I morse ringde klockan så tidigt som fem och Dolly Parton började vråla ut att hon jobbar nio till fem, och har svårt att få ett leverne. Jag vinglade upp efter att ha somnat alldeles försent som en följd av alla hjärtans dag. Gör mig i ordning, Dan får skjutsa ner mig till tåget där jag kånkar på min enorma väska först och sen mig. Ingen frukost, svinhungrig. Drömmer om fruktkorgen på jobbet.

Anländer på centralen, är sen. Stressar. Kikar på mobilen. Tidningsredaktören meddelar att han är på möte - så egentligen fanns det ingen anledning för mig att stressa. Nåja. Åker till Rådmansgatan, orkar inte ta "grinden" med väskorna utan ser en liten ljusglimt i att försöka trassla mig igenom smalspärrarna. Jag fastnar. Helt fast. I en spärr. I rusningstid. Prejad av en rullväska modell a la Coop. Bakom mig hör jag ett rått skratt, vänder mig om och möter Nasif. Men i min hjärna som just då kortslutit gjorde att jag sa "hej al fajid". Det kändes som att det var det han egentligen hette ända tills orden trängde sig förbi mina läppar och stannade i luften. Men, med tanke på att jag fortfarande satt fast i en spärr var det inte mitt största problem. Det blev ett tyst ett tag, alldeles förlänge för någon som håller på att få sina vitala organ punkterade av en rullväska innan Nasif erbjuder sig att bära min väska upp till redaktionen.
"Tack".

Jag känner en enorm tacksamhet att jag sprang in i någon från tidningen där, som ska hjälpa mig att ta mördarväskan. Pyttsan. Nasif tar min handväska och traskar vidare medan jag försöker kånka vidare på datorväskan och bjässen, samtidigt som jag försöker hålla ett jämt tempo med mannen som bär en handväska.

Upp på tidningen. En kopp kaffe. Ett hej dit och ett hej hit. Längtande ögon emot fruktkorgen. Tom. T-O-M.
Fuck this, jag sjukskriver mig.