Det börjar närma sig nu, de resterande dagarna i Norrland blir bara färre och färre. Det kanske kan tyckas att jag borde ägna ett inlägg eller två åt något annat än Varbergsresan, men det är jäkligt svårt när inte mycket annat existerar i skallen. Idag har jag i princip endast funderat på allt som jag kommer gå miste om här hemma. Den alldeles för sena (men ändå underbara) våren, studentfester, hur mycket tid som helst med mina nära och kära, diverse födelsedagar och allt annat som hör livet till.

Å andra sidan har jag försökt att sluta se det här som ett jobbigt avsked och avslut. Det här är för fan början på något mycket bättre, början på livet! Jag pratade som hastigast med min behandlare från Capio idag och frågade honom om studenten. Han lät inte alls skeptisk, tvärtom! Han tyckte rent av att det var ett bra mål att sträva efter. Känns skönt att det verkar finnas fler än jag som är övertygade om att jag kommer vara därifrån mycket snabbare än inom loppet av 16 veckor. Tack för det!

Jag vet vad jag behöver göra, inga konstigheter som Färjan-Håkan skulle ha sagt (läs: tjatat sönder). På söndag åker jag, på måndag inleds behandlingen och om tre månader kommer jag delta på min student. Frisk och som en ny människa! Planen är med andra ord att jag inte bara ska vara hemma "på besök", jag ska vara utskriven och redo för sommarhäng med rosévin och berlinresor. PUSS på det!