Idag gjorde jag återigen det självskattningstest jag gjorde under den första veckan här på Capio, och resultaten var gott-i-gottigt bra! Det som gjorde att jag "avvek" från normen redan när jag kom hit var att jag hade väldigt hög kärlek till mig själv och en otroligt sund självuppskattning och acceptans. Detta är inte på något sätt uteslutet hos någon med en ätstörning, det är bara väldigt ovanligt då den ofta uppkommer i samband med självbestraffning eller att man inte anser sig vara tillräckligt värd ett av de mest basala behoven.
Hur som helst så visade resultatet efter dagens test att kärleken till,- och värderingen av mig själv blivit ännu högre än när jag kom! Jag ligger till och med ovanför kurvan som kallas för "normalkurvan", det vill säga för den genomsnittliga människan utan en ätstörning eller liknande. 

Just nu kan jag inte tänka mig något mer uppmuntrande besked och "kvitto" än detta! Jag har emellanåt mått otroligt dåligt över hur jag behandlat mig själv och det som har fått mig att må mest dåligt i min ätstörning är just det faktum att jag gjort en av de absolut viktigaste människorna i mitt liv illa - Mig själv. Nu kanske jag låter som en högfärdig och självgod snobb som tror att jag är något, men jag tänker inte sticka under stol med att jag uppskattar och tycker om mig själv. Jag anser mig inte på något sätt vara perfekt eller bättre än någon annan, men för mig är jag precis så jävla bra som jag vill vara och jag vet att jag har kapacitet till att klara av en hel del. Psykiskt är jag allt en grov muskelknutte, fysiskt kan jag väl inte direkt skryta om en imponerande kroppshydda i dagsläget. Det är dags att ändra på det nu. Jag kommer aldrig bli en bodybuilder, men jag ska fan inte genera min personlighet med ett ynkligt yttre och en vek kropp. Det vet både jag och mitt självskattningstestresultat att jag egentligen inte anser mig förtjäna.

Jag är Niclas, jag är inte mitt jävla BMI. Punkt.