Vaknade nyss. Yes, you heard me. Vaknade för ungefär en kvart sedan av att min kära mor klev in i mitt rum och kastade en katt i ansiktet på mig. Siggan Seagall. Jag har sovit hemma i killerforce ikväll mycket för att jag behövde en kväll med mamsen, vi försöker fixa en sådan varannan vecka ungefär.

Då färgas diverse kroppsbehåring, det pratas och skrattas, dricks te och noppas ögonbryn. Slutet gott och allting gott. Om det inte vore för att jag fortfarande sitter och skakar efter kvällens eskapader.

Jag är inte en sån där person som uppskattar när andra sitter och skriver om sina drömmar. Jag hatar det faktiskt, allt som oftast, då det ändå bara är en dröm och jag har väl inget riktigt intresse i någon annans fantasivärld. Men igår fick jag reda på en hemlighet som sakta äter upp mig inifrån, gnager lite på mitt samvete och tar en tugga av mitt förnuft.

Det här tog sig in i min drömvärld och när jag vaknade var jag tvungen att skaka i mamma för att se om hon verkligen levde. Det gjorde hon. Det bultar i mina läppar för att få säga vad jag vet, men de är tvingade i tystnad så jag ska försöka att inte skriva mer om det.

Det enda jag kan avsluta detta inlägg med är att säga; om det som förmodligen ska ske sker, kommer jag inte veta in eller ut och bli en mycket trasig liten individ. Om det inte sker har jag insett ett nytt sätt att uppskatta värdet hos mina nära och kära.