Hela den där devisen "lyssna på de äldre" har alltid gått mig förbi. Men det var innan jag träffade Charlotte på jobbet. Hon delar ut råd om mat - och är det någonting som ligger nära mitt hjärta är det mat. Gårdagens lärdom var att knata ner på Kinahaket runt knuten och beställa take away. Du får sen två lådor och en liten för sallad.

För en student med knapert leverna innebär två lådor två dagars mat. Den enda tankekraften var att leka tetris med kycklingbitar och ris samt fort om blixten slänga ner det friterade i påsen. Två nervös människor, jag och Hanna, stod och slevade friterad kyckling med aldrig så skådad energi förr. Fienden rundade buffén, granskade de som plockade i sina matlådor. I stundens hetta flög några svordomar, och mindre passade meningar mellan svettdroppar och darrande knän innan vi lyckades rusa ut ur kinaplacet. I krig och mat är allt tillåtet.


Resterna från gårdagen, the sweet taste of stolen food.


Det här är den enda bilden jag har på Charlotte, och då skådar man bara hennes hästsvans och lite kinamat.
En klassisk tv4-play lunch där vi molar mat, sluter ögonen och önskar att det var trerätters.


Och sist men inte minst en suddig bild på mig. Så fort jag ser mig i glasögenen tänker jag på en sekvens ur en Bert-film där de protesterar emot glasögonormar i sann nazianda.