I natt var min mor och jag återigen hemma i Edbsyn efter en resa bestående av sisådär 16 timmars åkande. Förutom det faktum att bara det var otroligt påfrestande och omtumlande så har jag nog aldrig haft så mycket i skallen som nu. Huvudbry x 1000.

Visserligen är Varberg helt fantastiskt fint, och visserligen är det ett ställe med ett otroligt lugnt och en, vad det verkar, trevlig skara anställda. Men ändå känns det inte helt hundra. Även om bara avståndet i sig är en avskräckande faktor, så är det så mycket mer som får mig att tvivla. Jag vet inte vart jag ska börja och om det har någon betydelse över huvud taget vad jag anser och inte anser, men någonting säger mig att jag inte behöver åka 70 mil bort för att få hjälp. 

Jag vet varken ut eller in just nu, jag medger dock att jag behöver få - och kommer ta - hjälp. Men när det finns i princip samma form av hjälp så nära som i Stockholm, varför ska det då vara nödvändigt att placeras på typ andra sidan jorden?

Jag orkar inte..