Ibland känner jag mig som en trasig ballong, sakta sjunker jag ihop mer och mer och glömmer bort hur stor jag egentligen kan bli. Jag hoppas att någon ska blåsa in ny luft i mig - men de tappra själar som försöker lyckas högst skapa lite kondens på insidan. Det sitter i mig själv. Att reparera, återuppbygga och växa igen.

Igår kom jag på mig själv med att ha glömt bort vilken som är min favoritfärg. Trots att det är en skitsak så kändes det väldigt viktigt för mig att veta just då. Hur kär jag än är i Dan, och hur mycket jag än vill vara med honom, är min största rädsla att vi flyter ihop och att jag inte kan se skillnaden på vad som är han och vad som är mig längre. Sen står jag där om tio år med en massa ouppfyllda drömmar, och anklagande frågor till mig själv om varför jag lät det bli så.

Sen nu, för någon minut sedan, kom jag på att det är nog blått. Trots att det alltid har varit lila innan dess. Saker och ting ändras, man kompromissar och anpassas för att fylla upp diverse kvoter och ideal. Det går inte att dra en försvarslinje runt sina karaktärsdrag, det går inte att behålla samma värderingar föralltid. Då står man still. Det viktiga är nog egentligen att förstå detta, och fortfarande förstå att utan dig själv är du ingenting.

Det är aldrig fel att öppna upp sig och släppa människor nära, men det finns ingenting som obligerar dessa människor att vara ärliga och stanna kvar. När ett ärr läker blir huden tjockare, starkare runt omkring. Det blir tjockare att tränga igenom, det blir svårare att vilja förstå. Jag vet inte ens varför jag skriver det här, jag vet inte om jag kommer att ångra det senare. Just nu är jag bara förvirrad, men jag vet i allafall vad min nuvarande favoritfärg är. Blått.