Niclas: Lunchtankar
Låg vaken i natt och tänkte på mitt förra inlägg jag skrev. Det sista jag tänkte innan jag somnade och det första jag tänkte när jag vaknade var att jag verkligen kommer sakna min vardag. Den må vara ångestfylld då och då, och den må många gånger vara monotont jobbig. Men det är Min vardag hos Min familj i (tro det eller ej) Mitt Edsbyn. Fan att jag inte skulle fixa det här själv alltså!
Nu ska jag äta min chili con carne, en del av min fina vanliga vardag.
Niclas: Enough is enough
Samtidigt som jag nästan ivrigt längtar ner dit så jag kan få det överstökat så är jag livrädd för hela situationen. Hur kommer jag reagera på att jag inte har någon kontroll? Hur kommer jag egentligen må när vikten faktiskt kryper uppåt? Och vad kommer näringsdryckerna göra med mitt psyke?
Det kan säkert bland många anses vara enkelt att bara slå ifrån sig alltihopa och tänka att man ska bli snyggare, starkare och bättre och därigenom "glida fram" i Varberg. Men det funkar inte riktigt så.
Jag vet att jag behöver gå upp i vikt och jag vet att jag kommer bli bättre på alla sätt, men sanningen är den att jag fortfarande varje dag får slåss med alla hjärnspöken och ångest. Att jag börjar tänka på och planera inför nästa måltid innan jag knappt avslutat föregående och att det kryper i mig så fort jag ätit. Att jag gång på gång får säga till mig själv att "äta upp" och att jag ofta kommer på mig själv med att omedvetet peta bort sådant som jag tidigare ansett vara överflödigt.
Det är inte bra för mig eller någon annan att vara underviktig, men det har varit min sjuka "trygghet" under så lång tid. Oavsett vad som har skett omkring mig i all turbulens så har jag kunnat trösta mig med att jag i alla fall lyckats hålla något i schakt. Med detta menar jag inte att jag låter störningstankarna ta över och ger med mig, tvärtom. Men dom finns där, jämt och ständigt. Troligtvis kommer det vara en befrielse för mig att ha någon som tänker åt mig och som inte ger mig utrymme till att fundera på saker som vad, hur mycket och när. Det får liksom vara nog nu. PUNKT.
Niclas: Med för starkt kaffe
- Att man är mogen som går upp i tid?
- Att man är tråkig?
- Att man har blivit gammal?
Fan, 19 är en jobbig ålder alltså. Ungdomens klimakterie typ.
Off topic: Dom ringde från behandlingshemmet i Varberg i dag. Mami och jag ska ner dit på ett litet studiebesök nästa onsdag. Åker vid fem på morgonen, hälsar på typ en timme, hemma vid tio på kvällen igen. Förstår ni hur långt det är dit? Jag blir åksjuk bara av att tänka på det..
Niclas: Med nyhetsmorgon i bakgrunden
Idag vaknade jag på fel sida vid fem, jag hoppas dock att lite chokladbollsbakning och Harry Potter kan få mitt humör att något sånär matcha gårdagens. Först måste jag plugga, och det med en kanna kaffe. (Halsar i princip rakt ur)
Niclas: Måndag igen..
Att jag efter en härlig lördagskväll med gott mat, dryck och annat kan lägga mig i min säng och med glimten i ögat tänka tankar som "ikväll har jag allt frossat rejält".
Dessa kan idag endast jämföras med ångestbetonade tankar som "ikväll har jag fått i mig exakt så här många kalorier, om inte mer".
Det är dags att gå vidare nu.
Niclas: Edsbyn, -23 grader
Just nu känner jag mig ungefär lika social och tillmötesgående som en folkskygg guldfisk. Jag blir mer eller mindre avskärmad, isolerad och otrevlig när jag tvingas utstå den tortyr i form av iskyla som den svenska vintern så fint skänker varje år. Jag är så fruktansvärt trött på allt som har med det svenska klimatet att göra och imorgon är det jag som bestämt låser in mig och bommar igen allt som går att bommas igen! Det blir bara jag, mina älskade tigertofflor, några kannor kaffe och diverse skolarbeten. Inte världens roligaste kanske, men så länge jag slipper frysa så kan till och med ordbajseri till praktisk marknadsföring kännas lockande.
Nu ska jag duscha hett och sen begrava mig under tre-fyra täcken eller så.
Niclas: Fredag
Igår kväll när jag och min lilla familj satt samlade i soffan började jag - i vanlig ordning - gnälla om allt jag var sugen på. Först var det chokladpudding, sen var det kladdkaka och innan det var färdigt hade jag till och med hunnit med kalaspuffar!
Jag kom dock på mig själv säga efter det sistnämnda att "det är synd att jag inte kan äta dom". Detta brukar jag få säga ganska ofta om saker eftersom jag är mjölkallergiker, men kalaspuffar innehåller ju inte mjölk! Jag insåg därmed att jag helt enkelt fortfarande har kvar livsmedel på min "tabuhylla", som jag trodde jag i princip lyckats utrota. För de som inte riktigt förstår så består tabuhyllan kort och gott av ät,- och drickbara saker som mitt psyke ännu inte lyckats fixa att inta.
Andra exempel på sådana livsmedel är:
- Läsk
- Kelloggs frosties
- Söta flingor över lag
- Oboy
- Juice
- Våfflor
Frågan är: Vilket livsmedel ska jag börja med?
I vilket fall som helst ska jag nu ägna mig åt syndigheter jag faktiskt kan hantera; Lösgodis och rödvin!
Niclas: Desperado
Så har klockan passerat ett och jag förundras än en gång över det antalet timmar jag lyckats få att passera utan att gräva ner mig i funderingar. Det gäller att hitta på de där små sakerna i vardagen som att dammsuga, diska, lösa korsord, plugga, läsa bloggar (naturligtvis), pilla i naveln osv. Tack vare världens bästa lillasyster har jag även fått en annan syssla som definitivt hjälper mig att fördriva tiden - läsa, just det, Harry Potter!
Jag ringde min syster i går eftermiddag i ren abstinensartad frustration.
Samtalet lät ungefär så här:
N: HEJ! VAD GÖR DU?!
S: Jag är i skolan..?
N: HAR NI HARRY POTTER PÅ SKOLANS BIBLIOTEK?!
S: Eeh.. jag tror inte det..
N: AAAAH!!
S: Fast dom har nog på vanliga biblioteket.
N: KAN DU LÅNA EN?
S: Ja, vilken vill du..
N: DET SPELAR INGEN ROLL, TA NÅN BARA!!
S: Okej.
Därefter lovade jag att belöna henne rikligt och hjärligt. (Med choklad såklart)
Niclas: We're in this togheter Harry
Mina nätter börjar förresten bli märkligare och märkligare. Igår tog jag ett extra sömnpiller för att fösöka få lite sömn, men blev istället extra klarvaken! Jag låg på rygg i timmar och stirrade uggligt (uggle-likt?) upp i taket bara. De få stunder jag fick sova drömde jag om rödvin och magsjuka, dock ej i kombination.
Nu ska jag se om kylskåpet vill erbjuda mig några fler chokladbollar, gör jag slut på dom kan jag inte känna mig "onyttig" varje dag utan bara extra onyttig ett fåtal dagar. Nobel prize coming up.
Niclas: Tom tisdag
Idag försöker jag ta nya tag med massor av kaffe och chokladbollar. Det sistnämnda ger mig, trots att de är oemotståndligt goda, emellanåt riktiga ångestattacker. Mest för att det är fjärde dagen i rad som jag trycker i mig det. Jag vet att jag borde kunna tänka att jag ju minsann ska gå upp i vikt så det bara är att köra, men dumt nog håller det där behandlingshemmet mig tillbaka en aning. Det är stört och helt fucked men på något sätt känner jag en viss rädsla inför att gå upp i vikt innan jag ska åka iväg. Som att en viktuppgång på några hekto skulle göra att jag anses vara i mindre behov av hjälp. Jag skäms rent utsagt av att erkänna det med tanke på hur patetiskt det faktiskt låter.
Nu saknar jag min Harry Potter-bok som ligger nedpackad i en låda i förrådet. Drömma mig bort till en annan värld med trollkarlar och trofasta ugglor är precis vad jag behöver just nu. Kanske får Super Mario på Nintendo 64 känna sig manad att rycka in som ersättare.
Niclas: Le weekend
Igår kväll vet jag dock inte vad som riktigt hände och vad det berodde på, men jag gick nästan bokstavligen in i väggen! Bröstet och huvudet dunkade av smärta och jag orkade inget annat än att spendera eftermiddagen, kvällen och natten nedbäddad. Idag är jag helt sjukt trött, men doing better.
Jag har hur som helst haft ett riktigt fint nittonårsfirande och känner mig så himla glad över alla jag har omkring mig. Tydligen har åldrandet gjort mig smått sentimental med, men det hör väl till den där nittonårsmognaden kanske! Haha.
Nu ska jag göra mig lite lunch och spana in Kikki Danielsson på Tv4. Det blir dock inte falukorv för min del.
Niclas: B-day!
Niclas: Going to Texas
Den här morgonen och förmiddagen har jag hunnit med att käka frukost, packat i ordning, gått ner till ICA och köpt färdigmat till lunch (lat), duschat, pluggat lite och givetvis druckit kaffe! MYCKET KAFFE. Jag fick förresten lite skällning av min tandläkare igår eftersom jag redan börjar få missfärgningar på tänderna tydligen. Hon frågade om jag drack mycket kaffe eller te, jag svarade mycket av båda. Gör inte alla det? Typ. Sen hade jag ett hål (mitt andra hål på 19 år - känns hårt) och lite tandsten. Jaja, jag håller ändå fast vid att jag har god munhygien. Jag borstar tungan varje dag och tänk hur mina tänder skulle se ut om jag - förutom att hinka i mig kaffe och te - även skulle vara en snusande rökare med alkoholproblem! Allt är relativt.
Trots att jag haft ännu en sömnlös natt med gnagande ångest så kommer det här bli en sjukt bra dag, for sure. Om sisådär en timme ska jag avnjuta min underbara chili con carne sen bär det återigen av med buss 100 till Bollnäs, följt av x-tåget till Gävle. Mitt liv är en kontinuerlig semester! Höhö.
Nu ska jag avsluta min vid det här laget pissljumna kopp kaffe.
Niclas: Onsdag med tandis
Tågupdate.
Har, efter många om och men, lyckats rota upp min dator och kopplat in den samt fått en schyst internetuppkoppling. Teknikens under säger jag bara.
Jag befinner mig just nu i skogarna mellan Kilafors och Holmsveden, på väg till Ockelbo för ett mysigt tandläkarbesök. Det är väl det som dagen har att erbjuda.
Gårdagen däremot hade mycket mer att erbjuda än bara förmiddagsångest! Dagen lyckades faktiskt arta sig, mycket tack vare Aqua, Shania Twain och Lady Gaga. Mina trogna vapendragare och klippor i stormen. Jag fick dessutom ett samtal igår och en bekräftelse på det jag snackade om i det första inlägget. Det är tydligen klart att jag i vår ska åka iväg till Varberg på ett behandlingshem och just nu känns det faktiskt otroligt skönt. Jag har försökt att undvika den här vistelsen hela hösten, men har äntligen insett att det nog faktiskt är det absolut bästa. Man kan inte fly från sina problem i all evighet, that's it.
Jag får väl räkna med att jag kommer bli åtminstone tio kilo tyngre eller så, men det är ju bara tio kilo mer Niclas att älska! Positive thinking is the key.
Nu är det som sagt tandis nästa!
Niclas: Ångest, Dr Jones
Idag är en sådan där typisk ångestladdad dag. I och med att jag för tillfället befinner mig omkring femton mil och minst ett buss/tågbyte från min skola och 90% av mina vänner, så kan man konstatera att jag är en van resenär och ständigt på resande fot. Dessa långa resvägar brukar jag ägna åt att filosofera och drömma om de "lediga" dagar då jag inte behöver passa något tåg eller vänta på någon buss, utan bara kunna ägna mig åt pluggandet hemma i min soffa. Trots denna ständiga längtan så brukar i princip varje sådan dag oftast utveckla sig på samma sätt som denna förmiddag hittills gjort - med krypande ångest.
Som ni säkert vet så är det först när man lugnar ner sig och inte har alltför mycket att sysselsätta sig med som alla tankar kommer. Det faktum att de senaste 12-18 månaderna för mig i princip bestått av ångest och tvångstankar så har det blivit en del av min vardag och något jag tvingas leva med. Tidigare dämpade jag ångesten genom att till exempel ge mig ut och springa tills det började svartna för ögonen, eller genom att promenera runt i evigheter. Det fick både tiden att gå, samtidigt som det höll mig borta från en av mina största rädslor - överätning på grund av hunger. När jag sedan varit ute i några timmar kunde jag belåtet komma hem, ställa mig i duschen och eventuellt unna mig en smörgås till middag.
Som ni kanske förstår är inte det här ett rationellt sätt att hantera sin ångest på, och därmed inte ens ett tänkbart alternativ för mig som just nu gör allt för att "bli frisk". Ovanstående ångestdämpning är för den delen inte ett rationellt sätt för någon annan heller. Allt jag kan göra idag är att försöka hitta andra sätt att hantera alla hjärnspöken på och rida ut stormen. Skolarbeten kan fungera, men många gånger kan de också få mig att sjunka ännu djupare ner i "depp-träsket", mycket handlar om timing.
Idag har jag kanske fem skolarbeten som behöver göras och skickas in, men de får faktiskt lov att vänta. I och med att denna tisdag förmiddag inte är en bra förmiddag ur pluggperspektiv så får jag ägna mig åt något annat.
Just nu är jag inne på min andra kopp kaffe och i bakgrunden spelar jag Aqua på högsta volym, det hjälper faktiskt för stunden! Lev i nuet mina vänner.
Niclas: Dag 1
Hej.
Niclas heter jag, och det är mycket riktigt jag som är den först nämnda halvan av ”niclasochjenny”. Eftersom det här är mitt första inlägg, kommer jag att ägna detta åt lite kort information i sann uppspaltad pedagogikanda.
Jag är nu inne på min sjätte och sista termin på Thoren Business School-gymnasiet i Gävle där jag läst en sorts samhällsbaserad linje med inriktningen ”Reklam och marknadsföring”.
Från och med fredag kan jag dessutom titulera mig nittonåring! Också något att hänga i granen, kan tyckas.
Man säger ju att ingens liv är den andres likt, och jag kan nog säga att min vardag för tillfället skiljer sig lite mer än en aning från ”genomsnittsgymnasieelevens”. Jag har sedan i höstas spenderat största delen av min vardag hemma hos min mamma i Edsbyn och har därmed mestadels läst på distans. Allt detta beror på en envis och otroligt påfrestande sjukdom som på många sätt begränsat mitt liv, såväl psykiskt som fysiskt. Jag fick förra våren diagnosen ”Anorexia nervosa”, eller anorexi, och har nu gått på behandling och kämpat i snart ett år med allt vad den innebär. Jag menar här inte bara de psykiska delarna som hjärnspöken som säger åt dig att inte äta och ger dig ångest om du inte tränar, utan även de fysiska aspekterna som en utmärglad kropp med ett svagt hjärta som resultat.
Just i detta nu befinner jag mig i en form av vägskäl i livet och troligtvis väntar en viktig och avgörande förändring (jag är medveten om den byråkratiska och seriösa tonen på föregående mening). Jag kan inte gå in på närmare detaljer ännu då inget är 100% klart, men det mesta talar för att jag kommer åka bort inom en snar framtid och spendera en stor del av våren på detta ställe i fråga. Ni ska självklart med via bloggen!
Från och med i dag och åtminstone kommande vår kommer denna blogg vara mitt bollplank och lite av min dagliga terapeut. Jag skulle vilja kalla den ”Niclas – Den nakna sanningen”. Skämt åsido.
