Dagens samhälle, följt av tidigare generationer har format en hord av åsiktsmaskiner. Nu väller de ut över världen i ett lemmeltåg, men går officiellt under termen 80/90-talister. Det är fint det där med att ha egna åsikter. Det är rätten till dem som visar på en slags demokratisk utveckling, det är kölnvattnet efter att de uttrycks som skapar debatter och alla vet ju att genom debatter lyses frågan upp och kanske till och med faller en politiker på läppen.

Senare när valåren börjar närma sig inser politikerna att det finns en hel del röster att hova in. Så de lägger fint och smidigt ut sina fiskenät och sen fastnar vi där, en efter en med en prydligt ifylld blankett i ett valbås. Moderaterna ser hur en nykommen babyboom är på väg in i valkretsen, och ser sin chans att marknadsföra sig som "det nya arbetarpartiet", Feministiskt Initiativ inser hur många flickor det finns som anser sig specialbehandlade pågrund av sitt kön, Sverigedemokraterna hur fler och fler horder börjar ifrågasätta invandringspolitiken, och miljöpartiet har ju rätt tydligt tagit sig ann den stora skrämselfaktorn miljökrisen.

"Välj din rädsla, och sen ditt parti!" Är det förändringar genom andra kulturer du är rädd för? Eller är det kanske att gå arbetslös? Tankesätte genomsyrar det politiska systemet. För är det något generationen 80-90 är bra på så är det att vara rädd. Vi föddes rädda, med ett konstant utmatande i media om vad vi borde vara rädda för. Det vet dom, och dom mjölkar det till sista spenen. För rädsla talar till oss, rädsla ger makt. Trots att det är antagonisterna som går på en nitlott i disneyfilmerna finns det ingen Simba som kommer att rädda oss ifrån ozonlagret. Det vet vi. För det har vi lärt oss.

Och rädslan sträcker sig utanför politiken. Vi är rädd för att bli stressad, vi är rädd för att inte räcka till, vi är rädd för att äta diverse livsmedel för att vi kan få cancer, vi är rädda för allt. Självklart är rädslan inte alltid obefogad, men vad vet en majoritet av Sveriges ungdomar, födda och uppvuxna i Sverige, i från dessa generationer egentligen om rädsla? Rädsla som sträcker sig utom den självförvållande rädslans om vi skrämmer upp oss med.

Vi har inte genomlidit något krig, vi har inte behövt ransonera mat eller känslan av att vara rädd för om vi överlever morgondagen. Inte ens en futtig epidemi har vi haft (bortsett från svininfluensan, som knappt hamnar på influenskartan). Vi har inte levt under egentligt kvinnoförtryck, och vi har en väldigt fin populationspyramid med relativt jämna nivåer av födelsetal och dödstal.

Under en skräckfilm är det oftast inte när själva mordet sker, eller när mördaren visar sitt ansikte som vi flyger upp ur stolen. Utan det är undertiden som känslan byggs upp, som i paranormal Activity. Vi sitter där livrädda och tuggar i oss nagelbanden medan vi väntar på att en demon ska ploppa ut i bild. Det gör den såklart inte, och min fråga är: Är det precis det som vår generation håller på med? Bygga upp en gigantisk skräckbubbla med alla de värsta scenarion och vänta på att den brister. Förebyggande rädsla, som den således kan refereras till. Så medan jag sitter här och funderar på min åsikter, undrar jag hur många av dom som rent utav har skulpterats av rädsla som har prackats på under åren. Det får jag nog aldrig reda på, det är för läskigt att gräva ner sig i tanken.