Den som påstår att det cirkulerar en hel del i min skalle nu kan verkligen inte anklagas för att överdriva. Jag intalar mig själv att bara försöka hänga med och se vart allt bär, men det är givetvis ett oundvikligt faktum att tankarna finns där - mellan alla avslappningar, samtal, måltider och sittider.

Å ena sidan tänker jag att det ändå, trots omgivande negativa faktorer, är bra för mig att vara här och bara bli tillsagd vad som ska göras och hur och när det ska göras. Att jag förtjänar att bara luta mig tillbaka och lägga en del av tyngden på någon annans axlar. Som jag tidigare talat om finns det fortfarande en del aspekter här som helt ärligt missgynnar mitt friska jag, men det kanske bara får ses som ännu ett hinder på vägen. Jag har ju inte fixat det här ensam innan.

Å andra sidan tänker man ju samtidigt tankar som ”Fan, jag kunde vara hemma nu med min familj och vänner och frossa mig upp i vikt”. Jag har ju ändå redan kommit till insikt med att jag SKA och VILL gå upp i vikt. Det faktum att jag dock inte kan hantera att pressa i mig så pass mycket mat som krävs (nästan dubbla portioner varje måltid) gör dock det hela lite svårare. Jag vill ju samtidigt inte gå upp i vikt av att bara käka skit och tomma kalorier, det känns inte som en fin långsiktig lösning. Att dränka allt jag äter i soyagrädde och/eller mängder med olja låter inte heller så lockande.

Visserligen kan jag käka normalt om jag lägger till typ tre näringsdrycker per dag, men den chansen är dessvärre nog också ganska liten att jag kommer känna mig sporrad till att göra på egen hand. 

Det här inlägget ledde egentligen inte till något speciellt vettigt och innehöll ingen specifik sensmoral. Som summan av kardemumman är det enda jag kan göra den närmsta framtiden att bara flyta med som en fisk i en ström och se vad som händer.
Från och med nu är det inte nislas som gäller, det är fishlas.  

Det är en liten grej här att i princip alla har lite uppmuntrande budskap och liknande som lite exra pushning. De här fina orden som finaste Felicia skickade med mig hit är precis det jag behöver mötas av varje morgon vid frukostbordet. Det kan dock te sig som att jag är lite väl självgod om mina bordskamrater tror att jag, som de andra, skrivit orden själv. Fast det är väl inget fel på det heller?