Okej, nu skippar vi all framtidsskit och djupa inlägg. Världen slutar inte snurra bara för att jag bestämmer mig att det är en jobbig tid, den snurrar möjligen lite fortare. Då får jag helt enkelt försöka springa i kapp den och hamna i fokus igen.

Anledningen att jag ryckt upp mig kan jag faktiskt tacka Kiss-Kenneth för, Gävles profesionellaste uteliggare. Kenneth är förmodligen en trevlig snubbe om man bortser från hans humörsvängningar, folkölspimplande och ständiga behov av att urinera till höger och vänster.

I våras, strax innan sommarlovet, satt jag på stationen. Halvsunkig, gårdagens smink och en kaffe i handen. Man ser honom på flera hundra meters avstånd, Kiss-Kenneth, när han kommer vaggandes i sin isblåa täckjacka. Blicken fokuserad hårt i golvet. Försöker visa mig i från min bästa anti-sociala à la svenska sida. Synd nog verkar folkölseffekten ta bort insikten av det här och Kenneth sjunker ner bredvid mig. Eftersom jag fortfarande stirrade ner i golvet var det lukten som slog mig först, det andra som vittnade av hans närvara var en lortig manshand med nagellack som han sträckte ut framför ögonen på mig.

"Hej, jag heter Agneta." sa Kiss-Kenneth och viftade förförande med ögonfransarna. Vad gör man?
"Hej, jag heter Jenny." Kenneth drog lite i en fläta han gjort i sitt skägg och drog ner dragkedjan på jackan. Började pilla lite innanför som att han letade efter någonting och jag satte mig upp på tå för att springa. Till sist hittade han det han letade efter, ett läppstift.
"Du ser, flickor som du och jag har det lite svårt. Eller hur? Det är så dyrt med smink att jag använder mitt läppstift både som nagellack, rouge och just som läppstift. Ett tips från mig till dig". Inom några minuter hade Kenneth gått från en planlös man till en transa som önskade att bli smink-konsult. I vilket fall som helst luktade han dock urin, och gillade att skriva sitt namn med lemmen på diverse ställen.

"Jag tänkte om du och jag Jenny, skulle bli tjejkompisar. Sa jag att jag hette Agneta? Du har fint hår."
"Ja, jo... Men jag måste verkligen gå till mitt tåg nu."
"Jaha. Okej. Men berätta inte för någon om mitt tips, det fick bara du veta."
Jag reser mig upp och packar ihop mitt tjaffs, försöker att inte snubbla över de andra resenärerna när jag ska skynda därifrån och samtidigt inte vara otrevligt mot Kenneth-Agneta.
"Kom ihåg att vi tjejer måste hålla ihop och att vi kan allt!" hör jag hur han skriker efter mig med sina hesa, sönderdruckna röst. Sen vet jag inte riktigt vad han gjorde - om han hittade en ny bästis eller bättrade på sitt nagellack. Eller han rentutav blev en man igen.

Poäng med historien är att mannen lever på gatan, de enda pengarna har får in är från eventuella hyresgäster i hans skägg som inte tvättats sen 80-talet men trots detta säger han till mig att JAG inte ska glömma att vi kan allt.
En snubbe som många tycker borde ha kastat in, och först använt, handduken för länge sen försöker peppa upp mig. Det är ett bevis för att det sista som dör är hoppet och viljan.

Jag har alltid velat plugga ett år i USA, eller något annat snajdigt land. Och jag tycker att min dröm om att få pimpla over sizade kaffemuggar, nyttja Chucky Cheese som dietist och få använda ordet "dude, wazzup?", inte borde vara omöjlig heller. Det är den inte. Så det så. Det är jag som målar upphindren, jag kan allt.

P.S
Det ska bli ändring på bildbristen på bloggen har jag tänkt, så efter helgen kommer en kamera att följa med ner. Så får ni se lite bilder på den omtalade redaktionen.