Jag kommer ihåg fragment av en bok jag läst någon gång, där de beskrev tunnelbanan. Själva tunnelbananan framstod i liknande manér som ett plåtmonster som spydde ut människor på varje station innan den tog en ny tugga och absorberade horder av människor som står och väntar på perrongen. Ungefär så tänkte jag idag, en grå morgon, när jag stod och väntade på perrongen. Stockholm är nog, utan att spara på krutet, inte min stad. Staden smakar järn och ser hård ut.

Väl inne i det rullande tåget sätter sig alla på sina 50 centimter, bläddrar förstrött i en varsin metro i en monotom rörelser tills nästa station dyker upp. Monstret spyr. Monstret sväljer. Sen går det vidare. Vafan, med risk att låta som en inböling saknar jag buss 70 hemma som går en gång varannan timme med samma busschafför.

Just nu, i skrivande stund, sitter jag på redaktionen framför min mac som är bak och fram i allt. Ska hugga in på inredningsreportaget snart, men idag är en seg dag, och försöka dra med mig hanna ut till konsum runt kröken och köpa en högklassig lunch a la blåkoppen.