fick en stjärna i kanten. Den där röda lilla stjärnan som slarvigt målades dit visade för mig att jag gjort något bra.

Sen kom högstadiet, klassen skiljdes från Kerstin och luckrades upp i olika klassrum. Men mina ambitioner att lyckas bra i skolan satt i, även om de fick sin törn av dramatik, första kärleken och för mycket hormoner. Jag skrev mycket. För att vara ärlig skrev jag nästan jämt. Gymnasievalet var svårt, jag visste inte riktigt vart jag borde investera mina tre år, och alla sa hela tiden att jag borde gå IB. I Efterhand insåg jag att det var detta borde som gjorde att jag hamnade där, inte att jag ville och det är hållbar lösning. IB för mig symboliserar en tid som jag inte var mig själv under, och ingen annan heller för den delen. Jag vet knappt om jag var alls. Så efter ett år bytter jag till Thoren där jag går nu.

Väl framme på Thoren var jag så skoltrött, så less att det kändes som att trycksvärta rann i mina ådror istället för blod. Jag sumpade andra året på gymnasiet helt enkelt. Från att ha varit en pluggis började jag strunta i att närvara på lektionerna, festade en del, spenderade nästan all min tid i Gävle där jag bodde provisoriskt och sov bort halva dagarna. Ständigt följd av en fet ångestklump i magen av saker som jag skjutit upp, eller problem jag borde ha tackla.

Trean kom och i och med det löften om att jag skulle sköta mig bättre. Jag hade gjort ett avstamp i mitt liv, avslutat en massa kapitel som kanske inte ens borde ha fått skrivats. Strax innan sommarlovet packade jag upp min väska för sista gången hemma i Kilafors, med löften till mig själv om att jag borde stanna där tills jag byggt upp en ny grund. Strax innan sjätte juni träffade jag en kille som var allt som jag inte var: lugn, stabil och samlad. Vi blev tillsammans och min mamma sa till mig "du är tillbaka gumman, den här Jenny har jag saknat i flera år nu". Jag förstod inte vad hon menade då, men med tiden har orden vuxit på mig. Jag är tillbaka.

Med andra ord hade jag bättre förutsättningar att ta tag i trean, men det gick inte. Det tog emot att åka dit, trots att jag tyckte om klassen. Det var bara det att jag aldrig kände att det var där jag borde vara. Jag jobbade hellre och bet ihop och plöjde på i samma spår som jag gjort sedan jag var 14, att slava inom hotell- och restaurang. Jag dukade fram lunchen, skämtade med gästerna, satte på kaffe, diskade undan, låste och släckte och kom hem för att plöja undan läxorna. Ett koncept som funkade för mig och som skolan märkte.

Jag fick erbjudande av en tidning i Stockholm, som var nöjd med min insats under praktiken, att komma och vara hos dem i ett halvår som en slags jobbikant. Skolan förstod att det var antingen att ge mig den chansen, eller att mitt csnbidrag skulle ryka - och det ville dom inte då jag fortfarande hade bra betyg. Det var bristen på närvaro som skulle ta bort mitt csnbidrag, för jag låg aldrig efter i något då jag pluggade upp det hemma. Jag blev skriven på distans och nu sitter jag här.

Men. Det där är inte min framtid. Det är mitt förflutna. Alldeles snart är det slut på den perioden som jag har förlitat mig på, skolan, och även fast jag har jobbat i flera år känns det som att jag kommer att bli utkastad i arbetslivet. Igår skrev jag om vilka jobb som kommer att behövas om några år och alla krävde vidareutbildning. En ny kurs har gjort att du nu till exempel vidareutbildar dig till städerska, eller vaktmästare.

Mitt hopp har alltid varit att bita ihop gymnasiet och sen börja jobba, men insikten om att du inte får jobb om du inte vidareutbildar dig gör sig påmind. Jag är vilsen och fastknuten i ett system som jag velat fly ifrån i tre år nu. Sedan du lotsas in i skolsystemet har du utstakad vad du ska göra. Låg- mellan- högstadiet. Gymnasiet.
När min mössa landar på marken kommer en epok avslutas i mitt liv, utan att jag har en plan för vad jag ska följa upp den med. Jag behöver hjälp.

Jag bor i en lägenhet med min kära pojkvän på den fashionabla adressen björkhamregatan 4C, blomkransen. Området är beläget ungefär 20 -30 minuter gång från metropolen Bollnäs, inhyser mest barnfamiljer och en skraltig blandning av studenter och pensionärer. Vissa med hundar - andra med katter.

Bollnäs Bostäder som hyr ut i dessa fastigheter beskriver området i följande manér:
"Blomkransen är ett trevligt område med flerbostadshus uppbyggt kring grönskande gårdar helt utan biltrafik där omgivningen består av villabebyggelse."

Med andra ord försöker de skapa en liten alternativ känsla a la 70-tal över områders totala avskärmnad från omvärlden. Blomkransen har tagit lagen i sina egna händer och försökta anpassa sig efter sina utstötta omständigheter och tenderar att referas till som ett eget litet samhälle.  För att spinna vidare på detta har de flesta samhällen sin egna den onde, den gode och den fule.

Den onde råkar vara vår granne, och med den tur jag alltid burit med mig under livets gång är det så klart de som bor ovanför oss. Det här vet jag om våra grannar ovanför: De är tre. En förmodad ensamstående mor med två barn. Barnen roar sig med att hoppa jämfota, springa maratonlopp fram och tillbaka i lägenheten och lider möjligen av torgskräck då jag aldrig sett dom i trapphuset. Om mamman är informationen mer skral, förutom att hon är riktigt dålig på att dra med osanning. Min mentalabild av dessa är att de måste väga mer än genomsnittet då det ibland skakar i vårt porslin när de rör sig, jag ser huggtänder och abnormt stora varelser.

Igår runt klockan ett fick jag nog. Efter att ha legat i sängen och försökt sova i två timmar genom att göra om deras oväsen till en lugnande melodi, hitta en taktkänsla och legat med kudden upp över öronen tvingade jag Dan att leta reda på numret så att jag kunde be dem att vara tystare. Nu ska det även vetas att jag dras med en ofantlig telefonskräck som enbart försvinner när jag är riktigt arg eller trött. Nu var det en kombination av de båda.

Efter ett tag svarar en röst, påtagligt fejkad sömnig. Jag inleder med att säga något kaxigt i stil med "förlåt att jag ringer så sent, men jag vet ju att ni inte sover". Vad gör tvåbarnsmonstret då? Hon förklarar att hon också vaknat upp av konstiga ljud mitt i natten, att hon inte har en aning om vad som låter och att hon och hennes barn sover. Jag kan inte bevara min ilska längre utan ursäktar mig lite snällt, om än skeptiskt, och lägger på. Efter det samtalet var det tyst som i graven där ovanför tills det börjar skramla igen och man hör hur en kvinnaröst säger
"Det låter, det låter! Vi måste vara tystare".

Nu har jag två frågor till den kunnige. Om jag nu har dömt grannsatarna för hårt och hon egentligen talade sanning betyder detta att en mystiskt fenomen pågår i hennes lägenhet, då deras lägenhet är den enda ovanför oss. Kan då övernaturliga ting kommunicera via telefonlinjen och tänka "hey, nu låter jag och Laban för mycket så nu är det mest att vi trappar ner", eller är det så att min granne tror att jag är lika dum som jag ser ut?

Den fule på området håller jag fortfarande span efter, men när jag ser honom/henne vet jag precis vad jag ska göra tack vare några riktlinjer min kära vän Emilia försett mig med.

"Förr i tiden skämdes man nå djävulskt för de fula så man knöt fast den fule i bygden i händer och fötter med långa rep, så fick den bo i dikena. Där fick den ligga och begrunda sitt utseende."

Jag hör av mig med vidare resultat ångående detta.

Pågrund av dålig sömn igår sov jag över idag, så det blir att åka till skolan med tio i ett tåget. Sen blir det hem till halv sex, in i duschen och göra mig i ordning för en överraskningsfest ikväll.   

Vaknade nyss. Yes, you heard me. Vaknade för ungefär en kvart sedan av att min kära mor klev in i mitt rum och kastade en katt i ansiktet på mig. Siggan Seagall. Jag har sovit hemma i killerforce ikväll mycket för att jag behövde en kväll med mamsen, vi försöker fixa en sådan varannan vecka ungefär.

Då färgas diverse kroppsbehåring, det pratas och skrattas, dricks te och noppas ögonbryn. Slutet gott och allting gott. Om det inte vore för att jag fortfarande sitter och skakar efter kvällens eskapader.

Jag är inte en sån där person som uppskattar när andra sitter och skriver om sina drömmar. Jag hatar det faktiskt, allt som oftast, då det ändå bara är en dröm och jag har väl inget riktigt intresse i någon annans fantasivärld. Men igår fick jag reda på en hemlighet som sakta äter upp mig inifrån, gnager lite på mitt samvete och tar en tugga av mitt förnuft.

Det här tog sig in i min drömvärld och när jag vaknade var jag tvungen att skaka i mamma för att se om hon verkligen levde. Det gjorde hon. Det bultar i mina läppar för att få säga vad jag vet, men de är tvingade i tystnad så jag ska försöka att inte skriva mer om det.

Det enda jag kan avsluta detta inlägg med är att säga; om det som förmodligen ska ske sker, kommer jag inte veta in eller ut och bli en mycket trasig liten individ. Om det inte sker har jag insett ett nytt sätt att uppskatta värdet hos mina nära och kära.

Manligt och kvinnligt tänkande. Fascinerande ämne i sig, och kanske fel att spä på genusidealen och säga att det ens existerar, istället vore det nog mer rätt påstå att det handlar om en individualism. Men jag som de flesta gånger går på tå när det kommer till att uttrycka sig om ett väl debatterat ämnen vågar säga att jag slår ett slag för att det finns.

Sen, bara för att förtydliga det tidigare erkännandet står jag fortfarande för lika lön för lika arbete, att pojkar har rätt att leka med barbiedockor som små om de hellre föredrar det och att ens sexuella läggning tillhör en själv och ingen annan har rätt att komma och säga vad som är rätt och fel. Men. Samt vikten i att bejaka de olika tonvikterna om olikheter mellan könen ur ett vetenskapligt, genetiskt perspektiv istället för ur ett dömande. För det är just det som sker många gånger nu förtiden.

Mina egna observationer vad som definierar manligt och kvinnligt? Ha nu i åtanke att jag är född och uppvuxen i en liten by med hembränt som nationaldryck och epatraktorer som ett fashionabelt alternativ till ekipage. Det här kan ju självfallet ha bidragit till en förhistorisk genussyn - men förhoppningsvis inte.

Jag har bara bröder, jag har en manlig sambo och många utav mina vänner är fyllda med testosteron. Myten om att män är mer sakliga och att kvinnor är mer blödig, för att generalisera, stämmer delvis. Självklart inte alla gånger. Min bror är en väldigt känslosam typ, men om vi skulle fylla badkar med alla tårar vi båda gråtit under åren skulle mitt svämma över betydligt mer än hans. Anledningen till denna parallell är att vi förmodligen gått igenom ungefär samma kamp.

Nu senast igår fick jag bevis på vilken skillnad hormoner kan göra i tänkandet. Tre män döda, och en lindrigt skadad i Afghanistan. I Striden stupade kapten Johan Palmlöv, 28 år, från Sundbyberg och löjtnant Gunnar Andersson, 31 år, från Stockholm samt deras lokala tolk, Shabab. Kapten Palmlöv och Löjtnant Andersson. Medan jag valde att se det ur de anhörigas perspektiv och satt och tänkte på hur det kunde ha varit jag, om Dan nu åker på utlandstjänst och hur en mor sitter och gråter över sin son såg jag att Dans ögon var lite fuktiga med.

"Det borde inte ha varit dem som dött. De har så mycket kunskap, så mycket erfarnhet och så mycket att ge gruppen. Det är soldater som dör, sådana som mig. Inte kaptener eller löjtnanter."

Venus möter Mars. Han ser det ur ett resursperspektiv och jag ur ett emotionellt. Detta betyder dock inte att vi båda anser händelsen vara lika tragisk. Så vi enades på den punkten. Sånt där borde inte få hända.

Ibland känner jag mig som en trasig ballong, sakta sjunker jag ihop mer och mer och glömmer bort hur stor jag egentligen kan bli. Jag hoppas att någon ska blåsa in ny luft i mig - men de tappra själar som försöker lyckas högst skapa lite kondens på insidan. Det sitter i mig själv. Att reparera, återuppbygga och växa igen.

Igår kom jag på mig själv med att ha glömt bort vilken som är min favoritfärg. Trots att det är en skitsak så kändes det väldigt viktigt för mig att veta just då. Hur kär jag än är i Dan, och hur mycket jag än vill vara med honom, är min största rädsla att vi flyter ihop och att jag inte kan se skillnaden på vad som är han och vad som är mig längre. Sen står jag där om tio år med en massa ouppfyllda drömmar, och anklagande frågor till mig själv om varför jag lät det bli så.

Sen nu, för någon minut sedan, kom jag på att det är nog blått. Trots att det alltid har varit lila innan dess. Saker och ting ändras, man kompromissar och anpassas för att fylla upp diverse kvoter och ideal. Det går inte att dra en försvarslinje runt sina karaktärsdrag, det går inte att behålla samma värderingar föralltid. Då står man still. Det viktiga är nog egentligen att förstå detta, och fortfarande förstå att utan dig själv är du ingenting.

Det är aldrig fel att öppna upp sig och släppa människor nära, men det finns ingenting som obligerar dessa människor att vara ärliga och stanna kvar. När ett ärr läker blir huden tjockare, starkare runt omkring. Det blir tjockare att tränga igenom, det blir svårare att vilja förstå. Jag vet inte ens varför jag skriver det här, jag vet inte om jag kommer att ångra det senare. Just nu är jag bara förvirrad, men jag vet i allafall vad min nuvarande favoritfärg är. Blått. 

Idag mår jag inget vidare, därför kommer det här inlägget sluta med den här meningen. Typ. Lovar att kompensera upp det imorgon och fylla ut, spä på och så vidare. God Natt.

Mon couer - Mitt hjärta. Det är nog det enda franska substantivet jag kan sådär, on the top of my head, och det kan jag inte ens i femininum. Jag skyller detta på de tidigare emoåren då det handlade om att heta något dramatiskt, lite lagomt pretto och svårt på PA och Lunarstorm.

Så fort jag växte upp och började lära mig engelska bytte jag fortare än kvickt från då rådande Mr_Cool_Girl91 till Mon Coeur. Det spännande med de båda är att i vilket fall som helst så utgav jag mig från att vara en man. Antingen med Mr eller med Mon. True Story. Såhär i efterhand kan man ju försöka hitta en lite mer tydliga, freudiansk förklaring på hela fenomenet och skylla det på frånvaro av fadersgestalt eller så biter jag i det sura äpplet och utser mig själv att vara språkligt handikappad. Hela det här maskilinum - femininum dravlet handlar i grund och botten egentligen om att just idag fördömer jag det faktum att jag föddes till en kvinna och önskar att jag fötts med ett icke-inbyggt sprinklersystem istället.

Utöver att gnälla på mina genetiska attribut har jag idag hunnit med att åka till Gävle i broders bil Heffy. Halvvägs dit frågade Dans vän Toll som satt i baksätet vad som skramlade. Svaret var att min bror hade varit tvungen att tejpa fast delar av Heffys vänstra sida med silvertejp som en temporär lösning.

Väl framme i Gävle stegade vi in på Gävleborgs Militärnågonting. Jag kände mig som en vilsen 8åring bland en massa karlar i kängor, kamouflagebyxor och rakade skallar. Kapten Gertsson, som den största karln kallades, frågade om jag ville ha en kopp kaffe. Tack sa jag, satte mig på en stol och kikade när Dan och Toll förvandlades från fullvuxna män till att sjunka ner i min 8årings dvala.
"Spännande det där med vilken autoritet vissa personer har", tänkte jag fridfullt på min stol med min kaffekopp i knäet innan jag fick en ofrivillig rysning och kände hur varmt kaffe strilade ner för mitt lår. Sen vågade jag inte resa mig upp, tänk om Kapten Gertsson hade planer på att befalla mig skura upp kalaset med min tunga.
När inte ens kaffet vill sammarbeta, när ens magplågor får en att vika sig dubbel och du börjar dagen med att känna en oförklarig rädsla för en man som verkade väldigt trevlig för några minuter sedan, men som i dina tankar nu blivit ett grönt monster har du inga vidare förutsättningar.

I denna sekund ligger jag nedbäddad i dubbelsängen, medan Dan springer omkring med en mörkerkikare som han kvitterade ut idag. Ibland hör jag "åh fan, inget djup" och en vag duns men oftast är det tyst. Ska babbla igenom franskaköret en gång till, håll tummarna för att jag överlever imorgon. Mon Coeur om jag inte gör det!

Jag bor tillsammans med en seregeant. Seregeant Kjellgren. Det betyder att chez Karlsson-Kjellgren är uppbyggt så att det finns en bohem och en militär. Ofta går det att kombinera dem båda i ofarliga kombinationer, så att min rörighet och Dans pedanteri inte frontalkrockar. Disken kan krångla ibland, jag slarvar medan han diskar med en tandborste på ett ungefär.

Trots att jag vet om våra olikheter var jag dum nog att förselå att Dan skulle hjälpa mig att komma i form. Inget tungt 24-timmars slaveri, utan mer känna att jag kan gå 2 kilometer utan att flåsa som en hund. Läs nu vad jag skrev ovanstånde och avsluta gärna ekvationen själv. Jag dör. Just nu kan jag knappt resa mig upp ur soffan utan att kvida, jag har upptäckt muskler som jag inte ens visste fanns och de skriker på min totala uppmärksamhet. Smärta!

Min tanke var att vi skulle kunna ta lugna promenader tillsammans, kanske sluta äta chips och pizza 3 gånger i veckan och att jag äntligen skulle få bukt på mitt Cola beroende som skridit till oanade höjder. Alldeles nyss ringde min telefon som ligger två rum bort och jag låg bara hjälpalöst och lyssnade på den enerverande ringsignalen. Så nära men ändå så långt borta. Med slöa ögon kisade jag ut i hallen, anade sovrummet och mobilen på nattduksbordet men ingenting. Möjligen en nervryckning i stortån.

Nu ska jag gå och lägga fram falukorv så att den kan tina, för om jag nu väl har börjat röra på mig ska jag tametusan fira med min favoritmaträtt, falukorv och stuvade makaroner. Mankinds gift to Jenny. Sen blir det att spendera resten av dagen med hörlurar i och rabblandes franska för mig själv. Har höguppläsning på torsdag för franska läraren.

Det är spännande hur man anpassar sig efter en vardag. Jag har mina rutiner i Stockholm och mina rutiner hemma i Bollnäs, bloggen har blivit en del av Stockholm. Kom på mig själv för två minuter sedan att jag inte uppdaterat idag.

Just nu sitter jag och försöker hinna med skolarbeten som inte fått en gnutta uppmärksamhet i två veckor. Plugg-everest håller på att bestigas.

Alldeles nyss kom jag på mig själv med att stirra planlöst ut i luften, verkligheten hade tappat sitt grepp ett tag. Jag gör så ibland. Glider iväg med tankarna utan att märka det själv innan jag inser att jag suttit och stirrar på en kylskåpsmagnet i en kvart.

Just nu handlade det om att jag var nöjd. För första gången sen jag kan minnas är jag faktiskt nöjd. Det är en ovanlig känsla, en ny känsla. Det är i början av februari, förra året var den perioden ett helvete. Jag har en tendens att åka ner i en djup svacka när solen visar sin frånvaro och allting annat bara lyser mer och mer.

I år, i februari, kan jag fira med att vara snart 19 år och inleda min morgon med att gå upp och läsa en inmejlad intervju som jag ska göra om till ett reportage. Mina drömmar om att få arbeta flytande med svenska språket börjar sakta men säkert bli sann. Utöver det har jag en meritlista som innefattar trollkarlsassistent, bartender, städerska, servitris, telefonförsäljare och nu sist men inte minst - frilansare.

Jag kan inte uppdatera så mycket idag, och ännu sämre var det igår. Anledningen? Just nu känns det som att små klorofyll fyllda små män springer omkring och självantänder i min hörselgång.

Läkarbesöker i onsdags resulterade i en inte alltför billig medicin som ska droppas in i örat. Kort och gott är det flytande kortison, men det luktar hembränt. Den fina, ordentligt destillerade sorten. Med rädslan att de på tidningen skulle misstänka att jag börjar skåpsupa förklarade jag så fort jag steg in på sveavägen 49 att jag inte halsat en vodkaflaska och vinglade som en bieffekt av det, utan att det var kortisonfan i örat som stank och rubbade mitt balanssystem.

Nu är det helg, och helgen i sin tur innebär ledigt från bloggen. Blir det fest? Blir det party? Nej. Den blir chips och dipp, kortisondropp och en telefonintervju om hur det är att plugga i spanien. 18 snart 80.

Går kvällen var rolig, och välbehövd. Var ute med Emma och Tyson, gjorde Stockholm fast så gott som nyktert. Vaknade upp i morse, med en snussandes Tyson bredvid mig och nackspärr. Gick in i duschen, märker att duschmunstycket är trasigt. Försöker rätta till det och världen snurrar till. Blåhöll i handfatet tills det slutade och insåg att örat spökar nog mer än jag först trodde. Hela kroppen var febrig.

Ringde Tomas, inget svar. Senare skickade han sms, svarade att jag var sjuk. Får som svar "bakfull?"
Vilket enorm förtroende för eder allas jobbikant. I vilket fall som helst gavs jag dispans och behövde inte åka in förrän runt sextiden då redaktionen fick fashionabelt besök av Margette, Syon på Thoren Business School.

Vi satt och bläddrade lite i tidningar, jag pekade ut vad jag skrivit och vad jag gjort. Finemang. Men det kändes lite nostalgiskt, som att Tomas var min pappa som skulle sitta och lyssnar på Margrette som informerade och frågade. Mellanstadiet och utvecklingssamtal all over again.

Sen fick jag skjuts av Tomas ut till Hjorthagen, ringde till Dan, bokade hemresa och insåg att hur mycket jag än saknar personerna hemma så är hemlängtan till platsen glömd. Nu känns det som att jag kommer längta tillbaka hit istället. Den perfekta kombinationen hade dock varit om jag kunde mixa samman de båda ställen i en mixer. Så imorgon blir det inte heldag på tidningen, utan hemresa runt ett.

Men prio 1: MAT. Fläskfilégryta med ris, mumsfilibabba!

DAGENS FRUKOST: Ett halvt glas juice, en slurk Cola och vad som förmodas vara en halvflaska hårspray.
DAGENS KLÄDSEL: Skinnleggings, svartlinne och en over-size svart/vit randig kofta. Strumpor.
DAGENS PARFYM: Puma - Female.
DAGENS NAGELLACK: A naturelle.
DAGENS SMINK: Grundfärg, eyeliner och mascara.
DAGENS SMYCKEN: Bling-Bling från H&M
DAGENS SKOR: Svarta, knähöga stövlar.
DAGENS FÖRHOPPNING: Att min öronverk ska gå över. Just nu hör jag 50% av vad som sker, och har en intervju.
DAGENS SAKNAD: Danponken.
DAGENS DRYCK: Koffein, cola och kaffe.
DAGENS TRÅKIGASTE: Örat! Misstänker att flera personer har försökt prata med mig utan resultat.
DAGENS FINASTE: Att jag kom ihåg att göra lunchlåda, och fika efter jobbet med saknade vänner.
DAGENS VÄDER: Kallt, men ingen snö och ingen rysk snöstorm.
DAGENS PLANER: Skriva, intervjua, skriva, renskriva och fika.
DAGENS CITAT: "Petrus, är du hög igen?"
DAGENS MÅENDE: Som 96åriga Ulla-Britta. Halvdöv och nackspärr.

Nu har jag just slängt i mig lunch, kubbat ner till cityakuten och fått örondroppar. 350 kronor för ett läkarbesök för någon som inte ens avslutat gymnasiet? Det är en grym värld vi lever i. Snart blir det en promenad i det stundade Antarktis som väntar utanför porten på sveavägen 49. Intervjun med Simon & Thomas ska försöka se till att bli spikad och klar.

Ibland blir jag bitter, och skakig av abstinensbesvär. Jag är Coca Cola beroende. Får inte jag min cola vid behov säger jag "haha" men innerst inne tänker jag "Jihad". Därför sitter jag nu med min kära Cola och sörplar i mig som en girig treåring.

Har egentligen inte så mycket att säga idag förutom att solen skiner och det är -9. Kvällen ska firas med ett besök på myrorna och försöka fynda lite kläder då jag glömde halva bagaget uppe i norrland.
Kanske fyller på med mer ikväll.