Tomt.
Om någon bad mig att beskriva tomhet just nu så skulle jag nog svara med mitt namn. Jag vet ärligt talat inte vad det är med mig just nu. Jag som annars brukar känna mig så full av kreativitet och inspiration, oavsett hur jobbigt och turbulent det må vara runt omkring. De senaste dagarna har jag inte ens kunnat förmå mig själv att ordbajsa ihop något till hemtentan i Psykologi. Då är det illa.

Kanske handlar det om att rubriken på hemtentan är "Perspektiv på livet". För att få ett perspektiv krävs det ju att man har något att jämföra med och associera till. Men det känns liksom som att mitt liv just nu mest bara består av väntan på något bättre, eller åtminstone något annat...
Jag bestämde mig redan i början av Januari för att jag ville bli inlagd i Varberg men kommer troligtvis inte komma dit förrän i början av mars. Två månader låter kanske som en förhållandevis kort tid, men för mig är det en evighet.

Man brukar ju säga att det är genom att ta sig över jobbiga hinder och uthärda svåra utmaningar som man får vida perspektiv på livet. Kanske är det just därför jag känner mig såväl inspirations, - som perspektivlös. Jag befinner mig just nu mitt uppe på det där jävla hindret. Som den där oviga ungen som aldrig lyckas hoppa över bocken i mellanstadiet.   

Allt jag behöver är en ordentlig trampolin.