Åh, jag blir så sjukt jävla förbannad på mig själv! Det känns som att det enda jag gör nu för tiden är att predika för andra om hur man ska kämpa emot tankespöken och andra små monster, ironiskt nog har jag låtit dom där jävlarna kommit åt mig alldeles för lätt på sistone.

Emellanåt får jag såna där positiva ryck och hamnar på en våg av lycka. Då tänker jag tankar som att "nu ska jag bli frisk och må bra" och "tänk att jag är inne i en period i mitt liv när jag egentligen kan äta hur mycket som helst av vad som helst, jag ska ju ändå gå upp i vikt". Det är vid sådana stunder som jag känner mig så pepp och att jag nog skulle kunna stanna hemma och fixa allt på egen hand. 

Sen inser jag att jag ju faktiskt ska åka, oavsett hur pepp jag känner mig.
Då börjar plötsligt dom där fullständigt absurda tankarna i huvudet dyka upp. Helt plötsligt övergår mitt frossartänkande till rena ångesten. Jag ska för bövelen till ett behandlingshem där det finns människor som knappt kan kränga en halv morot utan att få ångest, och plötsligt känner jag mig helt malplacerad som nu för tiden kan äta både lösgodis och choklad utan större ansträngning. Jag vet att jag inte kommer fläska på mig om jag väljer att unna mig, ändå gör det faktum att jag snart ska åka att jag håller mig tillbaka. På nåt sätt känns det som att om jag lyckas gå upp i vikt själv nu, så kommer de där på hemmet anse att jag ju inte alls har där att göra. OCH JAG VET HUR URBOTA KORKAT DET LÅTER!!

Jag kan ge så mycket mer än jag ger just nu, det erkänner jag. Och det är det som är så jävla jobbigt.