Jag bor tillsammans med en seregeant. Seregeant Kjellgren. Det betyder att chez Karlsson-Kjellgren är uppbyggt så att det finns en bohem och en militär. Ofta går det att kombinera dem båda i ofarliga kombinationer, så att min rörighet och Dans pedanteri inte frontalkrockar. Disken kan krångla ibland, jag slarvar medan han diskar med en tandborste på ett ungefär.

Trots att jag vet om våra olikheter var jag dum nog att förselå att Dan skulle hjälpa mig att komma i form. Inget tungt 24-timmars slaveri, utan mer känna att jag kan gå 2 kilometer utan att flåsa som en hund. Läs nu vad jag skrev ovanstånde och avsluta gärna ekvationen själv. Jag dör. Just nu kan jag knappt resa mig upp ur soffan utan att kvida, jag har upptäckt muskler som jag inte ens visste fanns och de skriker på min totala uppmärksamhet. Smärta!

Min tanke var att vi skulle kunna ta lugna promenader tillsammans, kanske sluta äta chips och pizza 3 gånger i veckan och att jag äntligen skulle få bukt på mitt Cola beroende som skridit till oanade höjder. Alldeles nyss ringde min telefon som ligger två rum bort och jag låg bara hjälpalöst och lyssnade på den enerverande ringsignalen. Så nära men ändå så långt borta. Med slöa ögon kisade jag ut i hallen, anade sovrummet och mobilen på nattduksbordet men ingenting. Möjligen en nervryckning i stortån.

Nu ska jag gå och lägga fram falukorv så att den kan tina, för om jag nu väl har börjat röra på mig ska jag tametusan fira med min favoritmaträtt, falukorv och stuvade makaroner. Mankinds gift to Jenny. Sen blir det att spendera resten av dagen med hörlurar i och rabblandes franska för mig själv. Har höguppläsning på torsdag för franska läraren.