Det börjar närma sig nu, de resterande dagarna i Norrland blir bara färre och färre. Det kanske kan tyckas att jag borde ägna ett inlägg eller två åt något annat än Varbergsresan, men det är jäkligt svårt när inte mycket annat existerar i skallen. Idag har jag i princip endast funderat på allt som jag kommer gå miste om här hemma. Den alldeles för sena (men ändå underbara) våren, studentfester, hur mycket tid som helst med mina nära och kära, diverse födelsedagar och allt annat som hör livet till.

Å andra sidan har jag försökt att sluta se det här som ett jobbigt avsked och avslut. Det här är för fan början på något mycket bättre, början på livet! Jag pratade som hastigast med min behandlare från Capio idag och frågade honom om studenten. Han lät inte alls skeptisk, tvärtom! Han tyckte rent av att det var ett bra mål att sträva efter. Känns skönt att det verkar finnas fler än jag som är övertygade om att jag kommer vara därifrån mycket snabbare än inom loppet av 16 veckor. Tack för det!

Jag vet vad jag behöver göra, inga konstigheter som Färjan-Håkan skulle ha sagt (läs: tjatat sönder). På söndag åker jag, på måndag inleds behandlingen och om tre månader kommer jag delta på min student. Frisk och som en ny människa! Planen är med andra ord att jag inte bara ska vara hemma "på besök", jag ska vara utskriven och redo för sommarhäng med rosévin och berlinresor. PUSS på det!

Idag tog jag farväl av min älskade Madz för en - för mig - alldeles på tok för lång tid framöver. Ingenting blev väl som vi planerat från början, men allt blev mer än bra ändå!
Lite Sahflor'shäng, lite fönstershopping, lite City Gross, lite ICA Maxi och mycket kärlek!
Puss på dig napoleonbakelsen min.

Imorgon ska jag börja packa om jag ska hinna få ned nåt i väskorna innan jag åker. För en gångs skull är jag busy boy den här veckan och kommer inte ha mycket tid att spendera på packning resterande dagar. Och då är jag ju ändå en riktigt rutinerad rese-veteran för bövelen!

Jag, min partner in crime Maddie och Peter Siepen. Vilken kväll!

Inatt var en sjukt jobbig natt.
Det faktum att jag om en vecka kommer befinna mig i Varberg kom igår inte bara ikapp mig, det knockade ner mig totalt. Jag har inte riktigt stannat upp och tänkt efter på hela situationen tidigare. Vilka radikala förändringar som kommer ske i mitt liv och min vardag, alla människor jag inte kommer träffa på evigheter, allt nytt och jobbigt jag kommer ställas inför. Men igår så började tankarna florera. Detta resulterade i en princip sömnlös natt bestående av grubblingar och allmänt sängvridande från höger till vänster.

Bara tanken på allt jag borde hinna med innan helgen gör mig mörkrädd. Vad ska jag packa? Hur långt fram i tiden ska jag tänka innan jag kommer kunna komma hem och uppdatera min väska? Hur många, och vilka ska jag hinna med att träffa? När ska jag hinna det? Hur ska jag göra med skolan? Projektarbetet?

Sen tänker jag på framtiden. Kommer jag kunna vara med och ta studenten? Kommer jag kunna följa med min pappa och hans familj till Kreta i juni? Hur kommer uppföljningen se ut?

Gah. Det snurrar verkligen i min skalle nu. Allt är kaos och det känns som att jag bara famlar i mörker och ovisshet.

Jag kanske borde skriva några rader för att meddela att jag inte grävt ner mig, med tanke på föregående inlägg. Jag befinner mig ovan jord och snö, närmare bestämt hos min pappa ute i Sunnanåsbo-skogarna. (Jag vet - vart fan ligger det liksom?)

Imorse väcktes jag abrupt av magvärk som avbröt ännu en dröm om Varberg. Jag har liksom mentalt redan flyttat dit har jag kommit fram till. I natt handlade drömmen i alla fall om en tio kilo tyngre Niclas som njöt av Hallandssolen på stranden en varm majdag. Det var med andra ord en fin dröm. Med tanke på att min preliminära behandlingstid är 16 veckor så ska jag väl allt hinna med några varma och soliga dagar får jag hoppas! 
Efter mitt uppvaknande har jag ägnat min fredag åt att göra i princip ingenting speciellt alls, plugg och kaffedrickande i vanlig ordning. Det enda jag lyckades avsluta var kaffekannan, så jag antar att jag har en kväll med ännu mer givande stuider framför mig.

Till något mer positivt! Imorgon ska jag på tyskt 18-årsparty med öl och korv i Bollnäs, det ni! Med tanke på att det blir min första - och förmodligen sista, på i alla fall mycket länge - bier&wurst-fest så ska jag se till att ha riktigt trevligt.   

Idag känner jag mig inget annat än trött och psykiskt utmattad.
Trött på att hela tiden hålla modet uppe.
Trött på att hela tiden verka stark.
Trött på att ständigt försöka orka med mer än jag faktiskt gör.
Trött på att vara ambitiös med skolarbeten.
Trött på att låtsas vara något jag inte är, för att genom det försöka se fram emot det jag kommer bli.
Trött på att alltid vara den som säger saker som "det fixar jag" eller "jag kan göra det".

Idag är jag trött på att vara jag. Punkt.

Jag fick i alla fall inte skäll av tandläkaren idag för mina kaffe-tänder. Alltid nåt.

Här går det undan! Idag fick jag kallelsebrevet från Varberg också, så nu är det liksom så officiellt det bara kan bli. Känns skönt, let's get this over with liksom.

Annars har denna onsdag varit en fin onsdag. Min lillasyster har varit sjukling här hemma så jag har tagit hand om henne och samtidigt fått lite mysigt sällskap. Även Harry Potter, någon kanna kaffe och lite godsaker fick joina oss. Sen har jag visserligen haft en del plugg med, det fick dock inte medräknas i det jag och min lillasyster kallar för kvalitetstid.

Imorgon bär det av till tandis igen, ska laga ett hål och troligtvis få ännu mer skäll för att jag missfärgar mina tänder med kaffe och te.  

På tal om det har jag en kopp kaffe som behöver drickas upp precis nu.

Så kom dagen jag väntat på i vad som känts som en evighet - idag kom kallelsesamtalet från Varberg. Jag skulle också kunna säga "dagen då jag fick veta vilket datum jag ska läggas in", men jag gillar "dagen då jag fick kallelsesamtalet". Det låter som en modernare version av Harry Potter och hans kallelsebrev, typ! Med andra ord kan jag låtsas att jag ska till Hogwarts istället för ett behandlingshem i Varberg. Hur fint som helst!

Harry Potter var visserligen elva medan jag är nitton. Jag har dessutom varken ett blixtformat ärr i pannan eller en trogen uggla vid min sida. Troligtvis kommer jag nog under min vistelse inte få läsa så mycket om häxkonster och trolldom heller.. Men en sak har vi allt gemensamt; Vi har båda en Voldemort att förinta! Han är en ful jävel den där.

Måndagen den åttonde mars bär det av förresten.  

Den här vintern är verkligen inte att leka med alltså!
Jag tänkte att jag skulle ta mig en liten promenad idag för att njuta av solen och samtidigt lämna in Beck-filmen vi hyrde igår. Det krävdes dock inte många minuter utanför dörren för att konstatera att strålande sol INTE betyder behaglig temperatur, det är ju svinkallt ute! 
Och inte nog med att mina fingrar förfrös och mina illröda öron dunkade (och dunkar fotfarande) av smärta, när jag väl kom till affären så kom jag på att jag glömt filmen hemma. Splendid! Nu måste jag med andra ord ge mig iväg en gång till idag. Den som dock tror att jag skulle ta på mig en mössa för att skydda det som är kvar av mina öron misstar sig fatalt. Jag ser ut som en kombination av en gris och ett blåbär i mössa så jag kommer vägra, även då termometern står på minus 30. Med andra ord vet jag att det inte är ett dugg synd om mig och därför kommer jag inte heller någonsin att påstå det.
Den dagen jag dock tvingas ha något så osmickrande som en mössa på min hjässa för att stå ut och ändå håller på att frysa ihjäl, DÅ kommer jag minsann gnälla och gny tills vädergudarna tvingas kapitulera. Det försäkrar jag!

Tills dess får jag, mina öron och övriga lemmar ta till vara på de fina stunder vi har inne i värmen tillsammans. Detta förslagsvis med en kanna kanel-kaffe och Ritter Sport-choklad (2 för 25 spänn på ICA - fett värt). That's my thing.    

Uppe med tuppen, min ursöta mage väckte mig denna morgon..
Jag tänkte i alla fall ta och avsluta min perspektivsvecka med en bild. Eller snarare två. Bilden till vänster är jag våren 2008, och bilden till höger är jag våren 2009.
Det skiljer med andra ord ett enda ynka år mellan bilderna, men tankemässigt skiljer det sisådär 100. Hade någon sagt till mig våren -08 hur mitt liv skulle se ut nu så skulle jag troligtvis - i mitt naiva manér - asgarva människan rakt i ansiktet. Man kan aldrig vara säker på något mina vänner.

Tänk att jag en gång hade nästintill lite muskliga armar!

Nu ska jag lägga mig i en magvänlig position en stund. Over and out. 

Jag fortsätter på veckans (ofrivilliga) tema, perspektiv på livet.

Jag satt imorse och roade mig med att läsa igenom gamla blogginlägg som jag skrivit på min andra blogg. Jag får sådana ryck ibland då jag finner det underhållande att läsa alla gamla konstiga uttalanden, minnas sjuka händelser och skratta åt mig själv för att jag i början envisades med att ha smileys efter varannan mening.

2007 och största delen av 2008 gick bra att skumma igenom. Jag var då mest en naiv pojke som börjat gymnasiet och kände sig cool, lite king of the world sådär. Självklart hade jag mina svackor, men de handlade oftast om jobbiga hundar eller tråkiga grupparbeten i skolan. Sen kom slutfasen av 2008.
Vid den här tidpunkten hade jag börjat känt någon form av gnagande rotlöshet och mina dagar bestod av mycket grubblande. De flesta av inläggen från den här tiden handlade om min vardag som på många sätt var uppbyggd på samma sätt, med skola och motion. Jag hade kommit på att det mest effektiva sättet att inte grubbla för mycket var att aktivera sig. Jag hade dessutom upptäckt att jag kände mig som gladast och mest nöjd med mig själv när jag lyckats genomföra ännu ett morgonjoggingpass eller en 2-timmars promenad. Därför motionerade jag, mycket och ofta.

2009 kom och det gjorde även matångesten. Jag motionerade nu inte endast för att hålla dumma tankar om ensamhet och förvirring borta, jag motionerade för att hålla mig borta hemifrån och därmed från allt ätligt som kunde fresta mig. Som ett resultat av all motion hade jag börjat gå ner i vikt, vilket var lite av en ny känsla av tillfredsställelse som jag inte riktigt upplevt förut. Så inget så dumt som mat eller sötsaker skulle få sabba den - för mig - angenäma känslan av att bränna fett.

I slutet av januari någon gång minns jag dock att det brast helt. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, men jag mådde så otroligt dåligt både psykiskt och fysiskt. Jag kunde inte hantera ensamhet längre och valde därför att bo mycket hos mina morföräldrar i Söderhamn och pendla därifrån till skolan. Ettan i Bomhus gjorde att det kröp i mig och jag ville inget hellre än att bli av med den. Februari ut såg ut på ungefär samma sätt, det var jag och min ångest tillsammans med min mormor och morfar i Söderhamn. 

Det är ganska lätt att förstå att min blogg inte är speciellt underhållande att läsa vid den här tidpunkten, men jag valde imorse att ändå fortsätta.
Så kom jag fram till en dag i mars för snart ett år sedan, dagen då allt vände. Jag hade beslutat mig för att det var dags att ta itu med mina jobbiga känslor och hade därför bokat in ett möte med skolans kurator. Till min förvåning avslutade vi dock inte det första mötet med att boka en ny tid, istället fick jag numret till Kristallen - ätstörningsenheten till Gävle. Jag ska inte ljuga och säga att det kom som en total chock, men jag hade aldrig kunnat tänka mig att någon annan skulle säga att jag hade en allvarlig ätstörning. Hur som helst så ringde jag dit för att ge det ett försök. Det tog inte lång tid för dem att ge mig diagnosen anorexi, vilket kändes helt absurt. Ingen hade någonsin ens nämnt det i samband med mitt mående och därför kändes det både overkligt och svårt att ta in. Samtidigt kände jag en otrolig form av lättnad. Jag hade ett problem, jag var sjuk och hade en "etikett" och förklaring på allt! Jag skrev det här utdraget samma kväll:

"Det är lustigt hur hårt saker som man försökt trycka bort och förtränga slår när dom väl lyckas kravla sig upp till ytan. Och vilken obeskrivlig känsla som uppstår när man kommer på sig sjäv med att ljugit för sig själv så länge att man till slut inte vet något annat. Tills det slår tillbaka."

Sedan dess har mitt liv varit en berg-och-dalbana med såväl hopp som förtvivlan. Som sagt så har det snart gått ett år, och jag kan med en enorm lättnad konstatera att jag nog faktiskt idag på allvar är i slutfasen av min karusellresa. Jag vill inget annat än att hoppa ur den här vagnen som varken erbjuder mig tillfredsställelse eller spänning längre. I vår kommer jag avsluta det jag en gång var så dum att ge mig in på, och efter det väntar livet.
Livet är på många sätt som ett tivoli och jag har precis testat den där karusellen som man i efterhand bestämmer sig för att aldrig sätta sin fot i igen. 

Klockan är strax efter tio och jag har både hunnit påbörja och avsluta en artikel om Kina. Jag hann dessutom med att igår kväll i sista minuten knåpa ihop några sidor med psykologiska filosofiska livsperspektivstankar. Känner mig just nu belåtet nöjd med mig själv och småler lite i min ensamhet.

Det snöar ute och himlen är grå. Kanske vill Gud väga upp denna annars så deprimerande känsla jag brukar få av grått väder, med det positiva humör jag fått av att faktiskt ha uträttat något. Med tanke på att jag de senaste dagarna mer eller mindre gått på autopilot utan att riktigt känna mig kapabel till något, så kan faktiskt de där små sakerna i vardagen göra stor skillnad. Doften av kaffe börjar sprida sig i lägenheten och jag hör att kaffebryggarens puttrande börjar nå ett slutskede. Bara detta får mig att mysa lite extra under filten, som ett barn på julaftonskväll.

Kanske är det just det här som perspektiv på livet ändå handlar om. Att inse hur snabbt livets vindar kan vända, och hur relativt allt faktiskt är.

Tomt.
Om någon bad mig att beskriva tomhet just nu så skulle jag nog svara med mitt namn. Jag vet ärligt talat inte vad det är med mig just nu. Jag som annars brukar känna mig så full av kreativitet och inspiration, oavsett hur jobbigt och turbulent det må vara runt omkring. De senaste dagarna har jag inte ens kunnat förmå mig själv att ordbajsa ihop något till hemtentan i Psykologi. Då är det illa.

Kanske handlar det om att rubriken på hemtentan är "Perspektiv på livet". För att få ett perspektiv krävs det ju att man har något att jämföra med och associera till. Men det känns liksom som att mitt liv just nu mest bara består av väntan på något bättre, eller åtminstone något annat...
Jag bestämde mig redan i början av Januari för att jag ville bli inlagd i Varberg men kommer troligtvis inte komma dit förrän i början av mars. Två månader låter kanske som en förhållandevis kort tid, men för mig är det en evighet.

Man brukar ju säga att det är genom att ta sig över jobbiga hinder och uthärda svåra utmaningar som man får vida perspektiv på livet. Kanske är det just därför jag känner mig såväl inspirations, - som perspektivlös. Jag befinner mig just nu mitt uppe på det där jävla hindret. Som den där oviga ungen som aldrig lyckas hoppa över bocken i mellanstadiet.   

Allt jag behöver är en ordentlig trampolin.

Jag har kommit fram till att jag är på tok för farlig för mitt eget bästa för att lämnas ensam. Ja, faktum är att jag knappt kan förstå hur min familj vågar lämna lägenheten med mig kvar om morgnarna! 

Idag har jag lyckats skära mig i tre fingrar, en gång på vitkålsstrimlaren, en gång när jag smörjde in mig(?) och en gång skar jag mig på diskborsten(?!). Det värsta är dock inte att jag alltid blöder som en gris och blodar ner hela lägenheten, nej det är att jag alltid ska utöva denna självskadegörelse på just händerna! Kan man bli mer handlingsförlamad än när man har omplåstrade händer? Det gör ont när man försöker ta i saker och man kan inte tvätta händerna, diska eller liknande utan att fanskapet till plåster lossnar! BITTERT.

Annars har dagen rullat på fint faktiskt. Hemtentan i psykologi är visserligen inte det roligaste jag kunnat sysselsätta mig med, men pannbiffen till lunch får klassas som bra tröstmat. Dessutom ringde jag ner till Varberg idag för att få lite mer kött på benen (höhö, anorexi-humor), vilket kändes lugnande. Nu är det bara väntan kvar. Sen ska jag fort dit och fort hem!

Nu ska jag fort svepa mitt kvällskaffe!

Igår kväll åt jag choklad tills jag mådde illa, helt hämningslöst.
Det var en mäktig känsla som jag inte känt på flera år.

Fan vad mycket jag har gått miste om alltså!

Nu är det gjort. I dag slog jag en pling till Varberg och meddelade att jag kommer bli en av deras inneboende i vår. Känns fortfarande inte helt hundra, men Stockholm var tydligen inget alternativ. Varberg eller inget, all or nothing liksom.
Jag önskar att jag kunde vara lite mer pepp men just nu så känns det ärligt talat sjukt jobbigt. Inte nog med att jag ska iväg till ett ställe som troligtvis på många sätt kommer vara en kombination av riktigt jobbigt och sjukt långsamt, jag har dessutom fortfarande ingen aning om när jag överhuvudtaget får komma dit. And it's driving me nuts! Men jag tänker inte låta det hämma mig eller på något sätt hålla mig tillbaka längre.

Igår köpte jag till mellanmål en enorm påse torkad frukt, vars innehåll min inbyggda jävla miniräknare räknade ut på typ två sekunder bestod av sisådär 600 kcal. En hel måltid med andra ord. Det låter kanske inte som en stor grej för andra, men jag krängde hela påsen i ett svep. Och det var så jävla gott! Jag tänker inte låta nån ångest i världen hindra mig från att leva, och jag tänker inte låta ett kommande behandlingshemboende få göda mina små hjärnspöken med återhållsamma tankar och idéer. Den enda som ska gödas är jag, och går jag upp nåt kilo innan Varberg så är ju det strålande! Då hinner jag kanske komma hem lagom i tid till den trevliga studentupptaktningen! (I wish).

I natt var min mor och jag återigen hemma i Edbsyn efter en resa bestående av sisådär 16 timmars åkande. Förutom det faktum att bara det var otroligt påfrestande och omtumlande så har jag nog aldrig haft så mycket i skallen som nu. Huvudbry x 1000.

Visserligen är Varberg helt fantastiskt fint, och visserligen är det ett ställe med ett otroligt lugnt och en, vad det verkar, trevlig skara anställda. Men ändå känns det inte helt hundra. Även om bara avståndet i sig är en avskräckande faktor, så är det så mycket mer som får mig att tvivla. Jag vet inte vart jag ska börja och om det har någon betydelse över huvud taget vad jag anser och inte anser, men någonting säger mig att jag inte behöver åka 70 mil bort för att få hjälp. 

Jag vet varken ut eller in just nu, jag medger dock att jag behöver få - och kommer ta - hjälp. Men när det finns i princip samma form av hjälp så nära som i Stockholm, varför ska det då vara nödvändigt att placeras på typ andra sidan jorden?

Jag orkar inte.. 

Imorgon är det alltså dags för den lilla blixtvisiten till Varberg.
Det var i natt med skräckblandad förtjusning som jag låg och filosoferade om det hela. Plötsligt känns allt så äkta och riktigt. Det finns givetvis inget förhandsfacit på hur jag kommer reagera på situationen när jag väl står där, men just nu känner jag att jag bara vill ha det överstökat. 
Eftersom det enda jag just nu strävar efter är ett normalt liv med resor och allt vad det innebär, så tror jag faktiskt att jag är redo att ta mig an vad som helst. Och fort ska det gå!
Jag tänker inte längre - ens för en sekund till - vara den som skjuter på problemen ytterligare och den som räknar med att saker och ting löser sig själva. Det kommer bli sjukt tufft, men jag ska ta emot det med öppna armar. 

Planen är alltså att processen ska bli så kortvarig som möjligt, som en mindre petitessartad svacka i mitt liv. Om det krävs så får dom till och med lägga in mig med dropp med vispgrädde! Fast det är troligtvis inget som någon skulle anse vara en del av en hållbar lösning.

Om 24 timmar är jag snart där!    

Åh. Herre. Gud.
Jag har fått för mig att jag kanske inte är så känslig mot mjölk ändå, bland annat med tanke på att risifruttin förra veckan inte gav så mycket mer än i alla fall uthärdliga magsmärtor. Tydligen hade jag fel. I dag tänkte jag att jag allt skulle träna upp min mage lite mer inför kommande semla nästa vecka, och köpte mig därför en underbart god färdigrätt från Dafgårds. Jag vet att jag ibland mentalt är lite för gammal för min ålder, men favoriträtten i fråga är kålpudding med potatis, lingon och skysås. En helt underbart fantastisk oral tillfredsställelse vill jag lova!
Hur som helst så ligger själva magträningen i alla fall i det faktum att ett av tillbehören är skysås bestående av smör. Man tycker kanske inte att det borde göra så stor skillnad och så tänkte även jag i dag. "En lagom liten uppvärmning inför gräddfrossan nästa tisdag", tänkte jag och ryckte åt mig en låda i frysdisken.

Det har nu gått ungefär en timme sen jag avslutade lunchen och jag tänker skona er från alla detaljer kring efterföljande reaktion. Allt jag kan säga är att min mage löpte total amok och om de inte hade omskakande känningar i marken borta i Alfta så blir jag uppriktigt förvånad. Det är tydligen ingen myt ändå att man kan vara olika känslig mot olika mejerilivsmedel.

Nu halvligger jag här nästintill utslagen i soffan, och påminner troligtvis om en hemvändare efter andra världskriget eller så. Det lustiga i det hela är att jag aldrig lär mig av mina misstag och tröstar just nu min känsliga mage med mängder av kaffe. Känns ungefär lika smart som att försöka släcka en brand med en dunk bensin. Nåja, jag har ju i alla fall inte mjölk i kaffet! 

Åh, jag blir så sjukt jävla förbannad på mig själv! Det känns som att det enda jag gör nu för tiden är att predika för andra om hur man ska kämpa emot tankespöken och andra små monster, ironiskt nog har jag låtit dom där jävlarna kommit åt mig alldeles för lätt på sistone.

Emellanåt får jag såna där positiva ryck och hamnar på en våg av lycka. Då tänker jag tankar som att "nu ska jag bli frisk och må bra" och "tänk att jag är inne i en period i mitt liv när jag egentligen kan äta hur mycket som helst av vad som helst, jag ska ju ändå gå upp i vikt". Det är vid sådana stunder som jag känner mig så pepp och att jag nog skulle kunna stanna hemma och fixa allt på egen hand. 

Sen inser jag att jag ju faktiskt ska åka, oavsett hur pepp jag känner mig.
Då börjar plötsligt dom där fullständigt absurda tankarna i huvudet dyka upp. Helt plötsligt övergår mitt frossartänkande till rena ångesten. Jag ska för bövelen till ett behandlingshem där det finns människor som knappt kan kränga en halv morot utan att få ångest, och plötsligt känner jag mig helt malplacerad som nu för tiden kan äta både lösgodis och choklad utan större ansträngning. Jag vet att jag inte kommer fläska på mig om jag väljer att unna mig, ändå gör det faktum att jag snart ska åka att jag håller mig tillbaka. På nåt sätt känns det som att om jag lyckas gå upp i vikt själv nu, så kommer de där på hemmet anse att jag ju inte alls har där att göra. OCH JAG VET HUR URBOTA KORKAT DET LÅTER!!

Jag kan ge så mycket mer än jag ger just nu, det erkänner jag. Och det är det som är så jävla jobbigt.   

Just nu känner jag att jag med lätthet skulle kunna skriva ett långt och deprimerande inlägg om hur nere jag känner mig, hur pissigt allt känns och hur omotiverad jag är till allt för tillfället. Men ärligt talat så är jag trött på att vara bitterfitta, spy galla kommer inte göra mig mer pepp. Åtminstone inte den här helgen.

Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig för att återfå gnistan och bli back on track igen. Jag är så sjukt trött på att det som egentligen ska hjälpa mig (Varberg), för tillfället bara hämmar mig. Hur ska jag kunna känna mig motiverad till att urhärda ångest på egen hand, då jag vet att jag ändå inom en snar framtid ska slitas ifrån mitt plejs och det jag tidigare kämpat för? 

Oj, nu blev det nästan ett sånt där inlägg ändå. Bäst jag går och roar mig med nåt annat.