Imorse när jag klev ur tunnelbanan vid Rådmansgatan möttes jag av en syn som gjorde min dag. Mina sömntrötta ögon blickade upp ifrån det gula, fula kakelgolvet upp och möter en, 1.75 lång James Dean. Ögonen växlar upp till medvetande, och jag inser att det bara är en reklamaffisch där de hyllar folk som går till fots.

Men de där få sekunderna då pappers-james kikade på mig och jag på honom, delade vi något speciellt. Jag har, sen jag var liten, haft en enorm crush på just James Dean. Min mamma köpte en fin affisch till mig, som hängde ovanför min säng, och var en väldigt kontrast till min prinsessklänning. Men jag tyckte att det var fint.

Med åren började hans död komma till min vetskap. Jag konfronterade mamma med den informationen, och hon var tvungen att krossa min illusion. Jag blev arg, rev ner affischen och kunde inte riktigt acceptera att han hade svikit mig och gått och dött sådär 50 år innan jag föddes. Så jag skaffade en ny karl. Prins Erik i den lilla sjöjungfrun. James hamnade i papperskorgen, men nu imorse stod han alltså där framför mig igen. Jag är i valet och kvalet att stjäla planschen.