Mon couer - Mitt hjärta. Det är nog det enda franska substantivet jag kan sådär, on the top of my head, och det kan jag inte ens i femininum. Jag skyller detta på de tidigare emoåren då det handlade om att heta något dramatiskt, lite lagomt pretto och svårt på PA och Lunarstorm.

Så fort jag växte upp och började lära mig engelska bytte jag fortare än kvickt från då rådande Mr_Cool_Girl91 till Mon Coeur. Det spännande med de båda är att i vilket fall som helst så utgav jag mig från att vara en man. Antingen med Mr eller med Mon. True Story. Såhär i efterhand kan man ju försöka hitta en lite mer tydliga, freudiansk förklaring på hela fenomenet och skylla det på frånvaro av fadersgestalt eller så biter jag i det sura äpplet och utser mig själv att vara språkligt handikappad. Hela det här maskilinum - femininum dravlet handlar i grund och botten egentligen om att just idag fördömer jag det faktum att jag föddes till en kvinna och önskar att jag fötts med ett icke-inbyggt sprinklersystem istället.

Utöver att gnälla på mina genetiska attribut har jag idag hunnit med att åka till Gävle i broders bil Heffy. Halvvägs dit frågade Dans vän Toll som satt i baksätet vad som skramlade. Svaret var att min bror hade varit tvungen att tejpa fast delar av Heffys vänstra sida med silvertejp som en temporär lösning.

Väl framme i Gävle stegade vi in på Gävleborgs Militärnågonting. Jag kände mig som en vilsen 8åring bland en massa karlar i kängor, kamouflagebyxor och rakade skallar. Kapten Gertsson, som den största karln kallades, frågade om jag ville ha en kopp kaffe. Tack sa jag, satte mig på en stol och kikade när Dan och Toll förvandlades från fullvuxna män till att sjunka ner i min 8årings dvala.
"Spännande det där med vilken autoritet vissa personer har", tänkte jag fridfullt på min stol med min kaffekopp i knäet innan jag fick en ofrivillig rysning och kände hur varmt kaffe strilade ner för mitt lår. Sen vågade jag inte resa mig upp, tänk om Kapten Gertsson hade planer på att befalla mig skura upp kalaset med min tunga.
När inte ens kaffet vill sammarbeta, när ens magplågor får en att vika sig dubbel och du börjar dagen med att känna en oförklarig rädsla för en man som verkade väldigt trevlig för några minuter sedan, men som i dina tankar nu blivit ett grönt monster har du inga vidare förutsättningar.

I denna sekund ligger jag nedbäddad i dubbelsängen, medan Dan springer omkring med en mörkerkikare som han kvitterade ut idag. Ibland hör jag "åh fan, inget djup" och en vag duns men oftast är det tyst. Ska babbla igenom franskaköret en gång till, håll tummarna för att jag överlever imorgon. Mon Coeur om jag inte gör det!