Niclas: Enough is enough
Ibland slås jag av det faktum att jag faktiskt verkar vara så tillfreds och okej med att jag snart ska åka iväg till Varberg. Att det jag sedan i våras ständigt har arbetat emot och förnekat, nu plötsligt känns accepterat. Jag har ingen aning om vad som riktigt kommer hända och hur jobbigt det egentligen kommer bli, men något säger mig att det nog är bäst att jag inte vet. Även fast jag vet att det är "friskt" av mig att inse att jag behöver hjälp, så betyder inte det att jag inte har ett litet monster i min skalle som envist kämpar emot.
Samtidigt som jag nästan ivrigt längtar ner dit så jag kan få det överstökat så är jag livrädd för hela situationen. Hur kommer jag reagera på att jag inte har någon kontroll? Hur kommer jag egentligen må när vikten faktiskt kryper uppåt? Och vad kommer näringsdryckerna göra med mitt psyke?
Det kan säkert bland många anses vara enkelt att bara slå ifrån sig alltihopa och tänka att man ska bli snyggare, starkare och bättre och därigenom "glida fram" i Varberg. Men det funkar inte riktigt så.
Jag vet att jag behöver gå upp i vikt och jag vet att jag kommer bli bättre på alla sätt, men sanningen är den att jag fortfarande varje dag får slåss med alla hjärnspöken och ångest. Att jag börjar tänka på och planera inför nästa måltid innan jag knappt avslutat föregående och att det kryper i mig så fort jag ätit. Att jag gång på gång får säga till mig själv att "äta upp" och att jag ofta kommer på mig själv med att omedvetet peta bort sådant som jag tidigare ansett vara överflödigt.
Det är inte bra för mig eller någon annan att vara underviktig, men det har varit min sjuka "trygghet" under så lång tid. Oavsett vad som har skett omkring mig i all turbulens så har jag kunnat trösta mig med att jag i alla fall lyckats hålla något i schakt. Med detta menar jag inte att jag låter störningstankarna ta över och ger med mig, tvärtom. Men dom finns där, jämt och ständigt. Troligtvis kommer det vara en befrielse för mig att ha någon som tänker åt mig och som inte ger mig utrymme till att fundera på saker som vad, hur mycket och när. Det får liksom vara nog nu. PUNKT.
Samtidigt som jag nästan ivrigt längtar ner dit så jag kan få det överstökat så är jag livrädd för hela situationen. Hur kommer jag reagera på att jag inte har någon kontroll? Hur kommer jag egentligen må när vikten faktiskt kryper uppåt? Och vad kommer näringsdryckerna göra med mitt psyke?
Det kan säkert bland många anses vara enkelt att bara slå ifrån sig alltihopa och tänka att man ska bli snyggare, starkare och bättre och därigenom "glida fram" i Varberg. Men det funkar inte riktigt så.
Jag vet att jag behöver gå upp i vikt och jag vet att jag kommer bli bättre på alla sätt, men sanningen är den att jag fortfarande varje dag får slåss med alla hjärnspöken och ångest. Att jag börjar tänka på och planera inför nästa måltid innan jag knappt avslutat föregående och att det kryper i mig så fort jag ätit. Att jag gång på gång får säga till mig själv att "äta upp" och att jag ofta kommer på mig själv med att omedvetet peta bort sådant som jag tidigare ansett vara överflödigt.
Det är inte bra för mig eller någon annan att vara underviktig, men det har varit min sjuka "trygghet" under så lång tid. Oavsett vad som har skett omkring mig i all turbulens så har jag kunnat trösta mig med att jag i alla fall lyckats hålla något i schakt. Med detta menar jag inte att jag låter störningstankarna ta över och ger med mig, tvärtom. Men dom finns där, jämt och ständigt. Troligtvis kommer det vara en befrielse för mig att ha någon som tänker åt mig och som inte ger mig utrymme till att fundera på saker som vad, hur mycket och när. Det får liksom vara nog nu. PUNKT.
Kommentarer
Trackback
