För några miljoner år sedan stegade en Homo Sapien, to be, upp ur havet och hittade en mysig grotta. Några kämpiga år gick förbi, sen kom den geniala varelsen på elden och tappade sin lilla svans där bak. Nu hade den både värme och just blivit av med ett svajande bihang där bak. Några år senare kom den på att det vore ju förträffligt om man slapp slita ut knogarna, och ställde sig upp på bakbena.

Ett smärre biologiskt mirakel satt där vid sin eld och eldade sin förhistoriska biff, utanför grottmynningen. En flercellig organism, vars diploida celler har två uppsättningar med 23 kromosomer och som skulle komma att bli överlägsen flertalet arter tack vare sina välutvecklade tummar. För fortplanting krävdes det en partner - så allas vår Homo Sapien utsåg någon som var välhängd, eller i mannens fall en kvinna med breda höfter som lovade många och levande barn. Det var inte så mycket mer än det.

Den starkaste överlever, och som det djur vi ändå är var det den egenskapen vi gick på. Vi struntade i hur jobbiga svärföräldrar vi skulle få, hur karriären som sömmerska eller jägare skulle gå med vår nya partner eller om vi kunde flytta in i en rymligare två-våningsgrotta. Våra grottmänniskor fick barn, några dog medan några överlevde, deras barn fick barn och så vidare. Vi har aldrig varit så vidare mycket motstånd mot de större djuren rent fysiskt, så vi har tvingats tänka ut lösningar och annordningar för att spöa dom intellektuellt.

Nu, miljoner år senare, sitter jag här tack vare dom - och häpnas lite över utvecklingens gång. Men mest av allt blir jag lite förbannad att vi glidit så långt ifrån våra rötter. Vi började med en fullt frisk, grönskande planet som var ett vitt blad för oss att skriva på - och vi valde att spilla billigt lidl-vin över hela idéen. Vi slog upp lite fabriker, har sönder ozonlagret, tömde livsfarliga kärnreaktorgifter över Tjernobyl, tömmer ut olja i haven... För att vi kan. För att vi anser oss själva som psykiskt överlägsna varelser. Egoism och självgodhet har aldrig lönat sig i längden.
"Oops, det var inte meningen att det skulle gå sönder... att allt liv i Tjernobyl skulle dö. Risken var ju SÅ liten".

Men, om jag bortser från det just nu utdelade moralkakan kan jag ju även lägga till att det är dragit i grottor, McDonalds gör förbannat god mat och att jag skulle sakna "Family Guy" ute i min grotta om nätterna. Det går inte att backa utvecklingen bak till ett stadium där vi fortfarande blir förvånad över elden och människan har ju faktiskt enligt undersökningar vaknat upp mer och mer, och miljömedvetenhet har blivit en högt prioriterade punkt vilket är splended. Det blir nog kanske bra det här ändå, om alla drar sitt strå till stacken och tänker på det miljontals år av förfining och evolution som har utformat just vår generation idag. Vi kan ju inte svika våra förfäder och låta allt gå förlorat.