Igår satt jag och pysslade med datorn, försökte hitta någon rolig serie att slökolla på, då det högg till i bröstet. Jag vet inte om det är vanligt men det där händer mig då och då, att saker jag skjutit upp gör ett bakhåll och tar ett stryptag om mig. Luften blev tyngre och tjockare, hjärtat slog fortare. Om ett halvår går jag ut gymnasiet och tar studenten. Jag har räknat med att kasta en student mössa upp i luften, dekadenta fyllor och att spränga richterskalan med skråliga studensånger. Vad jag inte hade räknat med var en smärre livskris, för vad ska jag egentligen göra när  studentmössan till slut landar på marken igen.

1991 föddes jag på Bollnäs BB. Fram till 10 års åldern har jag inga riktiga minnen utan mest fragment av stunder. Sen blev jag elva, och insåg att skolan var nog rätt så viktigt + att på den här tiden gav det status att ha alla rätt på ett prov. Jag fick en lärare som hette Kerstin. Hon skulle nog ha definierats som lite Old School, och var väldigt mycket för disciplin och att vi skulle lära oss lämna in uppgifter i tid. Gjorde vi inte det sköt hon ner glasögonen på nästippen och gav oss hökögat, och blev läxan mer än 2 dagar försenade ringde hon hem och undrade varför den inte lämnats in. Jag som var en väldigt slarvig, förvirrad och splittrad unge blev mer och mer stabil i och med hennes struktur i klassrummet. Från att ha hatat matte, slarvat på engelskan etc. blev jag sur om jag inte fick en stjärna i kanten. Den där röda lilla stjärnan som slarvigt målades dit visade för mig att jag gjort något bra.

Sen kom högstadiet, klassen skiljdes från Kerstin och luckrades upp i olika klassrum. Men mina ambitioner att lyckas bra i skolan satt i, även om de fick sin törn av dramatik, första kärleken och för mycket hormoner. Jag skrev mycket. För att vara ärlig skrev jag nästan jämt. Gymnasievalet var svårt, jag visste inte riktigt vart jag borde investera mina tre år, och alla sa hela tiden att jag borde gå IB. I Efterhand insåg jag att det var detta borde som gjorde att jag hamnade där, inte att jag ville och det är hållbar lösning. IB för mig symboliserar en tid som jag inte var mig själv under, och ingen annan heller för den delen. Jag vet knappt om jag var alls. Så efter ett år bytter jag till Thoren där jag går nu.

Väl framme på Thoren var jag så skoltrött, så less att det kändes som att trycksvärta rann i mina ådror istället för blod. Jag sumpade andra året på gymnasiet helt enkelt. Från att ha varit en pluggis började jag strunta i att närvara på lektionerna, festade en del, spenderade nästan all min tid i Gävle där jag bodde provisoriskt och sov bort halva dagarna. Ständigt följd av en fet ångestklump i magen av saker som jag skjutit upp, eller problem jag borde ha tackla.

Trean kom och i och med det löften om att jag skulle sköta mig bättre. Jag hade gjort ett avstamp i mitt liv, avslutat en massa kapitel som kanske inte ens borde ha fått skrivats. Strax innan sommarlovet packade jag upp min väska för sista gången hemma i Kilafors, med löften till mig själv om att jag borde stanna där tills jag byggt upp en ny grund. Strax innan sjätte juni träffade jag en kille som var allt som jag inte var: lugn, stabil och samlad. Vi blev tillsammans och min mamma sa till mig "du är tillbaka gumman, den här Jenny har jag saknat i flera år nu". Jag förstod inte vad hon menade då, men med tiden har orden vuxit på mig. Jag är tillbaka.

Med andra ord hade jag bättre förutsättningar att ta tag i trean, men det gick inte. Det tog emot att åka dit, trots att jag tyckte om klassen. Det var bara det att jag aldrig kände att det var där jag borde vara. Jag jobbade hellre och bet ihop och plöjde på i samma spår som jag gjort sedan jag var 14, att slava inom hotell- och restaurang. Jag dukade fram lunchen, skämtade med gästerna, satte på kaffe, diskade undan, låste och släckte och kom hem för att plöja undan läxorna. Ett koncept som funkade för mig och som skolan märkte.

Jag fick erbjudande av en tidning i Stockholm, som var nöjd med min insats under praktiken, att komma och vara hos dem i ett halvår som en slags jobbikant. Skolan förstod att det var antingen att ge mig den chansen, eller att mitt csnbidrag skulle ryka - och det ville dom inte då jag fortfarande hade bra betyg. Det var bristen på närvaro som skulle ta bort mitt csnbidrag, för jag låg aldrig efter i något då jag pluggade upp det hemma. Jag blev skriven på distans och nu sitter jag här.

Men. Det där är inte min framtid. Det är mitt förflutna. Alldeles snart är det slut på den perioden som jag har förlitat mig på, skolan, och även fast jag har jobbat i flera år känns det som att jag kommer att bli utkastad i arbetslivet. Igår skrev jag om vilka jobb som kommer att behövas om några år och alla krävde vidareutbildning. En ny kurs har gjort att du nu till exempel vidareutbildar dig till städerska, eller vaktmästare.

Mitt hopp har alltid varit att bita ihop gymnasiet och sen börja jobba, men insikten om att du inte får jobb om du inte vidareutbildar dig gör sig påmind. Jag är vilsen och fastknuten i ett system som jag velat fly ifrån i tre år nu. Sedan du lotsas in i skolsystemet har du utstakad vad du ska göra. Låg- mellan- högstadiet. Gymnasiet.
När min mössa landar på marken kommer en epok avslutas i mitt liv, utan att jag har en plan för vad jag ska följa upp den med. Jag behöver hjälp.