Jag fortsätter på veckans (ofrivilliga) tema, perspektiv på livet.

Jag satt imorse och roade mig med att läsa igenom gamla blogginlägg som jag skrivit på min andra blogg. Jag får sådana ryck ibland då jag finner det underhållande att läsa alla gamla konstiga uttalanden, minnas sjuka händelser och skratta åt mig själv för att jag i början envisades med att ha smileys efter varannan mening.

2007 och största delen av 2008 gick bra att skumma igenom. Jag var då mest en naiv pojke som börjat gymnasiet och kände sig cool, lite king of the world sådär. Självklart hade jag mina svackor, men de handlade oftast om jobbiga hundar eller tråkiga grupparbeten i skolan. Sen kom slutfasen av 2008.
Vid den här tidpunkten hade jag börjat känt någon form av gnagande rotlöshet och mina dagar bestod av mycket grubblande. De flesta av inläggen från den här tiden handlade om min vardag som på många sätt var uppbyggd på samma sätt, med skola och motion. Jag hade kommit på att det mest effektiva sättet att inte grubbla för mycket var att aktivera sig. Jag hade dessutom upptäckt att jag kände mig som gladast och mest nöjd med mig själv när jag lyckats genomföra ännu ett morgonjoggingpass eller en 2-timmars promenad. Därför motionerade jag, mycket och ofta.

2009 kom och det gjorde även matångesten. Jag motionerade nu inte endast för att hålla dumma tankar om ensamhet och förvirring borta, jag motionerade för att hålla mig borta hemifrån och därmed från allt ätligt som kunde fresta mig. Som ett resultat av all motion hade jag börjat gå ner i vikt, vilket var lite av en ny känsla av tillfredsställelse som jag inte riktigt upplevt förut. Så inget så dumt som mat eller sötsaker skulle få sabba den - för mig - angenäma känslan av att bränna fett.

I slutet av januari någon gång minns jag dock att det brast helt. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, men jag mådde så otroligt dåligt både psykiskt och fysiskt. Jag kunde inte hantera ensamhet längre och valde därför att bo mycket hos mina morföräldrar i Söderhamn och pendla därifrån till skolan. Ettan i Bomhus gjorde att det kröp i mig och jag ville inget hellre än att bli av med den. Februari ut såg ut på ungefär samma sätt, det var jag och min ångest tillsammans med min mormor och morfar i Söderhamn. 

Det är ganska lätt att förstå att min blogg inte är speciellt underhållande att läsa vid den här tidpunkten, men jag valde imorse att ändå fortsätta.
Så kom jag fram till en dag i mars för snart ett år sedan, dagen då allt vände. Jag hade beslutat mig för att det var dags att ta itu med mina jobbiga känslor och hade därför bokat in ett möte med skolans kurator. Till min förvåning avslutade vi dock inte det första mötet med att boka en ny tid, istället fick jag numret till Kristallen - ätstörningsenheten till Gävle. Jag ska inte ljuga och säga att det kom som en total chock, men jag hade aldrig kunnat tänka mig att någon annan skulle säga att jag hade en allvarlig ätstörning. Hur som helst så ringde jag dit för att ge det ett försök. Det tog inte lång tid för dem att ge mig diagnosen anorexi, vilket kändes helt absurt. Ingen hade någonsin ens nämnt det i samband med mitt mående och därför kändes det både overkligt och svårt att ta in. Samtidigt kände jag en otrolig form av lättnad. Jag hade ett problem, jag var sjuk och hade en "etikett" och förklaring på allt! Jag skrev det här utdraget samma kväll:

"Det är lustigt hur hårt saker som man försökt trycka bort och förtränga slår när dom väl lyckas kravla sig upp till ytan. Och vilken obeskrivlig känsla som uppstår när man kommer på sig sjäv med att ljugit för sig själv så länge att man till slut inte vet något annat. Tills det slår tillbaka."

Sedan dess har mitt liv varit en berg-och-dalbana med såväl hopp som förtvivlan. Som sagt så har det snart gått ett år, och jag kan med en enorm lättnad konstatera att jag nog faktiskt idag på allvar är i slutfasen av min karusellresa. Jag vill inget annat än att hoppa ur den här vagnen som varken erbjuder mig tillfredsställelse eller spänning längre. I vår kommer jag avsluta det jag en gång var så dum att ge mig in på, och efter det väntar livet.
Livet är på många sätt som ett tivoli och jag har precis testat den där karusellen som man i efterhand bestämmer sig för att aldrig sätta sin fot i igen.