Jag hatar att erkänna det, mest för det faktum att folk tydligen chockas av det, men idag är jag riktigt nära ett sammanbrott. Det är så mycket just nu som händer runt omkring mig och trots att jag gör mitt bästa för att hålla modet och humöret uppe så blir det till slut nog. Det har hänt så mycket saker här som egentligen inte varit okej eller acceptabelt, men jag har valt att finna mig i situationen och inte göra så mycket väsen av mig. Det är ju trots allt sådan jag är, den som hellre mår dåligt själv för att andra ska skonas från det.
Men nu har det hur som helst tagit ut sin rätt, igen. Det är som att andra plötsligt räknar med att det aldrig är någon fara med mig, jag är ju alltid så positiv och alert. Ibland är det dock inte alltid okej. Jag orkar inte ha överseende med andras idiotiska beteenden och nedvärderande kommentarer, jag orkar i princip inte med någonting. De senaste dagarna har jag slitit allt mer på mitt psyke genom att fokusera på allt annat utom mig. Jag har med andra ord glömt bort varför jag egentligen är här. Jag ber om ursäkt till er som ringt men som jag inte ringt upp, jag orkar inte med att ha långa utlägg och utvärderingar om vad som hänt och vad jag gjort. Ni får helt enkelt ha överseende med att allt inte alltid kan vara tip-top, inte ens för mig.

Nu ska jag snart på samtal med min behandlare. Med tanke på att jag gått och samlat på mig alldeles för mycket skit inom mig som bara snurrar runt, så kommer jag troligtvis inte få ur mig något vettigt eller rimligt alls. Dum som jag är så kommer jag troligtvis gå dit med mitt äckliga påklistrade klämkäcka leende och säga något uppmuntrande om vädret eller så. Innan dess ska jag passa på att inta fosterställning på min säng igen.