Imorgon är det alltså dags för den lilla blixtvisiten till Varberg.
Det var i natt med skräckblandad förtjusning som jag låg och filosoferade om det hela. Plötsligt känns allt så äkta och riktigt. Det finns givetvis inget förhandsfacit på hur jag kommer reagera på situationen när jag väl står där, men just nu känner jag att jag bara vill ha det överstökat. 
Eftersom det enda jag just nu strävar efter är ett normalt liv med resor och allt vad det innebär, så tror jag faktiskt att jag är redo att ta mig an vad som helst. Och fort ska det gå!
Jag tänker inte längre - ens för en sekund till - vara den som skjuter på problemen ytterligare och den som räknar med att saker och ting löser sig själva. Det kommer bli sjukt tufft, men jag ska ta emot det med öppna armar. 

Planen är alltså att processen ska bli så kortvarig som möjligt, som en mindre petitessartad svacka i mitt liv. Om det krävs så får dom till och med lägga in mig med dropp med vispgrädde! Fast det är troligtvis inget som någon skulle anse vara en del av en hållbar lösning.

Om 24 timmar är jag snart där!