Nu är det gjort. I dag slog jag en pling till Varberg och meddelade att jag kommer bli en av deras inneboende i vår. Känns fortfarande inte helt hundra, men Stockholm var tydligen inget alternativ. Varberg eller inget, all or nothing liksom.
Jag önskar att jag kunde vara lite mer pepp men just nu så känns det ärligt talat sjukt jobbigt. Inte nog med att jag ska iväg till ett ställe som troligtvis på många sätt kommer vara en kombination av riktigt jobbigt och sjukt långsamt, jag har dessutom fortfarande ingen aning om när jag överhuvudtaget får komma dit. And it's driving me nuts! Men jag tänker inte låta det hämma mig eller på något sätt hålla mig tillbaka längre.

Igår köpte jag till mellanmål en enorm påse torkad frukt, vars innehåll min inbyggda jävla miniräknare räknade ut på typ två sekunder bestod av sisådär 600 kcal. En hel måltid med andra ord. Det låter kanske inte som en stor grej för andra, men jag krängde hela påsen i ett svep. Och det var så jävla gott! Jag tänker inte låta nån ångest i världen hindra mig från att leva, och jag tänker inte låta ett kommande behandlingshemboende få göda mina små hjärnspöken med återhållsamma tankar och idéer. Den enda som ska gödas är jag, och går jag upp nåt kilo innan Varberg så är ju det strålande! Då hinner jag kanske komma hem lagom i tid till den trevliga studentupptaktningen! (I wish).