Jag bor i en lägenhet med min kära pojkvän på den fashionabla adressen björkhamregatan 4C, blomkransen. Området är beläget ungefär 20 -30 minuter gång från metropolen Bollnäs, inhyser mest barnfamiljer och en skraltig blandning av studenter och pensionärer. Vissa med hundar - andra med katter.

Bollnäs Bostäder som hyr ut i dessa fastigheter beskriver området i följande manér:
"Blomkransen är ett trevligt område med flerbostadshus uppbyggt kring grönskande gårdar helt utan biltrafik där omgivningen består av villabebyggelse."

Med andra ord försöker de skapa en liten alternativ känsla a la 70-tal över områders totala avskärmnad från omvärlden. Blomkransen har tagit lagen i sina egna händer och försökta anpassa sig efter sina utstötta omständigheter och tenderar att referas till som ett eget litet samhälle.  För att spinna vidare på detta har de flesta samhällen sin egna den onde, den gode och den fule.

Den onde råkar vara vår granne, och med den tur jag alltid burit med mig under livets gång är det så klart de som bor ovanför oss. Det här vet jag om våra grannar ovanför: De är tre. En förmodad ensamstående mor med två barn. Barnen roar sig med att hoppa jämfota, springa maratonlopp fram och tillbaka i lägenheten och lider möjligen av torgskräck då jag aldrig sett dom i trapphuset. Om mamman är informationen mer skral, förutom att hon är riktigt dålig på att dra med osanning. Min mentalabild av dessa är att de måste väga mer än genomsnittet då det ibland skakar i vårt porslin när de rör sig, jag ser huggtänder och abnormt stora varelser.

Igår runt klockan ett fick jag nog. Efter att ha legat i sängen och försökt sova i två timmar genom att göra om deras oväsen till en lugnande melodi, hitta en taktkänsla och legat med kudden upp över öronen tvingade jag Dan att leta reda på numret så att jag kunde be dem att vara tystare. Nu ska det även vetas att jag dras med en ofantlig telefonskräck som enbart försvinner när jag är riktigt arg eller trött. Nu var det en kombination av de båda.

Efter ett tag svarar en röst, påtagligt fejkad sömnig. Jag inleder med att säga något kaxigt i stil med "förlåt att jag ringer så sent, men jag vet ju att ni inte sover". Vad gör tvåbarnsmonstret då? Hon förklarar att hon också vaknat upp av konstiga ljud mitt i natten, att hon inte har en aning om vad som låter och att hon och hennes barn sover. Jag kan inte bevara min ilska längre utan ursäktar mig lite snällt, om än skeptiskt, och lägger på. Efter det samtalet var det tyst som i graven där ovanför tills det börjar skramla igen och man hör hur en kvinnaröst säger
"Det låter, det låter! Vi måste vara tystare".

Nu har jag två frågor till den kunnige. Om jag nu har dömt grannsatarna för hårt och hon egentligen talade sanning betyder detta att en mystiskt fenomen pågår i hennes lägenhet, då deras lägenhet är den enda ovanför oss. Kan då övernaturliga ting kommunicera via telefonlinjen och tänka "hey, nu låter jag och Laban för mycket så nu är det mest att vi trappar ner", eller är det så att min granne tror att jag är lika dum som jag ser ut?

Den fule på området håller jag fortfarande span efter, men när jag ser honom/henne vet jag precis vad jag ska göra tack vare några riktlinjer min kära vän Emilia försett mig med.

"Förr i tiden skämdes man nå djävulskt för de fula så man knöt fast den fule i bygden i händer och fötter med långa rep, så fick den bo i dikena. Där fick den ligga och begrunda sitt utseende."

Jag hör av mig med vidare resultat ångående detta.

Pågrund av dålig sömn igår sov jag över idag, så det blir att åka till skolan med tio i ett tåget. Sen blir det hem till halv sex, in i duschen och göra mig i ordning för en överraskningsfest ikväll.