När jag var yngre kom jag hem från förskolan en dag med kinderna strimmiga av förlorade tårar. I mina blommiga tights, lila tunik och en toffs i håret sprang jag trotsigt in på mitt rum och min storebror följde efter. Han gnatade och frågade vad det var, och jag vägrade berätta. Efter några minuter, eller kanske sekunder, ställde jag mig bestämt upp i mitt rosa flickrum och svarade honom.

"Jag fick inte följa med Jennie hem efter skolan idag, men jag vill inte gråta för det finns barn i Afrika som svälter."

Det min storebror sa då, förmodligen lite chockad av det lillvuxna sättet hans pyttelilla syster just visat, har följt mig genom hela livet. Som ett slags motto.

"Ja, men bara för att andra har det svårt tar inte det bort din rätt att vara ledsen. Ditt största problem är alltid ditt största problem, och känner du dig ledsen över det då får du vara det."


Jag tänker med andra ord slå ett slag för den, i definition svaga människan. Hon/Han som gråter till blödiga filmer, som tycker att det är jobbigt att se våldscener på tv och som ger sig själv chansen att bryta ihop. Det är synd att det är just termen svag som har fått kommit att karaktärisera dessa människor.

Jag hör dit. Jag får ont i hjärtat av The Nootebook och Titanic, jag blir fuktig i ögonen av Extreme Home Makeover då och då och har inte tålamodet att sitta i fem timmar och bygga ihop en IKEA byggsats. Det här är vad folk ser när det tittar på mig. En person som ytligt sett är lika skör som ett okokt ägg och med tålamod som en 3åring. Men vad de inte ser är vad som pågår under ytan, och den eviga kampen emot händelser och personer som kräver betydligt mycket mer styrka än vad som kan visas genom att snickra ihop en Billys bokhylla.

Kanske är det så att frustrationer över dessa inre strider går ut över den sargade familjen och dess kamp i Extreme Home Makeover, och rinner ur mina tankar för en stund där och då när jag sitter och beteer mig som ett blötdjur som söker efter vatten. Kanske inte.

I vilket fall som helst så borde det inte anses som en svaghet att kunna gråta, och det borde inte anses som en brist att visa sina känslor. För ditt största problem, är ditt största problem - och det förtjänar den uppmärksamheten det kräver tills du känner att det fått tillräckligt.

Om två timmar ska jag dra mig ner på stan och försöka hjälpa Bexi att handla lite kläder tills i helgen, innan dess ska jag skriva klart min hemtenta i Psykologi. Ikväll blir det vattengympa med Sara, mys med Dan och sist men inte minst plugg innan prov i geografi imorgon. Så ser min dag ut, och om du läser mellan raderan ser du att det står "stress" och "kaffe".