En sak jag reflekterat och funderat mycket över på sistone är det i många sammanhang flitigt använda uttrycket "ditt sjuka jag". Framförallt här på Capio då. Detta uttryck används ofta då människor till exempel får panik över att deras portion ser större ut eller att de fått för mycket glass till desserten. Jag ska inte sticka under stolen med att även jag tillhör den skaran vid vissa tillfällen, allt blir så påtagligt här och allt fokus på maten och "lika-för-alla"-tänket kan verkligen sätta griller i skallen på en emellanåt.

Det som dock fått mig att sjunka ner i djupa tankar kring detta är frågan: "Hur frisk är jag"? Hur vet jag att det inte är mitt sjuka och kompensatoriska jag som känner sig nöjd efter en timmes städning och inte mitt friska jag som är stolt över sig själv? Och hur vet jag att det inte är mitt sjuka och tvångsmässiga jag som dubbelkollar att dörren är låst och inte mitt smått paranoida men normala jag?
Är det jag som mer eller mindre inbillar mig själv att jag är sjukare än jag tror, bara för att det verkar höra till och är en så vanlig del av vardagen här? Eller är det faktum att jag faktiskt reflerkterar över om jag är sjuk ett tecken på att jag är mer störd än jag känner mig?

Just nu känns det bäst att inte tänka alls utan bara fokusera på det nödvändiga, tänk om det kunde vara så lätt ibland. (Syftar här bland annat på x antal skoluppgifter som inte lämnats in och som tvingar mig att tänka efter och gräma mig om dagarna).

Resterande halvtimme av detta dygnet ska jag i alla fall lova mig själv att inte tänka efter på sånt som faktiskt egentligen är oviktigt just nu. Istället ska jag lägga all fokus på mitt korsord i min sköna säng och leva i nuet.