Jag kanske borde skriva några rader för att meddela att jag inte grävt ner mig, med tanke på föregående inlägg. Jag befinner mig ovan jord och snö, närmare bestämt hos min pappa ute i Sunnanåsbo-skogarna. (Jag vet - vart fan ligger det liksom?)

Imorse väcktes jag abrupt av magvärk som avbröt ännu en dröm om Varberg. Jag har liksom mentalt redan flyttat dit har jag kommit fram till. I natt handlade drömmen i alla fall om en tio kilo tyngre Niclas som njöt av Hallandssolen på stranden en varm majdag. Det var med andra ord en fin dröm. Med tanke på att min preliminära behandlingstid är 16 veckor så ska jag väl allt hinna med några varma och soliga dagar får jag hoppas! 
Efter mitt uppvaknande har jag ägnat min fredag åt att göra i princip ingenting speciellt alls, plugg och kaffedrickande i vanlig ordning. Det enda jag lyckades avsluta var kaffekannan, så jag antar att jag har en kväll med ännu mer givande stuider framför mig.

Till något mer positivt! Imorgon ska jag på tyskt 18-årsparty med öl och korv i Bollnäs, det ni! Med tanke på att det blir min första - och förmodligen sista, på i alla fall mycket länge - bier&wurst-fest så ska jag se till att ha riktigt trevligt.   

Igår vart det galej med Hanna där vi svängde våra lurviga lite varstans. Det började på skanstull i Svea ungdomsråds lokaler, där vi mejkade och fejkade. Sen drog vi till Kingston, ett små sunkigt hak med billig öl. Farligt billig öl och en massa trevligt folk. Sen vidare till donken, en taxi till Knast det där blev nostalgikväll med Jumper och Håkan Hällström. Mycket skratt.

Med oss hade vi en bild på Rebecca, praktikanten som slutat, så vi visuliserade att hon var där med hjälp av en bild. Vad bilden/Rebecca gjorde under kvällen är väldigt oklart då vi tappade bort henne någonstans vid Knast. Men att döma av bilderna verkar hon ha haft en splended tid, med utsmetad trycksvärta och ett mystiskt leende som följd.

Imorse när jag vaknade hinkade jag i mig kaffe, försökte packa väskorna som ska med hem och hindra mig själv från att sjukanmäla mig och självdö. Till lunch blir det burgerking, eller pizza, blandat med bakisångest. Amen.


Becca körde igång stenhårt.


Toabesök, kategori full som ett as.


Sen här försvann hon in i folkmassorna.


Och sen misstänker vi att denna snubbe drog med henne hem.

Idag känner jag mig inget annat än trött och psykiskt utmattad.
Trött på att hela tiden hålla modet uppe.
Trött på att hela tiden verka stark.
Trött på att ständigt försöka orka med mer än jag faktiskt gör.
Trött på att vara ambitiös med skolarbeten.
Trött på att låtsas vara något jag inte är, för att genom det försöka se fram emot det jag kommer bli.
Trött på att alltid vara den som säger saker som "det fixar jag" eller "jag kan göra det".

Idag är jag trött på att vara jag. Punkt.

Jag fick i alla fall inte skäll av tandläkaren idag för mina kaffe-tänder. Alltid nåt.

Hela den där devisen "lyssna på de äldre" har alltid gått mig förbi. Men det var innan jag träffade Charlotte på jobbet. Hon delar ut råd om mat - och är det någonting som ligger nära mitt hjärta är det mat. Gårdagens lärdom var att knata ner på Kinahaket runt knuten och beställa take away. Du får sen två lådor och en liten för sallad.

För en student med knapert leverna innebär två lådor två dagars mat. Den enda tankekraften var att leka tetris med kycklingbitar och ris samt fort om blixten slänga ner det friterade i påsen. Två nervös människor, jag och Hanna, stod och slevade friterad kyckling med aldrig så skådad energi förr. Fienden rundade buffén, granskade de som plockade i sina matlådor. I stundens hetta flög några svordomar, och mindre passade meningar mellan svettdroppar och darrande knän innan vi lyckades rusa ut ur kinaplacet. I krig och mat är allt tillåtet.


Resterna från gårdagen, the sweet taste of stolen food.


Det här är den enda bilden jag har på Charlotte, och då skådar man bara hennes hästsvans och lite kinamat.
En klassisk tv4-play lunch där vi molar mat, sluter ögonen och önskar att det var trerätters.


Och sist men inte minst en suddig bild på mig. Så fort jag ser mig i glasögenen tänker jag på en sekvens ur en Bert-film där de protesterar emot glasögonormar i sann nazianda.

Här går det undan! Idag fick jag kallelsebrevet från Varberg också, så nu är det liksom så officiellt det bara kan bli. Känns skönt, let's get this over with liksom.

Annars har denna onsdag varit en fin onsdag. Min lillasyster har varit sjukling här hemma så jag har tagit hand om henne och samtidigt fått lite mysigt sällskap. Även Harry Potter, någon kanna kaffe och lite godsaker fick joina oss. Sen har jag visserligen haft en del plugg med, det fick dock inte medräknas i det jag och min lillasyster kallar för kvalitetstid.

Imorgon bär det av till tandis igen, ska laga ett hål och troligtvis få ännu mer skäll för att jag missfärgar mina tänder med kaffe och te.  

På tal om det har jag en kopp kaffe som behöver drickas upp precis nu.

Rummet, myten legenden. Jag talar hit och dit om redaktionen så nu är det inte mer än rätt att ni får se lite hur det ser ut på bygget som är en kombination av mitt fängelse och mitt extra hem i El Stockholmo.


This is where the magic happens. Min största fiende och bästa vän, macbooken. En Vitaminwater som finns i överflöd sen vi fick ett reklamlass till redaktionen (tropisk citrus, ignite). En Ben & Jerrys folder sen igår och en almenacka. Mössan och luggen på andra sidan är Hanna. Notera att hennes skrivbord är kaos jämfört med mitt. Mighty Proud.


Försökte få en bild på folket, men det blev väldigt suddigt. Tomas, chefredaktören, ser ut som att han leker Ingmar Stenmark och spurtar på längdskidor genom rummet. Bakom honom ser man Malin och mannen med mössan är Petrus.


En bild på graffitimålningen jag har mitt emot mig när jag sitter och skriver.

Kaffeautomaten och fikarummet var tvungen att bli med på en bild, samt en säljare. Det går inte att skaka av sig dem, de finns överallt.

Och sist men inte minst the wall of fame, med en massa olika omslag som har blivit till under åren.

Så kom dagen jag väntat på i vad som känts som en evighet - idag kom kallelsesamtalet från Varberg. Jag skulle också kunna säga "dagen då jag fick veta vilket datum jag ska läggas in", men jag gillar "dagen då jag fick kallelsesamtalet". Det låter som en modernare version av Harry Potter och hans kallelsebrev, typ! Med andra ord kan jag låtsas att jag ska till Hogwarts istället för ett behandlingshem i Varberg. Hur fint som helst!

Harry Potter var visserligen elva medan jag är nitton. Jag har dessutom varken ett blixtformat ärr i pannan eller en trogen uggla vid min sida. Troligtvis kommer jag nog under min vistelse inte få läsa så mycket om häxkonster och trolldom heller.. Men en sak har vi allt gemensamt; Vi har båda en Voldemort att förinta! Han är en ful jävel den där.

Måndagen den åttonde mars bär det av förresten.  

Igår steg jag på tåget i Bollnäs efter att ha promenerat 20 minuter i 30-. Eftersom jag fyllde år var jag förbannad över att ingenting någonsin sammarbetade, och att när jag väl tänkt slösa en hundring på att åka taxi fanns det inga bilar inne förrän om en timme. Med andra ord fick jag promenera. Dan gick med mig.

In på tåget, fick min frukost, lyssnade på ipoden. Halvsov, vaknade till. Gävle. Tierp. Upplands Väsby. Sen väjde sig tåget i en böljande rörelse, och det smällde till. Alla i vagnen vaknade till, tåget körde några meter innan det stannade. Ut ur högtalarna hörs en skärrad man: "En person har beslutat sig för att inte vara med oss något mer i vår värld, vi måste stanna här ett tag tills poliserna kommer samt byta ut föraren." Vi satt i vagnen närmast.

Det kändes inte. Det var som att tåget bara stod still ändå, och själva situationen är relativt svår att greppa. Att det går omkring män runt fören på tåget just då och försöker att skrapa ihop en människa. Vi blir stillastående i två timmar. Jag har inga pengar på mobilen, min ipod fick slut på batteri och jag sitter och stirrar ut genom fönstret. Efter att en mekaniker har fått laga luftslangen som den dödes kropp slitit bort backar tåget in till stationen. Vi får evakuera tåget och gena över ett spår för att komma till rätt perrong där vi byter till pendeln. Det enda jag tänker på är att det här är min födelsedags, medan datumet kommer att stå ingraverat på en annans persons gravsten.

Efter att vi evakuerat, tagit oss upp på den rätta perrogen, så står vi alla passagerar parallellt med tåget. Det är inte förrän då som situationens allvar sjunker in. Fören är insjunken, en täckande frontdel har slitits bort, ut sticker rör och kablar. Men det är inte det som förstår hur kraftig smällen var, utan det var allt blod. Upp över nosen, fortsatt upp över rutorna där vindrutetorkarna har smetat ut det tills de har fastnat i den tjocka röda sörjan. De kopiösa mängderna får det att väja till i min mage och insikten om hur skör människokroppen är med. Som att kasta ett ägg emot en vägg.

Jag drömde om det i natt, och mår dåligt över att jag hakat upp mig på det när jag verkligen fick the easy lane jämfört med föraren. Sov hackigt, vaknade tidigt imorse och skyndade mig till Ben & Jerrys pressfrukost. Den inleddes med helt fantastiska goda baglar fyllda med lax, eller getost och rostade pinjenötter, eller rostbiff och pesto. Till detta fick vi även färskpressad smoothie och juice, och kaffe eller te. Både Ben & Jerry var där, de var nog roliga men mina tankar var på annat håll. Väldigt söta och genuina var de iaf, och efteråt blev det glasskalas. Vi fick premiärtesta deras nya glass Fairly Nuts, och sedan besöka deras egna glassbar på pressområdet där Ben & Jerry själva stod och slevade upp glass till oss. Det är nog egentligen det som det här inlägget bore ha handlat om. Men nu blev det inte så.

Update: Har suttit på redaktionen en stund nu och fått en länk skickad till mig.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6659906.ab

Orkar inte skriva mer. Idag är min födelsedag. Idag är även dagen då en man valde att hoppa framför tåget jag satt på strax efter Arlanda. Idag är första dagen jag har sett en bortsliten front på ett x2000 och vindrutetorkare som fastnar i blodet. Idag är första dagen som jag är 19.

Den här vintern är verkligen inte att leka med alltså!
Jag tänkte att jag skulle ta mig en liten promenad idag för att njuta av solen och samtidigt lämna in Beck-filmen vi hyrde igår. Det krävdes dock inte många minuter utanför dörren för att konstatera att strålande sol INTE betyder behaglig temperatur, det är ju svinkallt ute! 
Och inte nog med att mina fingrar förfrös och mina illröda öron dunkade (och dunkar fotfarande) av smärta, när jag väl kom till affären så kom jag på att jag glömt filmen hemma. Splendid! Nu måste jag med andra ord ge mig iväg en gång till idag. Den som dock tror att jag skulle ta på mig en mössa för att skydda det som är kvar av mina öron misstar sig fatalt. Jag ser ut som en kombination av en gris och ett blåbär i mössa så jag kommer vägra, även då termometern står på minus 30. Med andra ord vet jag att det inte är ett dugg synd om mig och därför kommer jag inte heller någonsin att påstå det.
Den dagen jag dock tvingas ha något så osmickrande som en mössa på min hjässa för att stå ut och ändå håller på att frysa ihjäl, DÅ kommer jag minsann gnälla och gny tills vädergudarna tvingas kapitulera. Det försäkrar jag!

Tills dess får jag, mina öron och övriga lemmar ta till vara på de fina stunder vi har inne i värmen tillsammans. Detta förslagsvis med en kanna kanel-kaffe och Ritter Sport-choklad (2 för 25 spänn på ICA - fett värt). That's my thing.    

Idag är Rebeckas sista dag på tidningen, så på lunchen går vi ut och har avskedsmiddag för tösen. Den här veckan har jag ofrivilligt bantat genom att bara haft råd att äta blåa koppen soppor och nudlar. Men idag, idag är det fest!

Igår när jag ringde och skulle beställa min biljett hem för helgen ringde nämligen chefredaktören och sa att han kirrade den åt mig, sen fick jag en trevlig överraskning när han bokade hemresan med. X2000, första klass och frukost på tåget för att fira el birthday. För det är nämligen så att på måndag går jag och blir 19. Så nu har till och med jag råd att följa med och äta ute.

Igår var jag förresten på en konstuställning, press-release, på kulturhuset. Både fina och dryga verk/konstnärer och människor. Men summa summarum var att det var väldigt trevligt. Gratis rödtjut vid varje bås, konstnärerna från England hade slagit på med den stora trumman och hade både vitt- och röttvin. Jag är som bambi när jag är nykter. När jag är lullig, då är jag som en full Bambi helt enkelt. Så jag vinglade in i nederländernas bås, stod och pratade med en tjej och en konstnär knackade mig axel. Jag vänder mig om och har sönder hans arty martiniglas från Ikea som skulle symbolisera industralismen eller något sånt skit. Sen frågde han om jag kände några inflytelserika personer och jag gav honom adressen och namnet till chefredaktörern. Det här vågar jag inte riktigt berätta för Redaktör Herr Borgå, men får han en stor foliekorg fylld med martiniglas och en flaska vodka måste jag nog krypa till korset.

Avslutningsvis får ni se en del utav min utveckling. Från liten, söt och naiv med stora drömmar till dagens version av mig. En förvirrad, nyfiken och ännu mer naiv tjej - och hur min äldsta vän följt med på utveckligen.




Jag och Johanna, 1995.


Samma personer, 14 år senare.

Uppe med tuppen, min ursöta mage väckte mig denna morgon..
Jag tänkte i alla fall ta och avsluta min perspektivsvecka med en bild. Eller snarare två. Bilden till vänster är jag våren 2008, och bilden till höger är jag våren 2009.
Det skiljer med andra ord ett enda ynka år mellan bilderna, men tankemässigt skiljer det sisådär 100. Hade någon sagt till mig våren -08 hur mitt liv skulle se ut nu så skulle jag troligtvis - i mitt naiva manér - asgarva människan rakt i ansiktet. Man kan aldrig vara säker på något mina vänner.

Tänk att jag en gång hade nästintill lite muskliga armar!

Nu ska jag lägga mig i en magvänlig position en stund. Over and out. 

Jag fortsätter på veckans (ofrivilliga) tema, perspektiv på livet.

Jag satt imorse och roade mig med att läsa igenom gamla blogginlägg som jag skrivit på min andra blogg. Jag får sådana ryck ibland då jag finner det underhållande att läsa alla gamla konstiga uttalanden, minnas sjuka händelser och skratta åt mig själv för att jag i början envisades med att ha smileys efter varannan mening.

2007 och största delen av 2008 gick bra att skumma igenom. Jag var då mest en naiv pojke som börjat gymnasiet och kände sig cool, lite king of the world sådär. Självklart hade jag mina svackor, men de handlade oftast om jobbiga hundar eller tråkiga grupparbeten i skolan. Sen kom slutfasen av 2008.
Vid den här tidpunkten hade jag börjat känt någon form av gnagande rotlöshet och mina dagar bestod av mycket grubblande. De flesta av inläggen från den här tiden handlade om min vardag som på många sätt var uppbyggd på samma sätt, med skola och motion. Jag hade kommit på att det mest effektiva sättet att inte grubbla för mycket var att aktivera sig. Jag hade dessutom upptäckt att jag kände mig som gladast och mest nöjd med mig själv när jag lyckats genomföra ännu ett morgonjoggingpass eller en 2-timmars promenad. Därför motionerade jag, mycket och ofta.

2009 kom och det gjorde även matångesten. Jag motionerade nu inte endast för att hålla dumma tankar om ensamhet och förvirring borta, jag motionerade för att hålla mig borta hemifrån och därmed från allt ätligt som kunde fresta mig. Som ett resultat av all motion hade jag börjat gå ner i vikt, vilket var lite av en ny känsla av tillfredsställelse som jag inte riktigt upplevt förut. Så inget så dumt som mat eller sötsaker skulle få sabba den - för mig - angenäma känslan av att bränna fett.

I slutet av januari någon gång minns jag dock att det brast helt. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, men jag mådde så otroligt dåligt både psykiskt och fysiskt. Jag kunde inte hantera ensamhet längre och valde därför att bo mycket hos mina morföräldrar i Söderhamn och pendla därifrån till skolan. Ettan i Bomhus gjorde att det kröp i mig och jag ville inget hellre än att bli av med den. Februari ut såg ut på ungefär samma sätt, det var jag och min ångest tillsammans med min mormor och morfar i Söderhamn. 

Det är ganska lätt att förstå att min blogg inte är speciellt underhållande att läsa vid den här tidpunkten, men jag valde imorse att ändå fortsätta.
Så kom jag fram till en dag i mars för snart ett år sedan, dagen då allt vände. Jag hade beslutat mig för att det var dags att ta itu med mina jobbiga känslor och hade därför bokat in ett möte med skolans kurator. Till min förvåning avslutade vi dock inte det första mötet med att boka en ny tid, istället fick jag numret till Kristallen - ätstörningsenheten till Gävle. Jag ska inte ljuga och säga att det kom som en total chock, men jag hade aldrig kunnat tänka mig att någon annan skulle säga att jag hade en allvarlig ätstörning. Hur som helst så ringde jag dit för att ge det ett försök. Det tog inte lång tid för dem att ge mig diagnosen anorexi, vilket kändes helt absurt. Ingen hade någonsin ens nämnt det i samband med mitt mående och därför kändes det både overkligt och svårt att ta in. Samtidigt kände jag en otrolig form av lättnad. Jag hade ett problem, jag var sjuk och hade en "etikett" och förklaring på allt! Jag skrev det här utdraget samma kväll:

"Det är lustigt hur hårt saker som man försökt trycka bort och förtränga slår när dom väl lyckas kravla sig upp till ytan. Och vilken obeskrivlig känsla som uppstår när man kommer på sig sjäv med att ljugit för sig själv så länge att man till slut inte vet något annat. Tills det slår tillbaka."

Sedan dess har mitt liv varit en berg-och-dalbana med såväl hopp som förtvivlan. Som sagt så har det snart gått ett år, och jag kan med en enorm lättnad konstatera att jag nog faktiskt idag på allvar är i slutfasen av min karusellresa. Jag vill inget annat än att hoppa ur den här vagnen som varken erbjuder mig tillfredsställelse eller spänning längre. I vår kommer jag avsluta det jag en gång var så dum att ge mig in på, och efter det väntar livet.
Livet är på många sätt som ett tivoli och jag har precis testat den där karusellen som man i efterhand bestämmer sig för att aldrig sätta sin fot i igen. 

Okej, nu skippar vi all framtidsskit och djupa inlägg. Världen slutar inte snurra bara för att jag bestämmer mig att det är en jobbig tid, den snurrar möjligen lite fortare. Då får jag helt enkelt försöka springa i kapp den och hamna i fokus igen.

Anledningen att jag ryckt upp mig kan jag faktiskt tacka Kiss-Kenneth för, Gävles profesionellaste uteliggare. Kenneth är förmodligen en trevlig snubbe om man bortser från hans humörsvängningar, folkölspimplande och ständiga behov av att urinera till höger och vänster.

I våras, strax innan sommarlovet, satt jag på stationen. Halvsunkig, gårdagens smink och en kaffe i handen. Man ser honom på flera hundra meters avstånd, Kiss-Kenneth, när han kommer vaggandes i sin isblåa täckjacka. Blicken fokuserad hårt i golvet. Försöker visa mig i från min bästa anti-sociala à la svenska sida. Synd nog verkar folkölseffekten ta bort insikten av det här och Kenneth sjunker ner bredvid mig. Eftersom jag fortfarande stirrade ner i golvet var det lukten som slog mig först, det andra som vittnade av hans närvara var en lortig manshand med nagellack som han sträckte ut framför ögonen på mig.

"Hej, jag heter Agneta." sa Kiss-Kenneth och viftade förförande med ögonfransarna. Vad gör man?
"Hej, jag heter Jenny." Kenneth drog lite i en fläta han gjort i sitt skägg och drog ner dragkedjan på jackan. Började pilla lite innanför som att han letade efter någonting och jag satte mig upp på tå för att springa. Till sist hittade han det han letade efter, ett läppstift.
"Du ser, flickor som du och jag har det lite svårt. Eller hur? Det är så dyrt med smink att jag använder mitt läppstift både som nagellack, rouge och just som läppstift. Ett tips från mig till dig". Inom några minuter hade Kenneth gått från en planlös man till en transa som önskade att bli smink-konsult. I vilket fall som helst luktade han dock urin, och gillade att skriva sitt namn med lemmen på diverse ställen.

"Jag tänkte om du och jag Jenny, skulle bli tjejkompisar. Sa jag att jag hette Agneta? Du har fint hår."
"Ja, jo... Men jag måste verkligen gå till mitt tåg nu."
"Jaha. Okej. Men berätta inte för någon om mitt tips, det fick bara du veta."
Jag reser mig upp och packar ihop mitt tjaffs, försöker att inte snubbla över de andra resenärerna när jag ska skynda därifrån och samtidigt inte vara otrevligt mot Kenneth-Agneta.
"Kom ihåg att vi tjejer måste hålla ihop och att vi kan allt!" hör jag hur han skriker efter mig med sina hesa, sönderdruckna röst. Sen vet jag inte riktigt vad han gjorde - om han hittade en ny bästis eller bättrade på sitt nagellack. Eller han rentutav blev en man igen.

Poäng med historien är att mannen lever på gatan, de enda pengarna har får in är från eventuella hyresgäster i hans skägg som inte tvättats sen 80-talet men trots detta säger han till mig att JAG inte ska glömma att vi kan allt.
En snubbe som många tycker borde ha kastat in, och först använt, handduken för länge sen försöker peppa upp mig. Det är ett bevis för att det sista som dör är hoppet och viljan.

Jag har alltid velat plugga ett år i USA, eller något annat snajdigt land. Och jag tycker att min dröm om att få pimpla over sizade kaffemuggar, nyttja Chucky Cheese som dietist och få använda ordet "dude, wazzup?", inte borde vara omöjlig heller. Det är den inte. Så det så. Det är jag som målar upphindren, jag kan allt.

P.S
Det ska bli ändring på bildbristen på bloggen har jag tänkt, så efter helgen kommer en kamera att följa med ner. Så får ni se lite bilder på den omtalade redaktionen.

Klockan är strax efter tio och jag har både hunnit påbörja och avsluta en artikel om Kina. Jag hann dessutom med att igår kväll i sista minuten knåpa ihop några sidor med psykologiska filosofiska livsperspektivstankar. Känner mig just nu belåtet nöjd med mig själv och småler lite i min ensamhet.

Det snöar ute och himlen är grå. Kanske vill Gud väga upp denna annars så deprimerande känsla jag brukar få av grått väder, med det positiva humör jag fått av att faktiskt ha uträttat något. Med tanke på att jag de senaste dagarna mer eller mindre gått på autopilot utan att riktigt känna mig kapabel till något, så kan faktiskt de där små sakerna i vardagen göra stor skillnad. Doften av kaffe börjar sprida sig i lägenheten och jag hör att kaffebryggarens puttrande börjar nå ett slutskede. Bara detta får mig att mysa lite extra under filten, som ett barn på julaftonskväll.

Kanske är det just det här som perspektiv på livet ändå handlar om. Att inse hur snabbt livets vindar kan vända, och hur relativt allt faktiskt är.

Igår satt jag och pysslade med datorn, försökte hitta någon rolig serie att slökolla på, då det högg till i bröstet. Jag vet inte om det är vanligt men det där händer mig då och då, att saker jag skjutit upp gör ett bakhåll och tar ett stryptag om mig. Luften blev tyngre och tjockare, hjärtat slog fortare. Om ett halvår går jag ut gymnasiet och tar studenten. Jag har räknat med att kasta en student mössa upp i luften, dekadenta fyllor och att spränga richterskalan med skråliga studensånger. Vad jag inte hade räknat med var en smärre livskris, för vad ska jag egentligen göra när  studentmössan till slut landar på marken igen.

1991 föddes jag på Bollnäs BB. Fram till 10 års åldern har jag inga riktiga minnen utan mest fragment av stunder. Sen blev jag elva, och insåg att skolan var nog rätt så viktigt + att på den här tiden gav det status att ha alla rätt på ett prov. Jag fick en lärare som hette Kerstin. Hon skulle nog ha definierats som lite Old School, och var väldigt mycket för disciplin och att vi skulle lära oss lämna in uppgifter i tid. Gjorde vi inte det sköt hon ner glasögonen på nästippen och gav oss hökögat, och blev läxan mer än 2 dagar försenade ringde hon hem och undrade varför den inte lämnats in. Jag som var en väldigt slarvig, förvirrad och splittrad unge blev mer och mer stabil i och med hennes struktur i klassrummet. Från att ha hatat matte, slarvat på engelskan etc. blev jag sur om jag inte fick en stjärna i kanten. Den där röda lilla stjärnan som slarvigt målades dit visade för mig att jag gjort något bra.

Sen kom högstadiet, klassen skiljdes från Kerstin och luckrades upp i olika klassrum. Men mina ambitioner att lyckas bra i skolan satt i, även om de fick sin törn av dramatik, första kärleken och för mycket hormoner. Jag skrev mycket. För att vara ärlig skrev jag nästan jämt. Gymnasievalet var svårt, jag visste inte riktigt vart jag borde investera mina tre år, och alla sa hela tiden att jag borde gå IB. I Efterhand insåg jag att det var detta borde som gjorde att jag hamnade där, inte att jag ville och det är hållbar lösning. IB för mig symboliserar en tid som jag inte var mig själv under, och ingen annan heller för den delen. Jag vet knappt om jag var alls. Så efter ett år bytter jag till Thoren där jag går nu.

Väl framme på Thoren var jag så skoltrött, så less att det kändes som att trycksvärta rann i mina ådror istället för blod. Jag sumpade andra året på gymnasiet helt enkelt. Från att ha varit en pluggis började jag strunta i att närvara på lektionerna, festade en del, spenderade nästan all min tid i Gävle där jag bodde provisoriskt och sov bort halva dagarna. Ständigt följd av en fet ångestklump i magen av saker som jag skjutit upp, eller problem jag borde ha tackla.

Trean kom och i och med det löften om att jag skulle sköta mig bättre. Jag hade gjort ett avstamp i mitt liv, avslutat en massa kapitel som kanske inte ens borde ha fått skrivats. Strax innan sommarlovet packade jag upp min väska för sista gången hemma i Kilafors, med löften till mig själv om att jag borde stanna där tills jag byggt upp en ny grund. Strax innan sjätte juni träffade jag en kille som var allt som jag inte var: lugn, stabil och samlad. Vi blev tillsammans och min mamma sa till mig "du är tillbaka gumman, den här Jenny har jag saknat i flera år nu". Jag förstod inte vad hon menade då, men med tiden har orden vuxit på mig. Jag är tillbaka.

Med andra ord hade jag bättre förutsättningar att ta tag i trean, men det gick inte. Det tog emot att åka dit, trots att jag tyckte om klassen. Det var bara det att jag aldrig kände att det var där jag borde vara. Jag jobbade hellre och bet ihop och plöjde på i samma spår som jag gjort sedan jag var 14, att slava inom hotell- och restaurang. Jag dukade fram lunchen, skämtade med gästerna, satte på kaffe, diskade undan, låste och släckte och kom hem för att plöja undan läxorna. Ett koncept som funkade för mig och som skolan märkte.

Jag fick erbjudande av en tidning i Stockholm, som var nöjd med min insats under praktiken, att komma och vara hos dem i ett halvår som en slags jobbikant. Skolan förstod att det var antingen att ge mig den chansen, eller att mitt csnbidrag skulle ryka - och det ville dom inte då jag fortfarande hade bra betyg. Det var bristen på närvaro som skulle ta bort mitt csnbidrag, för jag låg aldrig efter i något då jag pluggade upp det hemma. Jag blev skriven på distans och nu sitter jag här.

Men. Det där är inte min framtid. Det är mitt förflutna. Alldeles snart är det slut på den perioden som jag har förlitat mig på, skolan, och även fast jag har jobbat i flera år känns det som att jag kommer att bli utkastad i arbetslivet. Igår skrev jag om vilka jobb som kommer att behövas om några år och alla krävde vidareutbildning. En ny kurs har gjort att du nu till exempel vidareutbildar dig till städerska, eller vaktmästare.

Mitt hopp har alltid varit att bita ihop gymnasiet och sen börja jobba, men insikten om att du inte får jobb om du inte vidareutbildar dig gör sig påmind. Jag är vilsen och fastknuten i ett system som jag velat fly ifrån i tre år nu. Sedan du lotsas in i skolsystemet har du utstakad vad du ska göra. Låg- mellan- högstadiet. Gymnasiet.
När min mössa landar på marken kommer en epok avslutas i mitt liv, utan att jag har en plan för vad jag ska följa upp den med. Jag behöver hjälp.

Tomt.
Om någon bad mig att beskriva tomhet just nu så skulle jag nog svara med mitt namn. Jag vet ärligt talat inte vad det är med mig just nu. Jag som annars brukar känna mig så full av kreativitet och inspiration, oavsett hur jobbigt och turbulent det må vara runt omkring. De senaste dagarna har jag inte ens kunnat förmå mig själv att ordbajsa ihop något till hemtentan i Psykologi. Då är det illa.

Kanske handlar det om att rubriken på hemtentan är "Perspektiv på livet". För att få ett perspektiv krävs det ju att man har något att jämföra med och associera till. Men det känns liksom som att mitt liv just nu mest bara består av väntan på något bättre, eller åtminstone något annat...
Jag bestämde mig redan i början av Januari för att jag ville bli inlagd i Varberg men kommer troligtvis inte komma dit förrän i början av mars. Två månader låter kanske som en förhållandevis kort tid, men för mig är det en evighet.

Man brukar ju säga att det är genom att ta sig över jobbiga hinder och uthärda svåra utmaningar som man får vida perspektiv på livet. Kanske är det just därför jag känner mig såväl inspirations, - som perspektivlös. Jag befinner mig just nu mitt uppe på det där jävla hindret. Som den där oviga ungen som aldrig lyckas hoppa över bocken i mellanstadiet.   

Allt jag behöver är en ordentlig trampolin.

Efter jobbet igår fick jag hjälp med väskorna och åkte ut till Ropsten. Slängde mig på soffan och filade på min Kinesiska Dynasti uppsats. Fick tomatsås, godis och lägeheten för mig själv då Patrik åkte iväg på Bio. Skickade in den. Nöjd med mig själv. Sjönk ner i ett bad, sjönk ner under täcket och däckade. Precis vad jag behövde! Känner mig som en ny människa idag.

Vaknade i tid, tog en lugn morgon och räknade med att bli ungefär fem minuter sen hit. Kikade på vakna med the voice, tog ett glas juice och känder hur värmen kom tillbaka in i den sömnfrusna kroppen. Promenerade iväg till tunnelbanan med p3 och "mammas nya kille" i öronen. Precis när Katla viskar "vi ses i marschallens skugga" till Bengt i mitt favoritradioprogram är jag påväg att passera spärren och dam knackar mig på axeln.

Scenarion som kunde ha skett nu var ju, med tanke på tidigare tur, att jag glömt sätta på mig en underdel eller att jag hade dragit med mig halva toalettpappersrullen ut hur lägenheten. Men nej, det här gången var det inte mig det var fel på. Hon berättade att det var rökbildning nära T-centralen och att den röda linjen från Ropsten låg i trasselzonen så den gick inte. Hon skulle försöka ta en buss och visade mig till hållplatsen.

Radiovännerna följde med och Patrik berättade på brett piteåmål hans fem i topp lista över idol-låtar i mina öron. Bussen kom efter några minuter, visade upp mitt busskort och ställer mig till rätta. Att åka buss här är som att åka berg-o-dalbana när den svänger. Jag trampade en snubbe på tårna och log ursäktande. Det var då det slog mig. Jag hade ingen aning om vart den där jävla bussen gick. Morgonen hade gått så bra att jag inte tänkt på att något kunde gå fel. "Så bländar jag alla i juryn", skrek Patrik. "Fuck you", tänkte jag.

Det här i sin tur resulterade i att jag, som vägrar svälja min stolhet och fråga någon, stod och stirrade som en amfetamin hög grävling ut genom fönstret efter igenkänningsfaktorer. Nada tills vi nådde Stureplan. Där gick jag av och såg den stora svampen. Okej. Nu var det bara att hitta till en tunnelbana eller sveavägen. Jag promenerade med raska steg för att se ut som att jag hade ett mål - och se på fan. Nu sitter jag här på sveavägen och fick på köpet en morgonpromenad.

Utöver allt det här har jag fått ett "barn" av chefredaktören Tomas igår. Det är en bilaga som handlar om vidareutbildning efter gymnasiet som jag sitter och knåpar på. Jag har tillsammans med Thomas fått lägga upp mallen för mitt barn samt bestämt innehållet, fick just klart en krönika som jag kanske postar senare på bloggen.
Vi ses i maschallens skugga.

Jag har kommit fram till att jag är på tok för farlig för mitt eget bästa för att lämnas ensam. Ja, faktum är att jag knappt kan förstå hur min familj vågar lämna lägenheten med mig kvar om morgnarna! 

Idag har jag lyckats skära mig i tre fingrar, en gång på vitkålsstrimlaren, en gång när jag smörjde in mig(?) och en gång skar jag mig på diskborsten(?!). Det värsta är dock inte att jag alltid blöder som en gris och blodar ner hela lägenheten, nej det är att jag alltid ska utöva denna självskadegörelse på just händerna! Kan man bli mer handlingsförlamad än när man har omplåstrade händer? Det gör ont när man försöker ta i saker och man kan inte tvätta händerna, diska eller liknande utan att fanskapet till plåster lossnar! BITTERT.

Annars har dagen rullat på fint faktiskt. Hemtentan i psykologi är visserligen inte det roligaste jag kunnat sysselsätta mig med, men pannbiffen till lunch får klassas som bra tröstmat. Dessutom ringde jag ner till Varberg idag för att få lite mer kött på benen (höhö, anorexi-humor), vilket kändes lugnande. Nu är det bara väntan kvar. Sen ska jag fort dit och fort hem!

Nu ska jag fort svepa mitt kvällskaffe!

I morse ringde klockan så tidigt som fem och Dolly Parton började vråla ut att hon jobbar nio till fem, och har svårt att få ett leverne. Jag vinglade upp efter att ha somnat alldeles försent som en följd av alla hjärtans dag. Gör mig i ordning, Dan får skjutsa ner mig till tåget där jag kånkar på min enorma väska först och sen mig. Ingen frukost, svinhungrig. Drömmer om fruktkorgen på jobbet.

Anländer på centralen, är sen. Stressar. Kikar på mobilen. Tidningsredaktören meddelar att han är på möte - så egentligen fanns det ingen anledning för mig att stressa. Nåja. Åker till Rådmansgatan, orkar inte ta "grinden" med väskorna utan ser en liten ljusglimt i att försöka trassla mig igenom smalspärrarna. Jag fastnar. Helt fast. I en spärr. I rusningstid. Prejad av en rullväska modell a la Coop. Bakom mig hör jag ett rått skratt, vänder mig om och möter Nasif. Men i min hjärna som just då kortslutit gjorde att jag sa "hej al fajid". Det kändes som att det var det han egentligen hette ända tills orden trängde sig förbi mina läppar och stannade i luften. Men, med tanke på att jag fortfarande satt fast i en spärr var det inte mitt största problem. Det blev ett tyst ett tag, alldeles förlänge för någon som håller på att få sina vitala organ punkterade av en rullväska innan Nasif erbjuder sig att bära min väska upp till redaktionen.
"Tack".

Jag känner en enorm tacksamhet att jag sprang in i någon från tidningen där, som ska hjälpa mig att ta mördarväskan. Pyttsan. Nasif tar min handväska och traskar vidare medan jag försöker kånka vidare på datorväskan och bjässen, samtidigt som jag försöker hålla ett jämt tempo med mannen som bär en handväska.

Upp på tidningen. En kopp kaffe. Ett hej dit och ett hej hit. Längtande ögon emot fruktkorgen. Tom. T-O-M.
Fuck this, jag sjukskriver mig.

Igår kväll åt jag choklad tills jag mådde illa, helt hämningslöst.
Det var en mäktig känsla som jag inte känt på flera år.

Fan vad mycket jag har gått miste om alltså!

Jag bor i en lägenhet med min kära pojkvän på den fashionabla adressen björkhamregatan 4C, blomkransen. Området är beläget ungefär 20 -30 minuter gång från metropolen Bollnäs, inhyser mest barnfamiljer och en skraltig blandning av studenter och pensionärer. Vissa med hundar - andra med katter.

Bollnäs Bostäder som hyr ut i dessa fastigheter beskriver området i följande manér:
"Blomkransen är ett trevligt område med flerbostadshus uppbyggt kring grönskande gårdar helt utan biltrafik där omgivningen består av villabebyggelse."

Med andra ord försöker de skapa en liten alternativ känsla a la 70-tal över områders totala avskärmnad från omvärlden. Blomkransen har tagit lagen i sina egna händer och försökta anpassa sig efter sina utstötta omständigheter och tenderar att referas till som ett eget litet samhälle.  För att spinna vidare på detta har de flesta samhällen sin egna den onde, den gode och den fule.

Den onde råkar vara vår granne, och med den tur jag alltid burit med mig under livets gång är det så klart de som bor ovanför oss. Det här vet jag om våra grannar ovanför: De är tre. En förmodad ensamstående mor med två barn. Barnen roar sig med att hoppa jämfota, springa maratonlopp fram och tillbaka i lägenheten och lider möjligen av torgskräck då jag aldrig sett dom i trapphuset. Om mamman är informationen mer skral, förutom att hon är riktigt dålig på att dra med osanning. Min mentalabild av dessa är att de måste väga mer än genomsnittet då det ibland skakar i vårt porslin när de rör sig, jag ser huggtänder och abnormt stora varelser.

Igår runt klockan ett fick jag nog. Efter att ha legat i sängen och försökt sova i två timmar genom att göra om deras oväsen till en lugnande melodi, hitta en taktkänsla och legat med kudden upp över öronen tvingade jag Dan att leta reda på numret så att jag kunde be dem att vara tystare. Nu ska det även vetas att jag dras med en ofantlig telefonskräck som enbart försvinner när jag är riktigt arg eller trött. Nu var det en kombination av de båda.

Efter ett tag svarar en röst, påtagligt fejkad sömnig. Jag inleder med att säga något kaxigt i stil med "förlåt att jag ringer så sent, men jag vet ju att ni inte sover". Vad gör tvåbarnsmonstret då? Hon förklarar att hon också vaknat upp av konstiga ljud mitt i natten, att hon inte har en aning om vad som låter och att hon och hennes barn sover. Jag kan inte bevara min ilska längre utan ursäktar mig lite snällt, om än skeptiskt, och lägger på. Efter det samtalet var det tyst som i graven där ovanför tills det börjar skramla igen och man hör hur en kvinnaröst säger
"Det låter, det låter! Vi måste vara tystare".

Nu har jag två frågor till den kunnige. Om jag nu har dömt grannsatarna för hårt och hon egentligen talade sanning betyder detta att en mystiskt fenomen pågår i hennes lägenhet, då deras lägenhet är den enda ovanför oss. Kan då övernaturliga ting kommunicera via telefonlinjen och tänka "hey, nu låter jag och Laban för mycket så nu är det mest att vi trappar ner", eller är det så att min granne tror att jag är lika dum som jag ser ut?

Den fule på området håller jag fortfarande span efter, men när jag ser honom/henne vet jag precis vad jag ska göra tack vare några riktlinjer min kära vän Emilia försett mig med.

"Förr i tiden skämdes man nå djävulskt för de fula så man knöt fast den fule i bygden i händer och fötter med långa rep, så fick den bo i dikena. Där fick den ligga och begrunda sitt utseende."

Jag hör av mig med vidare resultat ångående detta.

Pågrund av dålig sömn igår sov jag över idag, så det blir att åka till skolan med tio i ett tåget. Sen blir det hem till halv sex, in i duschen och göra mig i ordning för en överraskningsfest ikväll.   

Nu är det gjort. I dag slog jag en pling till Varberg och meddelade att jag kommer bli en av deras inneboende i vår. Känns fortfarande inte helt hundra, men Stockholm var tydligen inget alternativ. Varberg eller inget, all or nothing liksom.
Jag önskar att jag kunde vara lite mer pepp men just nu så känns det ärligt talat sjukt jobbigt. Inte nog med att jag ska iväg till ett ställe som troligtvis på många sätt kommer vara en kombination av riktigt jobbigt och sjukt långsamt, jag har dessutom fortfarande ingen aning om när jag överhuvudtaget får komma dit. And it's driving me nuts! Men jag tänker inte låta det hämma mig eller på något sätt hålla mig tillbaka längre.

Igår köpte jag till mellanmål en enorm påse torkad frukt, vars innehåll min inbyggda jävla miniräknare räknade ut på typ två sekunder bestod av sisådär 600 kcal. En hel måltid med andra ord. Det låter kanske inte som en stor grej för andra, men jag krängde hela påsen i ett svep. Och det var så jävla gott! Jag tänker inte låta nån ångest i världen hindra mig från att leva, och jag tänker inte låta ett kommande behandlingshemboende få göda mina små hjärnspöken med återhållsamma tankar och idéer. Den enda som ska gödas är jag, och går jag upp nåt kilo innan Varberg så är ju det strålande! Då hinner jag kanske komma hem lagom i tid till den trevliga studentupptaktningen! (I wish).

När jag var yngre kom jag hem från förskolan en dag med kinderna strimmiga av förlorade tårar. I mina blommiga tights, lila tunik och en toffs i håret sprang jag trotsigt in på mitt rum och min storebror följde efter. Han gnatade och frågade vad det var, och jag vägrade berätta. Efter några minuter, eller kanske sekunder, ställde jag mig bestämt upp i mitt rosa flickrum och svarade honom.

"Jag fick inte följa med Jennie hem efter skolan idag, men jag vill inte gråta för det finns barn i Afrika som svälter."

Det min storebror sa då, förmodligen lite chockad av det lillvuxna sättet hans pyttelilla syster just visat, har följt mig genom hela livet. Som ett slags motto.

"Ja, men bara för att andra har det svårt tar inte det bort din rätt att vara ledsen. Ditt största problem är alltid ditt största problem, och känner du dig ledsen över det då får du vara det."


Jag tänker med andra ord slå ett slag för den, i definition svaga människan. Hon/Han som gråter till blödiga filmer, som tycker att det är jobbigt att se våldscener på tv och som ger sig själv chansen att bryta ihop. Det är synd att det är just termen svag som har fått kommit att karaktärisera dessa människor.

Jag hör dit. Jag får ont i hjärtat av The Nootebook och Titanic, jag blir fuktig i ögonen av Extreme Home Makeover då och då och har inte tålamodet att sitta i fem timmar och bygga ihop en IKEA byggsats. Det här är vad folk ser när det tittar på mig. En person som ytligt sett är lika skör som ett okokt ägg och med tålamod som en 3åring. Men vad de inte ser är vad som pågår under ytan, och den eviga kampen emot händelser och personer som kräver betydligt mycket mer styrka än vad som kan visas genom att snickra ihop en Billys bokhylla.

Kanske är det så att frustrationer över dessa inre strider går ut över den sargade familjen och dess kamp i Extreme Home Makeover, och rinner ur mina tankar för en stund där och då när jag sitter och beteer mig som ett blötdjur som söker efter vatten. Kanske inte.

I vilket fall som helst så borde det inte anses som en svaghet att kunna gråta, och det borde inte anses som en brist att visa sina känslor. För ditt största problem, är ditt största problem - och det förtjänar den uppmärksamheten det kräver tills du känner att det fått tillräckligt.

Om två timmar ska jag dra mig ner på stan och försöka hjälpa Bexi att handla lite kläder tills i helgen, innan dess ska jag skriva klart min hemtenta i Psykologi. Ikväll blir det vattengympa med Sara, mys med Dan och sist men inte minst plugg innan prov i geografi imorgon. Så ser min dag ut, och om du läser mellan raderan ser du att det står "stress" och "kaffe".

I natt var min mor och jag återigen hemma i Edbsyn efter en resa bestående av sisådär 16 timmars åkande. Förutom det faktum att bara det var otroligt påfrestande och omtumlande så har jag nog aldrig haft så mycket i skallen som nu. Huvudbry x 1000.

Visserligen är Varberg helt fantastiskt fint, och visserligen är det ett ställe med ett otroligt lugnt och en, vad det verkar, trevlig skara anställda. Men ändå känns det inte helt hundra. Även om bara avståndet i sig är en avskräckande faktor, så är det så mycket mer som får mig att tvivla. Jag vet inte vart jag ska börja och om det har någon betydelse över huvud taget vad jag anser och inte anser, men någonting säger mig att jag inte behöver åka 70 mil bort för att få hjälp. 

Jag vet varken ut eller in just nu, jag medger dock att jag behöver få - och kommer ta - hjälp. Men när det finns i princip samma form av hjälp så nära som i Stockholm, varför ska det då vara nödvändigt att placeras på typ andra sidan jorden?

Jag orkar inte.. 

Ord. Ordet är en konstruktion av vokaler och konsonanter som binds samman till en betydelse. Ord är det som senare byggs ut till meningar, och i dagens kommunikationssamhälle till en karaktär. Använder vi dem inte verbalt använder vi dem i skrift, eller genom att gestikulera vilket senare någon annan formulerar om och beskriver med ord för oss. Det är även våra ord som kommer att märka oss som människa och individ. Utge formen för den vi är - och för den vi skulle vilja vara. Krig och kärlek skulpteras ut ur samma alfabetshärva.

Det finns inte tid att försöka se under kaskaden av ord som väller ut över världen, istället färgar den vårt medvetna. Ibland handlar allt om de första orden du säger eller får ner på papper. Ibland ska du få ihop ord som räcker i en timme att tala inför döva öron med. Men allt som oftast sker bytet mellan ord mellan sådana som dig och mig.

Det finns ord vi blir glada av:
- Kärlek
- Skratt
- Värme

Det finns ord vi blir nedstämda av:
- Ilska
- Irritation
- Krig

Det finns ord som bara låter lustiga om du tänker på dom för mycket:
- Hink
- Gaffel
- Skiva

Det finns tomma ord, det finns sårande ord, det finns uppskattande ord. Utan ordet i alla dess former skulle vi vara vilsna. Men. Det kommer stunder då det känns som att det ord som egentligen behövs för att ens kunna beskriva dem inte ens blivit komponerade och skrivna. Vi stakar oss. Vi söker. Tills någon kan definiera det. Hela känsloregistret ska teoretiskt sett finnas mellan a-ö i rätt kombinationer. 

Trots det sitter jag utan att veta vad jag egentligen vill få fram. Just nu vill jag skala av mig alla ord, och fly. Fly ifrån tanken i sig och fly ifrån orden i mig.

Vaknade nyss. Yes, you heard me. Vaknade för ungefär en kvart sedan av att min kära mor klev in i mitt rum och kastade en katt i ansiktet på mig. Siggan Seagall. Jag har sovit hemma i killerforce ikväll mycket för att jag behövde en kväll med mamsen, vi försöker fixa en sådan varannan vecka ungefär.

Då färgas diverse kroppsbehåring, det pratas och skrattas, dricks te och noppas ögonbryn. Slutet gott och allting gott. Om det inte vore för att jag fortfarande sitter och skakar efter kvällens eskapader.

Jag är inte en sån där person som uppskattar när andra sitter och skriver om sina drömmar. Jag hatar det faktiskt, allt som oftast, då det ändå bara är en dröm och jag har väl inget riktigt intresse i någon annans fantasivärld. Men igår fick jag reda på en hemlighet som sakta äter upp mig inifrån, gnager lite på mitt samvete och tar en tugga av mitt förnuft.

Det här tog sig in i min drömvärld och när jag vaknade var jag tvungen att skaka i mamma för att se om hon verkligen levde. Det gjorde hon. Det bultar i mina läppar för att få säga vad jag vet, men de är tvingade i tystnad så jag ska försöka att inte skriva mer om det.

Det enda jag kan avsluta detta inlägg med är att säga; om det som förmodligen ska ske sker, kommer jag inte veta in eller ut och bli en mycket trasig liten individ. Om det inte sker har jag insett ett nytt sätt att uppskatta värdet hos mina nära och kära.

Imorgon är det alltså dags för den lilla blixtvisiten till Varberg.
Det var i natt med skräckblandad förtjusning som jag låg och filosoferade om det hela. Plötsligt känns allt så äkta och riktigt. Det finns givetvis inget förhandsfacit på hur jag kommer reagera på situationen när jag väl står där, men just nu känner jag att jag bara vill ha det överstökat. 
Eftersom det enda jag just nu strävar efter är ett normalt liv med resor och allt vad det innebär, så tror jag faktiskt att jag är redo att ta mig an vad som helst. Och fort ska det gå!
Jag tänker inte längre - ens för en sekund till - vara den som skjuter på problemen ytterligare och den som räknar med att saker och ting löser sig själva. Det kommer bli sjukt tufft, men jag ska ta emot det med öppna armar. 

Planen är alltså att processen ska bli så kortvarig som möjligt, som en mindre petitessartad svacka i mitt liv. Om det krävs så får dom till och med lägga in mig med dropp med vispgrädde! Fast det är troligtvis inget som någon skulle anse vara en del av en hållbar lösning.

Om 24 timmar är jag snart där!    

Åh. Herre. Gud.
Jag har fått för mig att jag kanske inte är så känslig mot mjölk ändå, bland annat med tanke på att risifruttin förra veckan inte gav så mycket mer än i alla fall uthärdliga magsmärtor. Tydligen hade jag fel. I dag tänkte jag att jag allt skulle träna upp min mage lite mer inför kommande semla nästa vecka, och köpte mig därför en underbart god färdigrätt från Dafgårds. Jag vet att jag ibland mentalt är lite för gammal för min ålder, men favoriträtten i fråga är kålpudding med potatis, lingon och skysås. En helt underbart fantastisk oral tillfredsställelse vill jag lova!
Hur som helst så ligger själva magträningen i alla fall i det faktum att ett av tillbehören är skysås bestående av smör. Man tycker kanske inte att det borde göra så stor skillnad och så tänkte även jag i dag. "En lagom liten uppvärmning inför gräddfrossan nästa tisdag", tänkte jag och ryckte åt mig en låda i frysdisken.

Det har nu gått ungefär en timme sen jag avslutade lunchen och jag tänker skona er från alla detaljer kring efterföljande reaktion. Allt jag kan säga är att min mage löpte total amok och om de inte hade omskakande känningar i marken borta i Alfta så blir jag uppriktigt förvånad. Det är tydligen ingen myt ändå att man kan vara olika känslig mot olika mejerilivsmedel.

Nu halvligger jag här nästintill utslagen i soffan, och påminner troligtvis om en hemvändare efter andra världskriget eller så. Det lustiga i det hela är att jag aldrig lär mig av mina misstag och tröstar just nu min känsliga mage med mängder av kaffe. Känns ungefär lika smart som att försöka släcka en brand med en dunk bensin. Nåja, jag har ju i alla fall inte mjölk i kaffet! 

Manligt och kvinnligt tänkande. Fascinerande ämne i sig, och kanske fel att spä på genusidealen och säga att det ens existerar, istället vore det nog mer rätt påstå att det handlar om en individualism. Men jag som de flesta gånger går på tå när det kommer till att uttrycka sig om ett väl debatterat ämnen vågar säga att jag slår ett slag för att det finns.

Sen, bara för att förtydliga det tidigare erkännandet står jag fortfarande för lika lön för lika arbete, att pojkar har rätt att leka med barbiedockor som små om de hellre föredrar det och att ens sexuella läggning tillhör en själv och ingen annan har rätt att komma och säga vad som är rätt och fel. Men. Samt vikten i att bejaka de olika tonvikterna om olikheter mellan könen ur ett vetenskapligt, genetiskt perspektiv istället för ur ett dömande. För det är just det som sker många gånger nu förtiden.

Mina egna observationer vad som definierar manligt och kvinnligt? Ha nu i åtanke att jag är född och uppvuxen i en liten by med hembränt som nationaldryck och epatraktorer som ett fashionabelt alternativ till ekipage. Det här kan ju självfallet ha bidragit till en förhistorisk genussyn - men förhoppningsvis inte.

Jag har bara bröder, jag har en manlig sambo och många utav mina vänner är fyllda med testosteron. Myten om att män är mer sakliga och att kvinnor är mer blödig, för att generalisera, stämmer delvis. Självklart inte alla gånger. Min bror är en väldigt känslosam typ, men om vi skulle fylla badkar med alla tårar vi båda gråtit under åren skulle mitt svämma över betydligt mer än hans. Anledningen till denna parallell är att vi förmodligen gått igenom ungefär samma kamp.

Nu senast igår fick jag bevis på vilken skillnad hormoner kan göra i tänkandet. Tre män döda, och en lindrigt skadad i Afghanistan. I Striden stupade kapten Johan Palmlöv, 28 år, från Sundbyberg och löjtnant Gunnar Andersson, 31 år, från Stockholm samt deras lokala tolk, Shabab. Kapten Palmlöv och Löjtnant Andersson. Medan jag valde att se det ur de anhörigas perspektiv och satt och tänkte på hur det kunde ha varit jag, om Dan nu åker på utlandstjänst och hur en mor sitter och gråter över sin son såg jag att Dans ögon var lite fuktiga med.

"Det borde inte ha varit dem som dött. De har så mycket kunskap, så mycket erfarnhet och så mycket att ge gruppen. Det är soldater som dör, sådana som mig. Inte kaptener eller löjtnanter."

Venus möter Mars. Han ser det ur ett resursperspektiv och jag ur ett emotionellt. Detta betyder dock inte att vi båda anser händelsen vara lika tragisk. Så vi enades på den punkten. Sånt där borde inte få hända.

Åh, jag blir så sjukt jävla förbannad på mig själv! Det känns som att det enda jag gör nu för tiden är att predika för andra om hur man ska kämpa emot tankespöken och andra små monster, ironiskt nog har jag låtit dom där jävlarna kommit åt mig alldeles för lätt på sistone.

Emellanåt får jag såna där positiva ryck och hamnar på en våg av lycka. Då tänker jag tankar som att "nu ska jag bli frisk och må bra" och "tänk att jag är inne i en period i mitt liv när jag egentligen kan äta hur mycket som helst av vad som helst, jag ska ju ändå gå upp i vikt". Det är vid sådana stunder som jag känner mig så pepp och att jag nog skulle kunna stanna hemma och fixa allt på egen hand. 

Sen inser jag att jag ju faktiskt ska åka, oavsett hur pepp jag känner mig.
Då börjar plötsligt dom där fullständigt absurda tankarna i huvudet dyka upp. Helt plötsligt övergår mitt frossartänkande till rena ångesten. Jag ska för bövelen till ett behandlingshem där det finns människor som knappt kan kränga en halv morot utan att få ångest, och plötsligt känner jag mig helt malplacerad som nu för tiden kan äta både lösgodis och choklad utan större ansträngning. Jag vet att jag inte kommer fläska på mig om jag väljer att unna mig, ändå gör det faktum att jag snart ska åka att jag håller mig tillbaka. På nåt sätt känns det som att om jag lyckas gå upp i vikt själv nu, så kommer de där på hemmet anse att jag ju inte alls har där att göra. OCH JAG VET HUR URBOTA KORKAT DET LÅTER!!

Jag kan ge så mycket mer än jag ger just nu, det erkänner jag. Och det är det som är så jävla jobbigt.   

Just nu känner jag att jag med lätthet skulle kunna skriva ett långt och deprimerande inlägg om hur nere jag känner mig, hur pissigt allt känns och hur omotiverad jag är till allt för tillfället. Men ärligt talat så är jag trött på att vara bitterfitta, spy galla kommer inte göra mig mer pepp. Åtminstone inte den här helgen.

Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig för att återfå gnistan och bli back on track igen. Jag är så sjukt trött på att det som egentligen ska hjälpa mig (Varberg), för tillfället bara hämmar mig. Hur ska jag kunna känna mig motiverad till att urhärda ångest på egen hand, då jag vet att jag ändå inom en snar framtid ska slitas ifrån mitt plejs och det jag tidigare kämpat för? 

Oj, nu blev det nästan ett sånt där inlägg ändå. Bäst jag går och roar mig med nåt annat. 

Ibland känner jag mig som en trasig ballong, sakta sjunker jag ihop mer och mer och glömmer bort hur stor jag egentligen kan bli. Jag hoppas att någon ska blåsa in ny luft i mig - men de tappra själar som försöker lyckas högst skapa lite kondens på insidan. Det sitter i mig själv. Att reparera, återuppbygga och växa igen.

Igår kom jag på mig själv med att ha glömt bort vilken som är min favoritfärg. Trots att det är en skitsak så kändes det väldigt viktigt för mig att veta just då. Hur kär jag än är i Dan, och hur mycket jag än vill vara med honom, är min största rädsla att vi flyter ihop och att jag inte kan se skillnaden på vad som är han och vad som är mig längre. Sen står jag där om tio år med en massa ouppfyllda drömmar, och anklagande frågor till mig själv om varför jag lät det bli så.

Sen nu, för någon minut sedan, kom jag på att det är nog blått. Trots att det alltid har varit lila innan dess. Saker och ting ändras, man kompromissar och anpassas för att fylla upp diverse kvoter och ideal. Det går inte att dra en försvarslinje runt sina karaktärsdrag, det går inte att behålla samma värderingar föralltid. Då står man still. Det viktiga är nog egentligen att förstå detta, och fortfarande förstå att utan dig själv är du ingenting.

Det är aldrig fel att öppna upp sig och släppa människor nära, men det finns ingenting som obligerar dessa människor att vara ärliga och stanna kvar. När ett ärr läker blir huden tjockare, starkare runt omkring. Det blir tjockare att tränga igenom, det blir svårare att vilja förstå. Jag vet inte ens varför jag skriver det här, jag vet inte om jag kommer att ångra det senare. Just nu är jag bara förvirrad, men jag vet i allafall vad min nuvarande favoritfärg är. Blått. 

Idag känner jag mig inspirationslös.

Låg vaken i natt och tänkte på mitt förra inlägg jag skrev. Det sista jag tänkte innan jag somnade och det första jag tänkte när jag vaknade var att jag verkligen kommer sakna min vardag. Den må vara ångestfylld då och då, och den må många gånger vara monotont jobbig. Men det är Min vardag hos Min familj i (tro det eller ej) Mitt Edsbyn. Fan att jag inte skulle fixa det här själv alltså!

Nu ska jag äta min chili con carne, en del av min fina vanliga vardag.  

Idag mår jag inget vidare, därför kommer det här inlägget sluta med den här meningen. Typ. Lovar att kompensera upp det imorgon och fylla ut, spä på och så vidare. God Natt.

Ibland slås jag av det faktum att jag faktiskt verkar vara så tillfreds och okej med att jag snart ska åka iväg till Varberg. Att det jag sedan i våras ständigt har arbetat emot och förnekat, nu plötsligt känns accepterat. Jag har ingen aning om vad som riktigt kommer hända och hur jobbigt det egentligen kommer bli, men något säger mig att det nog är bäst att jag inte vet. Även fast jag vet att det är "friskt" av mig att inse att jag behöver hjälp, så betyder inte det att jag inte har ett litet monster i min skalle som envist kämpar emot.

Samtidigt som jag nästan ivrigt längtar ner dit så jag kan få det överstökat så är jag livrädd för hela situationen. Hur kommer jag reagera på att jag inte har någon kontroll? Hur kommer jag egentligen må när vikten faktiskt kryper uppåt? Och vad kommer näringsdryckerna göra med mitt psyke?
Det kan säkert bland många anses vara enkelt att bara slå ifrån sig alltihopa och tänka att man ska bli snyggare, starkare och bättre och därigenom "glida fram" i Varberg. Men det funkar inte riktigt så.

Jag vet att jag behöver gå upp i vikt och jag vet att jag kommer bli bättre på alla sätt, men sanningen är den att jag fortfarande varje dag får slåss med alla hjärnspöken och ångest. Att jag börjar tänka på och planera inför nästa måltid innan jag knappt avslutat föregående och att det kryper i mig så fort jag ätit. Att jag gång på gång får säga till mig själv att "äta upp" och att jag ofta kommer på mig själv med att omedvetet peta bort sådant som jag tidigare ansett vara överflödigt. 
Det är inte bra för mig eller någon annan att vara underviktig, men det har varit min sjuka "trygghet" under så lång tid. Oavsett vad som har skett omkring mig i all turbulens så har jag kunnat trösta mig med att jag i alla fall lyckats hålla något i schakt. Med detta menar jag inte att jag låter störningstankarna ta över och ger med mig, tvärtom. Men dom finns där, jämt och ständigt. Troligtvis kommer det vara en befrielse för mig att ha någon som tänker åt mig och som inte ger mig utrymme till att fundera på saker som vad, hur mycket och när. Det får liksom vara nog nu. PUNKT.

Mon couer - Mitt hjärta. Det är nog det enda franska substantivet jag kan sådär, on the top of my head, och det kan jag inte ens i femininum. Jag skyller detta på de tidigare emoåren då det handlade om att heta något dramatiskt, lite lagomt pretto och svårt på PA och Lunarstorm.

Så fort jag växte upp och började lära mig engelska bytte jag fortare än kvickt från då rådande Mr_Cool_Girl91 till Mon Coeur. Det spännande med de båda är att i vilket fall som helst så utgav jag mig från att vara en man. Antingen med Mr eller med Mon. True Story. Såhär i efterhand kan man ju försöka hitta en lite mer tydliga, freudiansk förklaring på hela fenomenet och skylla det på frånvaro av fadersgestalt eller så biter jag i det sura äpplet och utser mig själv att vara språkligt handikappad. Hela det här maskilinum - femininum dravlet handlar i grund och botten egentligen om att just idag fördömer jag det faktum att jag föddes till en kvinna och önskar att jag fötts med ett icke-inbyggt sprinklersystem istället.

Utöver att gnälla på mina genetiska attribut har jag idag hunnit med att åka till Gävle i broders bil Heffy. Halvvägs dit frågade Dans vän Toll som satt i baksätet vad som skramlade. Svaret var att min bror hade varit tvungen att tejpa fast delar av Heffys vänstra sida med silvertejp som en temporär lösning.

Väl framme i Gävle stegade vi in på Gävleborgs Militärnågonting. Jag kände mig som en vilsen 8åring bland en massa karlar i kängor, kamouflagebyxor och rakade skallar. Kapten Gertsson, som den största karln kallades, frågade om jag ville ha en kopp kaffe. Tack sa jag, satte mig på en stol och kikade när Dan och Toll förvandlades från fullvuxna män till att sjunka ner i min 8årings dvala.
"Spännande det där med vilken autoritet vissa personer har", tänkte jag fridfullt på min stol med min kaffekopp i knäet innan jag fick en ofrivillig rysning och kände hur varmt kaffe strilade ner för mitt lår. Sen vågade jag inte resa mig upp, tänk om Kapten Gertsson hade planer på att befalla mig skura upp kalaset med min tunga.
När inte ens kaffet vill sammarbeta, när ens magplågor får en att vika sig dubbel och du börjar dagen med att känna en oförklarig rädsla för en man som verkade väldigt trevlig för några minuter sedan, men som i dina tankar nu blivit ett grönt monster har du inga vidare förutsättningar.

I denna sekund ligger jag nedbäddad i dubbelsängen, medan Dan springer omkring med en mörkerkikare som han kvitterade ut idag. Ibland hör jag "åh fan, inget djup" och en vag duns men oftast är det tyst. Ska babbla igenom franskaköret en gång till, håll tummarna för att jag överlever imorgon. Mon Coeur om jag inte gör det!

Om man blir nästintill förfärad och får sitt eftermiddagskaffe i fel strupe när man läser att cirka 80% av alla bloggare skriver inlägg med rubriken "God morgon" efter klockan 13.00, är det då ett tecken på:
- Att man är mogen som går upp i tid?
- Att man är tråkig?
- Att man har blivit gammal?

Fan, 19 är en jobbig ålder alltså. Ungdomens klimakterie typ.

Off topic: Dom ringde från behandlingshemmet i Varberg i dag. Mami och jag ska ner dit på ett litet studiebesök nästa onsdag. Åker vid fem på morgonen, hälsar på typ en timme, hemma vid tio på kvällen igen. Förstår ni hur långt det är dit? Jag blir åksjuk bara av att tänka på det..

Jag bor tillsammans med en seregeant. Seregeant Kjellgren. Det betyder att chez Karlsson-Kjellgren är uppbyggt så att det finns en bohem och en militär. Ofta går det att kombinera dem båda i ofarliga kombinationer, så att min rörighet och Dans pedanteri inte frontalkrockar. Disken kan krångla ibland, jag slarvar medan han diskar med en tandborste på ett ungefär.

Trots att jag vet om våra olikheter var jag dum nog att förselå att Dan skulle hjälpa mig att komma i form. Inget tungt 24-timmars slaveri, utan mer känna att jag kan gå 2 kilometer utan att flåsa som en hund. Läs nu vad jag skrev ovanstånde och avsluta gärna ekvationen själv. Jag dör. Just nu kan jag knappt resa mig upp ur soffan utan att kvida, jag har upptäckt muskler som jag inte ens visste fanns och de skriker på min totala uppmärksamhet. Smärta!

Min tanke var att vi skulle kunna ta lugna promenader tillsammans, kanske sluta äta chips och pizza 3 gånger i veckan och att jag äntligen skulle få bukt på mitt Cola beroende som skridit till oanade höjder. Alldeles nyss ringde min telefon som ligger två rum bort och jag låg bara hjälpalöst och lyssnade på den enerverande ringsignalen. Så nära men ändå så långt borta. Med slöa ögon kisade jag ut i hallen, anade sovrummet och mobilen på nattduksbordet men ingenting. Möjligen en nervryckning i stortån.

Nu ska jag gå och lägga fram falukorv så att den kan tina, för om jag nu väl har börjat röra på mig ska jag tametusan fira med min favoritmaträtt, falukorv och stuvade makaroner. Mankinds gift to Jenny. Sen blir det att spendera resten av dagen med hörlurar i och rabblandes franska för mig själv. Har höguppläsning på torsdag för franska läraren.

Igår kunde jag både konstatera att måndagar faktiskt kan vara ganska fina och nästintill ångestfria. Jag kom dessutom till insikt med att det fortfarande inte är okej med min mage att jag gör något så utmanande som att köpa risifrutti, och därefter ÄTER den. Men skam den som ger sig. Om min mage ska klara av en semla i år måste den allt tränas!

Idag vaknade jag på fel sida vid fem, jag hoppas dock att lite chokladbollsbakning och Harry Potter kan få mitt humör att något sånär matcha gårdagens. Först måste jag plugga, och det med en kanna kaffe. (Halsar i princip rakt ur)

Det är spännande hur man anpassar sig efter en vardag. Jag har mina rutiner i Stockholm och mina rutiner hemma i Bollnäs, bloggen har blivit en del av Stockholm. Kom på mig själv för två minuter sedan att jag inte uppdaterat idag.

Just nu sitter jag och försöker hinna med skolarbeten som inte fått en gnutta uppmärksamhet i två veckor. Plugg-everest håller på att bestigas.

Alldeles nyss kom jag på mig själv med att stirra planlöst ut i luften, verkligheten hade tappat sitt grepp ett tag. Jag gör så ibland. Glider iväg med tankarna utan att märka det själv innan jag inser att jag suttit och stirrar på en kylskåpsmagnet i en kvart.

Just nu handlade det om att jag var nöjd. För första gången sen jag kan minnas är jag faktiskt nöjd. Det är en ovanlig känsla, en ny känsla. Det är i början av februari, förra året var den perioden ett helvete. Jag har en tendens att åka ner i en djup svacka när solen visar sin frånvaro och allting annat bara lyser mer och mer.

I år, i februari, kan jag fira med att vara snart 19 år och inleda min morgon med att gå upp och läsa en inmejlad intervju som jag ska göra om till ett reportage. Mina drömmar om att få arbeta flytande med svenska språket börjar sakta men säkert bli sann. Utöver det har jag en meritlista som innefattar trollkarlsassistent, bartender, städerska, servitris, telefonförsäljare och nu sist men inte minst - frilansare.

Efter denna helg kan jag konstatera att min största längtan just nu lyder:

Att jag efter en härlig lördagskväll med gott mat, dryck och annat kan lägga mig i min säng och med glimten i ögat tänka tankar som "ikväll har jag allt frossat rejält".
Dessa kan idag endast jämföras med ångestbetonade tankar som "ikväll har jag fått i mig exakt så här många kalorier, om inte mer". 

Det är dags att gå vidare nu.