Niclas: Med Uppis utanför tågfönstret
Nu har jag och mina resväskor kommit till ro på det första tåget på vår resa. Jag nästan flög fram med min rullväska idag, så mycket lättare var den efter att ha tömts på ett flak näringsdrycker!
I natt sov jag hos mina morföräldrar i Bollnäs för att göra det hela lite lättare då tåget avgick därifrån. Papsen och en av småbröderna kom upp och hälsade på en sväng igår kväll också , de hade med glass som en vänlig gest. Nog för att jag älskar glass, men jag fick vänligt men bestämt stå över den igår och överlåta ätandet till de andra. All näringsdryck jag dricker mellan måltiderna lämnar direkt inget extra utrymme för att hinna bli sugen på något annat för tillfället. Dessutom tycker i alla fall jag att jag (och alla andra i samma sits) är jävligt duktig som häller i mig alla de där dryckerna, trots att min inbyggda kalkylator mycket väl vet vad de motsvarar i glassmängd till exempel. Som jag sa i förra inlägget, en sak i taget. Jag ska minsann äta glass med utöver dryckerna, men då vill jag naturligtvis känna mig sugen på det. Livet ska levas och njutas av!
Om en timme är jag framme i Stockholm, då är det lunchdags och därefter tågbyte ner mot Göteborg. Där blir det återigen tågbyte mot Varberg och sedan hakar jag på första bästa buss ut till Kurorten och Capio. Vid femtiden kommer jag vara framme och då tror jag bestämt att middagen står på bordet!
Nu ska jag gå och köpa en tidning tror jag, utbudet bestod av Se&Hör, Cosmopolitan och Öresundsposten. Känns väldigt kulturellt!
Och GRATTIS till finaste Pet som fyller 19 idag! Förlåt att jag inte kan delta i firandet, vi tar igen det när jag kommer hem darling! PUUUUUUSS!
Sannerligen inte den nyaste bilden på oss två, men den är allt en klassiker!
Niclas: Sista dagen
Så har redan den sista dagen på min permis kommit.
Denna tisdag har jag tänkt att ägna åt att bara vara och ta det lugnt, helt i min ensamhet. Det låter kanske som en ätstörds värsta mardröm, att inte ha något planerat utan bara vara hemma och filosofera med näringsdrycken i högsta hugg, men på något sätt känner jag mig tillfreds.
Igår funderade jag på om jag skulle försöka hitta på något att sysselsätta mig med idag för att skingra tankarna, men jag insåg ganska snart att det på flera sätt skulle vara att fly. Jag ska bannemig fullfölja det här, oavsett hur många hjärnspöken det må vara som försöker övertala mig att näringsdryckerna är överflödiga eller att jag är lat som njuter av att ligga i soffan och slötitta på tv! Ska jag vara utskriven och hemma igen om tre veckor så ska jag allt ge järnet för att bevisa för framförallt mig själv att jag fixar det. Vilket jag bevisligen gör!
Det är en väldig tur att jag har så otroligt fina kompisar där nere som jag längtar efter att träffa igen, det gör mig lite mer motiverad till resan ner imorgon. För just nu vill jag inget annat än stanna här ett tag till och leva mitt "normala" liv. En sak i taget Niclas, en sak i taget.
Niclas: Hemma-helg
Idag känner jag mig glad!
Helgen har passerat, och med tanke på fredagens funderingar var jag på många sätt orolig för hur jag skulle reagera på miljöombytet från Capio-bubblan till "verkliga livet". Till min stora glädje kan jag dock konstatera att inga av mina farhågor besannades! Trots att jag oftast har människor omkring mig här hemma så har jag ändå alla möjligheter att fuska med något och skära ned på något annat, men jag har inte ens varit nära på att göra det. Just det faktum att jag i helgen fått leva ett mer eller mindre normalt liv (bortsett från näringsdryckerna som konstigt nog endast jag drack efter fikat) gjorde att jag kände mig om möjligt mer pepp än tidigare. När jag dessutom märker att människor i min närhet blir genuint glada och stolta över det jag hittills åstadkommit så blir detta ytterligare en stark sporre.Jag skulle ljuga om jag sa att det blivit mycket lättare att dricka näringsdrycker nu, men att kunna ta till hjälpande tankar som att "jag inte bara gör det för mig, utan också för de omkring mig" har hjälpt otroligt mycket.
Det känns konstigt, men på många sätt fasar jag för att min viktutplaningsfas snart ska infinna sig. I och med att jag är kille så händer det ganska ofta att vikten så småningom stannar av för att förbränningen är högre och blir ännu högre med näringsdrycker. Det vore dock inte så kul om detta skulle hända inom den närmsta framtiden, då min behandlare i så fall kanske anser att jag inte borde åka hem utan att ha satt igång på viktuppgången igen.
Jaja, den dagen den sorgen. Känns helt sjukt att jag sitter här och är rädd för att vikten ska stanna av, det är en minst sagt märklig känsla.
Idag ska jag träffa min Maddie, som jag har saknat henne!
Helgen har passerat, och med tanke på fredagens funderingar var jag på många sätt orolig för hur jag skulle reagera på miljöombytet från Capio-bubblan till "verkliga livet". Till min stora glädje kan jag dock konstatera att inga av mina farhågor besannades! Trots att jag oftast har människor omkring mig här hemma så har jag ändå alla möjligheter att fuska med något och skära ned på något annat, men jag har inte ens varit nära på att göra det. Just det faktum att jag i helgen fått leva ett mer eller mindre normalt liv (bortsett från näringsdryckerna som konstigt nog endast jag drack efter fikat) gjorde att jag kände mig om möjligt mer pepp än tidigare. När jag dessutom märker att människor i min närhet blir genuint glada och stolta över det jag hittills åstadkommit så blir detta ytterligare en stark sporre.Jag skulle ljuga om jag sa att det blivit mycket lättare att dricka näringsdrycker nu, men att kunna ta till hjälpande tankar som att "jag inte bara gör det för mig, utan också för de omkring mig" har hjälpt otroligt mycket.
Det känns konstigt, men på många sätt fasar jag för att min viktutplaningsfas snart ska infinna sig. I och med att jag är kille så händer det ganska ofta att vikten så småningom stannar av för att förbränningen är högre och blir ännu högre med näringsdrycker. Det vore dock inte så kul om detta skulle hända inom den närmsta framtiden, då min behandlare i så fall kanske anser att jag inte borde åka hem utan att ha satt igång på viktuppgången igen.
Jaja, den dagen den sorgen. Känns helt sjukt att jag sitter här och är rädd för att vikten ska stanna av, det är en minst sagt märklig känsla.
Idag ska jag träffa min Maddie, som jag har saknat henne!
Niclas: Home
Tänkte bara meddela att jag är hemma nu, efter många om och men.
Det blev en del krångel på vägen med urspårade godståg och morföräldrar som förlitar sig alltför mycket på en sjukt jobbigt nasal GPS-kärring. Men nu är jag i alla fall hemma!
Det ska bli spännande att se hur den här vistelsen kommer arta sig och bli. Jag har liksom börjat bygga upp en annan Niclas där nere i Varberg som på många sätt skiljer sig från den gamla. Utmaningen blir helt enkelt att upprätthålla samma Capio-Niclas-anda på hemmaplan och hålla mig borta från att glida tillbaka till fula vanor. Det slog mig ikväll att det ju inte alls är samma spegelbild jag ser i min sovrumsspegel nu som innan jag åkte, bara en sån sak rör ju ändå upp tankar.
Nåja, I'll update you later!
Det blev en del krångel på vägen med urspårade godståg och morföräldrar som förlitar sig alltför mycket på en sjukt jobbigt nasal GPS-kärring. Men nu är jag i alla fall hemma!
Det ska bli spännande att se hur den här vistelsen kommer arta sig och bli. Jag har liksom börjat bygga upp en annan Niclas där nere i Varberg som på många sätt skiljer sig från den gamla. Utmaningen blir helt enkelt att upprätthålla samma Capio-Niclas-anda på hemmaplan och hålla mig borta från att glida tillbaka till fula vanor. Det slog mig ikväll att det ju inte alls är samma spegelbild jag ser i min sovrumsspegel nu som innan jag åkte, bara en sån sak rör ju ändå upp tankar.
Nåja, I'll update you later!
Niclas: PEEEEPP!
Idag hade jag ännu ett givande och sjukt peppande samtal med min fina behandlare!
Jag har ju tidigare nämnt att mycket talar för att jag inom en ganska snar framtid kommer skrivas ut från Capio för att fortsätta viktrehabiliteringen (känner mig sjukt pretto varje gång jag säger det) hemma. Först var jag osäker på om jag skulle meddela om det preliminära datumet som vi nu har i åtanke med tanke på att det skulle vara lite jobbigt om det blev ändrade planer, men jag gör det ändå!
Det preliminära måldatumet - med betoning på PRELIMINÄRA - som jag har för utskrivning härifrån är söndagen efter kristihimmelfärdsdagen, den 16:e maj. Anledningen till detta är därför att min fina mor och min söta lillasyster kommer ner på besök och familjesamtal den helgen, och jag skulle må så sjukt bra av att få följa med dem i vår gamla renault hem till norrland igen!
Med andra ord har jag kanske inte så mycket mer än tre veckor kvar här på Capio. Jag har väldigt mycket att tacka de här underbara människorna för och jag kan inte tänka mig att någon eller något annat skulle ha kunnat ge mig en bättre kick-start in i mitt nya liv än dem! Jag ska en gång för alla bevisa att jag inte kallas envis och målmedveten helt obefogat, jag ska slita som ett djur även på hemmaplan. Allt eftersom kilo för kilo plockas på så ska hjärnspöke efter hjärnspöke plockas bort!
Jag önskar att det kunde vara så bra att jag kunde komma hem och återgå till allt vad normalt liv innebär direkt, men ärligt talat så varken vill eller får jag göra detta. Med andra ord kommer de mesta av mina studier mest troligt även fortsättningsvis göras på distans och mitt liv kommer vara väldigt fyrkantigt till en början. Jag vet att det är det som krävs för att jag ska kunna göra allt jag tänkt i sommar och framöver med mina fabulösa vänner och min gööörgoa familj.
Snart får jag träffa alla människor jag längtar ihjäl mig efter här nere, och bara det är värt att sörpla näringsdrycker och lägga på sig x antal kilon till för! Iiiiiiiiiiiih!
Jag har ju tidigare nämnt att mycket talar för att jag inom en ganska snar framtid kommer skrivas ut från Capio för att fortsätta viktrehabiliteringen (känner mig sjukt pretto varje gång jag säger det) hemma. Först var jag osäker på om jag skulle meddela om det preliminära datumet som vi nu har i åtanke med tanke på att det skulle vara lite jobbigt om det blev ändrade planer, men jag gör det ändå!
Det preliminära måldatumet - med betoning på PRELIMINÄRA - som jag har för utskrivning härifrån är söndagen efter kristihimmelfärdsdagen, den 16:e maj. Anledningen till detta är därför att min fina mor och min söta lillasyster kommer ner på besök och familjesamtal den helgen, och jag skulle må så sjukt bra av att få följa med dem i vår gamla renault hem till norrland igen!
Med andra ord har jag kanske inte så mycket mer än tre veckor kvar här på Capio. Jag har väldigt mycket att tacka de här underbara människorna för och jag kan inte tänka mig att någon eller något annat skulle ha kunnat ge mig en bättre kick-start in i mitt nya liv än dem! Jag ska en gång för alla bevisa att jag inte kallas envis och målmedveten helt obefogat, jag ska slita som ett djur även på hemmaplan. Allt eftersom kilo för kilo plockas på så ska hjärnspöke efter hjärnspöke plockas bort!
Jag önskar att det kunde vara så bra att jag kunde komma hem och återgå till allt vad normalt liv innebär direkt, men ärligt talat så varken vill eller får jag göra detta. Med andra ord kommer de mesta av mina studier mest troligt även fortsättningsvis göras på distans och mitt liv kommer vara väldigt fyrkantigt till en början. Jag vet att det är det som krävs för att jag ska kunna göra allt jag tänkt i sommar och framöver med mina fabulösa vänner och min gööörgoa familj.
Snart får jag träffa alla människor jag längtar ihjäl mig efter här nere, och bara det är värt att sörpla näringsdrycker och lägga på sig x antal kilon till för! Iiiiiiiiiiiih!
Niclas: Getting closer
Jag måste sluta med kvällsbloggandet alltså. Nu för tiden är jag så sjukt trött om kvällarna så jag får i princip hasa mig fram över vardagsrumsgolvet fram till datorn efter kvällsduschen. Jag har nog aldrig varit så trött om dagarna som jag är här nere nu när jag fått finna mig i att varva ner på riktigt, samtidigt som öronakupunkturen knappast gör mig mer energisk. Herregud, vissa gånger blir jag så dåsig efter en omgång med nålarna så jag knappt tror att jag ska orka ta mig till min lägenhet och min sköna skinnsoffa.
Imorgon har jag i alla fall en del på schemat. Jag ska städa upp så jag har rent och fint innan jag åker, jag ska laga sopplunch + dessert, jag ska packa (bland annat 17 näringsdrycker ska tryckas med!), jag ska ha samtal, handla lite nödvändigheter och eventuellt hinna med en öronakupunktur på det också! Plugga skulle jag också ha behövt göra, men det kommer jag utan att överdriva få mycket tid till att göra på resan hem och tillbaks igen.
Tänk, om två dygn är jag hemma igen. Efter vad jag förstått så blir det närmare bestämt hem till snön, men det är det utan tvekan värt! Edsbyn, here I come!
´
Niclas: Insikter
Idag har jag haft mycket funderartid för mig själv.
Mitt senaste samtal handlade ganska mycket om den närmsta framtiden och hur den kommer se ut, och jag känner mig faktiskt riktigt laddad!
Precis som jag delvis varit inne på tidigare så nämnde min behandlare att denna tid på Capio var - och är - nödvändig för mig för att jag skulle få en "kickstart" i min viktrehabilitering. Genom att komma hit fick jag verkligen se hur mycket man kan käka utan att behöva röra sig en millimeter, samtidigt som jag psykiskt kommit över det stora hindret i form av näringsdrycker som jag så länge varit rädd för.
Och nu står jag här, många upplevelser och insikter rikare. Sanningen är dock den att jag kommer inte skrivas ut härifrån normalviktig och därmed helt "friskförklarad", tiden är för knapp för det om viktuppgången ska vara sund för kroppen. Jag har därför en väldigt stor del av arbetet framför mig, hemma i norrland.
I och med detta kommer jag inte kunna vara kvar här i Varberg i månader bara för saken skull, jag kan inte bara vara här utan att egentligen ha något utbyte av back-upen och expertisen som erbjuds här. De har erbjudit mig möjligheten att få en riktigt bra start, och det är jag sjukt tacksam för!
Mitt senaste samtal handlade ganska mycket om den närmsta framtiden och hur den kommer se ut, och jag känner mig faktiskt riktigt laddad!
Precis som jag delvis varit inne på tidigare så nämnde min behandlare att denna tid på Capio var - och är - nödvändig för mig för att jag skulle få en "kickstart" i min viktrehabilitering. Genom att komma hit fick jag verkligen se hur mycket man kan käka utan att behöva röra sig en millimeter, samtidigt som jag psykiskt kommit över det stora hindret i form av näringsdrycker som jag så länge varit rädd för.
Och nu står jag här, många upplevelser och insikter rikare. Sanningen är dock den att jag kommer inte skrivas ut härifrån normalviktig och därmed helt "friskförklarad", tiden är för knapp för det om viktuppgången ska vara sund för kroppen. Jag har därför en väldigt stor del av arbetet framför mig, hemma i norrland.
I och med detta kommer jag inte kunna vara kvar här i Varberg i månader bara för saken skull, jag kan inte bara vara här utan att egentligen ha något utbyte av back-upen och expertisen som erbjuds här. De har erbjudit mig möjligheten att få en riktigt bra start, och det är jag sjukt tacksam för!
Med detta så kommer jag troligtvis skrivas ut så snart som jag och min behandlare är överens om att jag är redo för det. Det finns ingen exakt tidsplan eller datum för när, men min kommande permission är minst sagt ett viktigt inslag i processen.
Jag vet att det inte kommer bli lätt, jag kommer ha minst lika mycket ångesttankar hemma som jag har här. Men jag är som de flesta vet envis som en gammal åsna och jag kommer fixa det. Allt som behövs är tid och tålamod.
Sen är jag fit for fight igen!
Jag vet att det inte kommer bli lätt, jag kommer ha minst lika mycket ångesttankar hemma som jag har här. Men jag är som de flesta vet envis som en gammal åsna och jag kommer fixa det. Allt som behövs är tid och tålamod.
Sen är jag fit for fight igen!
Niclas: Nya tider
Ikväll är jag sjukt trött, troligtvis för att jag sov så taskigt i natt.
Jag vet inte om det berodde på att vägningsproceduren nu har förändrats sen jag flyttade ut till lägenheten, men något gjorde att jag sov oroligt och drömde alldeles för galna drömmar om både det ena och det andra. Kan vara hormoner också.
Hur som helst så var vägningen som sagt annorlunda idag jämfört med mina föregående veckor på kliniken. Där blev jag varje måndag morgon väckt strax före sju, klev snällt upp ur sängen, ställde mig på vågen, konstaterade min vikt och lade mig sedan för att snooza några minuter (detta var dock sällan möjligt då det är ganska svårt att återgå till "tömma-skallen-läge" efter en vägning). Idag fick jag däremot ställa klockan, göra mig i ordning, gå över till villan, börja med frukosten och därefter avbrytas mitt i grötrörandet av: "din tur Niclas". Då var det bara att ställa kastrullen åt sidan, gå in på toaletten och klä av sig inför den kvinnliga personalen i villan. Kändes lite mysko att småprata om helgen och vädret samtidigt som jag klädde av mig till bara kallingar, men det funkade! Passande nog hade hon ett samtal hon behövde ringa samtidigt som jag klädde av mig, det var nog av artighet.
Jag hade tänkt mig att jag idag skulle ha kommit över en viss gräns viktmässigt i form av ett jämnt tal, det saknades dock lite grann fortfarande. Så denna måndag fick jag ingen bra anledning till att nätshoppa något dyrt att belöna mig med, men nästa vecka ska minsann här firas. Kom gärna med förslag, det känns alltid bättre med andras stöd i ryggen när man tömmer plånboken!
Just det, jag lagade käk åt mina kollektivkompisar i villan idag med! Kycklinggratäng med vildris, kittlade störtskönt i kistan. För övrigt har jag kommit på att jag fått ett nytt beroende. Istället för att bli sugen på en "kaffe på maten", så tänker jag alltid att det allt skulle sitta fint med en "näringsdryck på maten". Väldigt bra nu kan tyckas, men vad ska jag ersätta dem med sen? Jag kan garanterat inte finna något annat som ens smakar i närheten likadant. Äckligt men ändå tillfredsställande liksom.
Jag vet inte om det berodde på att vägningsproceduren nu har förändrats sen jag flyttade ut till lägenheten, men något gjorde att jag sov oroligt och drömde alldeles för galna drömmar om både det ena och det andra. Kan vara hormoner också.
Hur som helst så var vägningen som sagt annorlunda idag jämfört med mina föregående veckor på kliniken. Där blev jag varje måndag morgon väckt strax före sju, klev snällt upp ur sängen, ställde mig på vågen, konstaterade min vikt och lade mig sedan för att snooza några minuter (detta var dock sällan möjligt då det är ganska svårt att återgå till "tömma-skallen-läge" efter en vägning). Idag fick jag däremot ställa klockan, göra mig i ordning, gå över till villan, börja med frukosten och därefter avbrytas mitt i grötrörandet av: "din tur Niclas". Då var det bara att ställa kastrullen åt sidan, gå in på toaletten och klä av sig inför den kvinnliga personalen i villan. Kändes lite mysko att småprata om helgen och vädret samtidigt som jag klädde av mig till bara kallingar, men det funkade! Passande nog hade hon ett samtal hon behövde ringa samtidigt som jag klädde av mig, det var nog av artighet.
Jag hade tänkt mig att jag idag skulle ha kommit över en viss gräns viktmässigt i form av ett jämnt tal, det saknades dock lite grann fortfarande. Så denna måndag fick jag ingen bra anledning till att nätshoppa något dyrt att belöna mig med, men nästa vecka ska minsann här firas. Kom gärna med förslag, det känns alltid bättre med andras stöd i ryggen när man tömmer plånboken!
Just det, jag lagade käk åt mina kollektivkompisar i villan idag med! Kycklinggratäng med vildris, kittlade störtskönt i kistan. För övrigt har jag kommit på att jag fått ett nytt beroende. Istället för att bli sugen på en "kaffe på maten", så tänker jag alltid att det allt skulle sitta fint med en "näringsdryck på maten". Väldigt bra nu kan tyckas, men vad ska jag ersätta dem med sen? Jag kan garanterat inte finna något annat som ens smakar i närheten likadant. Äckligt men ändå tillfredsställande liksom.
Niclas: Sluta tänka, det är svårt ändå
En sak jag reflekterat och funderat mycket över på sistone är det i många sammanhang flitigt använda uttrycket "ditt sjuka jag". Framförallt här på Capio då. Detta uttryck används ofta då människor till exempel får panik över att deras portion ser större ut eller att de fått för mycket glass till desserten. Jag ska inte sticka under stolen med att även jag tillhör den skaran vid vissa tillfällen, allt blir så påtagligt här och allt fokus på maten och "lika-för-alla"-tänket kan verkligen sätta griller i skallen på en emellanåt.
Det som dock fått mig att sjunka ner i djupa tankar kring detta är frågan: "Hur frisk är jag"? Hur vet jag att det inte är mitt sjuka och kompensatoriska jag som känner sig nöjd efter en timmes städning och inte mitt friska jag som är stolt över sig själv? Och hur vet jag att det inte är mitt sjuka och tvångsmässiga jag som dubbelkollar att dörren är låst och inte mitt smått paranoida men normala jag?
Är det jag som mer eller mindre inbillar mig själv att jag är sjukare än jag tror, bara för att det verkar höra till och är en så vanlig del av vardagen här? Eller är det faktum att jag faktiskt reflerkterar över om jag är sjuk ett tecken på att jag är mer störd än jag känner mig?
Just nu känns det bäst att inte tänka alls utan bara fokusera på det nödvändiga, tänk om det kunde vara så lätt ibland. (Syftar här bland annat på x antal skoluppgifter som inte lämnats in och som tvingar mig att tänka efter och gräma mig om dagarna).
Resterande halvtimme av detta dygnet ska jag i alla fall lova mig själv att inte tänka efter på sånt som faktiskt egentligen är oviktigt just nu. Istället ska jag lägga all fokus på mitt korsord i min sköna säng och leva i nuet.
Det som dock fått mig att sjunka ner i djupa tankar kring detta är frågan: "Hur frisk är jag"? Hur vet jag att det inte är mitt sjuka och kompensatoriska jag som känner sig nöjd efter en timmes städning och inte mitt friska jag som är stolt över sig själv? Och hur vet jag att det inte är mitt sjuka och tvångsmässiga jag som dubbelkollar att dörren är låst och inte mitt smått paranoida men normala jag?
Är det jag som mer eller mindre inbillar mig själv att jag är sjukare än jag tror, bara för att det verkar höra till och är en så vanlig del av vardagen här? Eller är det faktum att jag faktiskt reflerkterar över om jag är sjuk ett tecken på att jag är mer störd än jag känner mig?
Just nu känns det bäst att inte tänka alls utan bara fokusera på det nödvändiga, tänk om det kunde vara så lätt ibland. (Syftar här bland annat på x antal skoluppgifter som inte lämnats in och som tvingar mig att tänka efter och gräma mig om dagarna).
Resterande halvtimme av detta dygnet ska jag i alla fall lova mig själv att inte tänka efter på sånt som faktiskt egentligen är oviktigt just nu. Istället ska jag lägga all fokus på mitt korsord i min sköna säng och leva i nuet.
Niclas: Sol i sinne, nål i örat
I natt sov jag som en prins i min härliga säng! Jag somnade runt tolv och vaknade inte förrän tio över sju när klockan ringde. Och det är allt sjukt bra för att vara jag! Jag valde delvis dubbelsängrummet för att ha så nära som möjligt till toaletten med tanke på mina nattliga kissrundor, men det visade sig alltså inte vara speciellt nödvändigt. Ett tag gjorde jag i princip inget annat än att kissa inne på kliniken, det var verkligen en stup i kvarten - dygnet runt-grej! Kanske ska jag tolka det som att det mesta av näringsdryckerna numera inte rinner igenom utan sugs upp av muskler och sånt? Jag måste faktiskt erkänna att jag har börjat ana armmuskler (biceps?) igen, och det var inte igår! Vem vet, jag kanske kommer hem som världens biff innan det är färdigt? Höhö.
Så vad har dagen annars bjudit på? Ja, den har inte direkt varit genomgående behaglig då Fröken Ångest valt att dyka upp i många olika former och skepnader. Har jag inte mått dåligt över situationen i sig så har det antingen handlat om icke gjorda skolarbeten, ekonomi eller framtiden. Men då gäller det att vända på steken! Jag har idag faktiskt både bestämt datum för min hempermis (nästa fredag till efterföljande onsdag), jag har fått min efterlängtade chokladpudding till sopp-dessert, jag har fått min första öronakupunktur och som grädde på moset så har solen berikat i princip hela denna dag med! Så varför fokusera på det negativa när det finns så mycket positivt att tänka på? Fan vad jag låter klämcheck ibland alltså. Jag kan om jag vill minsann!
Imorgon är det städdag med stadstur och fika på stan som lite av lön för mödan!
Så vad har dagen annars bjudit på? Ja, den har inte direkt varit genomgående behaglig då Fröken Ångest valt att dyka upp i många olika former och skepnader. Har jag inte mått dåligt över situationen i sig så har det antingen handlat om icke gjorda skolarbeten, ekonomi eller framtiden. Men då gäller det att vända på steken! Jag har idag faktiskt både bestämt datum för min hempermis (nästa fredag till efterföljande onsdag), jag har fått min efterlängtade chokladpudding till sopp-dessert, jag har fått min första öronakupunktur och som grädde på moset så har solen berikat i princip hela denna dag med! Så varför fokusera på det negativa när det finns så mycket positivt att tänka på? Fan vad jag låter klämcheck ibland alltså. Jag kan om jag vill minsann!
Imorgon är det städdag med stadstur och fika på stan som lite av lön för mödan!
Solpoiike_91 önskar er en god och behaglig natt!
Niclas: Börjar landa, igen
Så har mitt första dygn i lägenheten och villan passerat!
Den första natten i min dubbelsäng var behaglig och jag sov mer än jag räknat med. Visserligen hade jag nog kunnat haft trevligare sällskap än skrikande måsar utanför fönstret, men jag kände mig i alla fall inte särskilt ensam med det eviga kacklandet. Spännande att fundera på vad de har för sig om nätterna egentligen. Jaja, kul att någon får till det i alla fall!
Efter den intressanta natten så väntade en mysig grötfrukost i villan och sen flög dagen förbi i en trevlig fart. Till lunch käkade vi världens godaste kycklingpaj med grön chili och till middag serverades det dragonfisk, inte illa alls! Trots att dagen försvann så hastigt så hann jag ändå ta några bilder på min lya i morse som jag nästan lovade. Jag kan bara konstatera att jag älskar'n!
Det fick komma med en sista bild på mig i mitt gamla rum också. Au revoir.
Niclas: Next step
Idag har det minsann varit fullt upp på torpet!
I och med dagens flytt så har jag tvättat upp allt som går att tvätta, noga städat rummet, packat, varit på två möten och hattat mellan min nya lägenhet och kliniken stup i kvarten för att flytta grejer. Inte nog med det så lyckades jag dessutom tima in kökstjänst idag, vilket innebär fram- och avdukning i matsalen, förberedning och liknande. Tur att jag gillar när det händer saker, och har lärt mig att kontrollera mig när det gäller ansträngningsdelen. Vid en viktrehabilitering kan man samla på sig sjukt mycket vätska om man anstränger kroppen för mycket, och jag tänker då fan inte spatsera runt som någon vattenballong minsann.
Just det, jag tömde världens äckligaste duschsil idag också. Det är en sak att ta reda på sin egen skit, men jag tror fan inte den blivit tömd sen stället byggdes typ. Så många lager av hår, slem och annat oidentifierbart material tror jag inte ens att mellanstadiets besök på reningsverket hade att bjuda på. När man måste ta pauser för att inte spy av den vidriga stanken så är det illa. Men fan vad cleant den nya inneboende i tvåan kommer få!
Och på tal om cleant så är min lägenhet inte bara nice, den är totalt jävla underbart fab! Den är jättestor, det är högt i tak, den har öppna ytor, dörrarna har glasfönster och allt är så sjukt fräscht! Imorgon kommer det minsann komma bilder, om jag har tid att ta några det vill säga.
Nu ska jag snart lägga mig i min nya DUBBELSÄNG! Jag har svårt att bestämma mig för om jag ska sova normalt eller tvärs över, jag får prova mig fram.
I och med dagens flytt så har jag tvättat upp allt som går att tvätta, noga städat rummet, packat, varit på två möten och hattat mellan min nya lägenhet och kliniken stup i kvarten för att flytta grejer. Inte nog med det så lyckades jag dessutom tima in kökstjänst idag, vilket innebär fram- och avdukning i matsalen, förberedning och liknande. Tur att jag gillar när det händer saker, och har lärt mig att kontrollera mig när det gäller ansträngningsdelen. Vid en viktrehabilitering kan man samla på sig sjukt mycket vätska om man anstränger kroppen för mycket, och jag tänker då fan inte spatsera runt som någon vattenballong minsann.
Just det, jag tömde världens äckligaste duschsil idag också. Det är en sak att ta reda på sin egen skit, men jag tror fan inte den blivit tömd sen stället byggdes typ. Så många lager av hår, slem och annat oidentifierbart material tror jag inte ens att mellanstadiets besök på reningsverket hade att bjuda på. När man måste ta pauser för att inte spy av den vidriga stanken så är det illa. Men fan vad cleant den nya inneboende i tvåan kommer få!
Och på tal om cleant så är min lägenhet inte bara nice, den är totalt jävla underbart fab! Den är jättestor, det är högt i tak, den har öppna ytor, dörrarna har glasfönster och allt är så sjukt fräscht! Imorgon kommer det minsann komma bilder, om jag har tid att ta några det vill säga.
Nu ska jag snart lägga mig i min nya DUBBELSÄNG! Jag har svårt att bestämma mig för om jag ska sova normalt eller tvärs över, jag får prova mig fram.
Niclas: Moving out
God afton.
Jag kan nog våga mig på att påstå att mycket har hänt sedan jag skrev sist innan helgen. Det här är nämligen troligtivs den sista natten jag spenderar i min säng på mitt rum här på kliniken. Imorgon ska jag pröva mina vingar minsann!
Jag har den senaste tiden känt mig ganska "klar" med kliniken, trots att det bara gått fem veckor av min behandling. Jag har inga problem med käkandet, jag lägger upp min mat själv, jag tar eget ansvar för allt jag får ta ansvar för och jag har påbörjat min viktuppgång utan att krypa ur skinnet i panikångestattack. Så frågan jag har ställt mig gång på gång är: Nu då?
Jag har det givetvis inte lätt alla gånger med kvarvarande ångesttankar och liknande, men jag har inte en enda gång haft ett samtal eller något "pepp-talk" med någon från personalen, och har heller inte känt något behov av det. Jag har bearbetat den mesta skiten på egen hand och tagit resten med min behandlare. Därför känner jag mig helt enkelt överflödig här inne, jag behöver något nytt helt enkelt.
Så idag kom jag och min behandlare fram till att jag troligen redan imorgon kväll kommer flytta ut mitt pick och pack till den sista etappen, en av lägenheterna, där jag till en början endast kommer sova och ha min "bas". Alla måltider kommer jag käka inne i villan, vilken är den andra etappen som jag delvis hoppar över. Allt eftersom är sedan tanken att jag mer och mer kommer lägga allt mer vikt på att bli självständig och så småningom själv stå för varuinhandling, matlagning och äta ensam i min lägenhet. Jag gillar upplägget och hoppas verkligen att det här blir den utmaning jag behöver. Just nu känns det mest som att jag bara står och stampar.
Många anser kanske att jag går fort fram, men det är viktigt att poängtera att det är så sjukt individuellt på det här stället. Man kan inte ha en viss "mall" för antalet veckor på diverse ställen och liknande, allt handlar om vilka förutsättningarna är och vart problematiken främst ligger. Jag vet att jag fixar det här och skulle aldrig ge mig in på något som jag skulle se som att ta vatten över huvudet.
Nu är det fullt ös som gäller, jag är hemma innan studenten!
Jag kan nog våga mig på att påstå att mycket har hänt sedan jag skrev sist innan helgen. Det här är nämligen troligtivs den sista natten jag spenderar i min säng på mitt rum här på kliniken. Imorgon ska jag pröva mina vingar minsann!
Jag har den senaste tiden känt mig ganska "klar" med kliniken, trots att det bara gått fem veckor av min behandling. Jag har inga problem med käkandet, jag lägger upp min mat själv, jag tar eget ansvar för allt jag får ta ansvar för och jag har påbörjat min viktuppgång utan att krypa ur skinnet i panikångestattack. Så frågan jag har ställt mig gång på gång är: Nu då?
Jag har det givetvis inte lätt alla gånger med kvarvarande ångesttankar och liknande, men jag har inte en enda gång haft ett samtal eller något "pepp-talk" med någon från personalen, och har heller inte känt något behov av det. Jag har bearbetat den mesta skiten på egen hand och tagit resten med min behandlare. Därför känner jag mig helt enkelt överflödig här inne, jag behöver något nytt helt enkelt.
Så idag kom jag och min behandlare fram till att jag troligen redan imorgon kväll kommer flytta ut mitt pick och pack till den sista etappen, en av lägenheterna, där jag till en början endast kommer sova och ha min "bas". Alla måltider kommer jag käka inne i villan, vilken är den andra etappen som jag delvis hoppar över. Allt eftersom är sedan tanken att jag mer och mer kommer lägga allt mer vikt på att bli självständig och så småningom själv stå för varuinhandling, matlagning och äta ensam i min lägenhet. Jag gillar upplägget och hoppas verkligen att det här blir den utmaning jag behöver. Just nu känns det mest som att jag bara står och stampar.
Många anser kanske att jag går fort fram, men det är viktigt att poängtera att det är så sjukt individuellt på det här stället. Man kan inte ha en viss "mall" för antalet veckor på diverse ställen och liknande, allt handlar om vilka förutsättningarna är och vart problematiken främst ligger. Jag vet att jag fixar det här och skulle aldrig ge mig in på något som jag skulle se som att ta vatten över huvudet.
Nu är det fullt ös som gäller, jag är hemma innan studenten!
Niclas: Through the rain
Trots att denna fredag ytligt skulle kunna beskrivas som en förträffligt bra dag, så har den på många sätt varit allt annat än förträfflig.
Det har visserligen varit riktigt fint solskensväder, jag har åkt på min första stadstur utan att bli följd av personal och det har bjudits på fantastiskt god mat på det. Men på insidan har jag haft ett riktigt jävla helvete från stund till stund. Vissa dagar är bara sådana dagar då man lättare glider in på fel sorts tankar och kommer på sig själv med att om och om igen försöka lura sig själv genom diverse - för stunden - enkla utvägar. Är det något jag lärt mig här så är det dock att ångest alltid ger med sig med tiden, oavsett vad den handlar om eller hur stark den är. Det tuffa är bara att klara av att stå emot den när man befinner sig i en psykisk svacka.
Jag kan rakryggad säga att jag fixade även denna dags utmaningar och att jag snart kommer lägga mig utan att fundera över hur jag kan vara så jävla trött. Jag har visserligen inte fysiskt gjort något mer ansträngande idag än att köpa ett par tofflor på Eurosko, men psykiskt har jag i princip både sprungit ett maratonlopp och åkt ett vasalopp. Så det så.
Det har visserligen varit riktigt fint solskensväder, jag har åkt på min första stadstur utan att bli följd av personal och det har bjudits på fantastiskt god mat på det. Men på insidan har jag haft ett riktigt jävla helvete från stund till stund. Vissa dagar är bara sådana dagar då man lättare glider in på fel sorts tankar och kommer på sig själv med att om och om igen försöka lura sig själv genom diverse - för stunden - enkla utvägar. Är det något jag lärt mig här så är det dock att ångest alltid ger med sig med tiden, oavsett vad den handlar om eller hur stark den är. Det tuffa är bara att klara av att stå emot den när man befinner sig i en psykisk svacka.
Jag kan rakryggad säga att jag fixade även denna dags utmaningar och att jag snart kommer lägga mig utan att fundera över hur jag kan vara så jävla trött. Jag har visserligen inte fysiskt gjort något mer ansträngande idag än att köpa ett par tofflor på Eurosko, men psykiskt har jag i princip både sprungit ett maratonlopp och åkt ett vasalopp. Så det så.
Niclas: Ut med det gamla, in med det.. gamla?
Idag gjorde jag något som många kanske skulle höja ett varningens finger för när man är mitt uppe i en viktrehabilitering. Jag provade jeans jag använt under hösten och som jag av någon märklig anledning tog med hit.
Jag skulle ljuga om jag sa att det först inte tog emot att märka att de numera sitter som korvskinn istället för att knappt strama åt som de tidigare gjorde. Det sköna i det hela var dock att jag ganska snabbt kunde lugna ner mig själv och tänka "jag var så jävla ful när de där jeansen inte ens satt åt på mig", och vips så kändes det lite bättre!
Många tror att anorektiker ser ut som de gör för att de tror att det är snyggt, det är en fet lögn. Det ligger som bekant absolut oftast något helt annat bakom men kosten får lida och agera syndabock. Därför talar jag nog för många ätstörda när jag säger att man faktiskt otroligt ofta känner sig ful och missnöjd med sig själv och där man hamnat. Precis på samma sätt som jag känt mig när jag dragit på mig ett par tajtare jeans och mer sett ut som nån jävla apa utan arsle och allt annat än attraktiv.
Jag har kommit fram till att jag nog aldrig kommer få uppleva så mycket ångest igen under en och samma period som jag gör här, men det är så otroligt värt det. Så länge jag sköter mig och gör det jag ska så kommer jag aldrig mer behöva hamna i träsket igen. Det värsta som finns är att hata sig själv och må dåligt över sitt utseende samtidigt som man vet om att man faktiskt kan göra något åt saken, men bara inte klara av att på riktigt agera. Jag kan härmed säga att de där jeansen är ett minne blott och hör till min dystra och fula period i livet. Jag var faktiskt lite smart och tog med mig ett par "växa i"-jeans som jag kunde ha för sådär ett och ett haltv år sedan. De sitter fortfarande inte bra, men dagen de gör det ska jag belöna mig själv med något riktigt riktigt fint! En timmes floating på spa:t här intill står överst på listan! Eller varför inte en riktigt nice studentkostym?
Sen kan jag ju typ klippa sönder de andra äckliga jeansen och använda som handledsvärmare eller nåt. De duger knappast till nåt bättre!
Jag skulle ljuga om jag sa att det först inte tog emot att märka att de numera sitter som korvskinn istället för att knappt strama åt som de tidigare gjorde. Det sköna i det hela var dock att jag ganska snabbt kunde lugna ner mig själv och tänka "jag var så jävla ful när de där jeansen inte ens satt åt på mig", och vips så kändes det lite bättre!
Många tror att anorektiker ser ut som de gör för att de tror att det är snyggt, det är en fet lögn. Det ligger som bekant absolut oftast något helt annat bakom men kosten får lida och agera syndabock. Därför talar jag nog för många ätstörda när jag säger att man faktiskt otroligt ofta känner sig ful och missnöjd med sig själv och där man hamnat. Precis på samma sätt som jag känt mig när jag dragit på mig ett par tajtare jeans och mer sett ut som nån jävla apa utan arsle och allt annat än attraktiv.
Jag har kommit fram till att jag nog aldrig kommer få uppleva så mycket ångest igen under en och samma period som jag gör här, men det är så otroligt värt det. Så länge jag sköter mig och gör det jag ska så kommer jag aldrig mer behöva hamna i träsket igen. Det värsta som finns är att hata sig själv och må dåligt över sitt utseende samtidigt som man vet om att man faktiskt kan göra något åt saken, men bara inte klara av att på riktigt agera. Jag kan härmed säga att de där jeansen är ett minne blott och hör till min dystra och fula period i livet. Jag var faktiskt lite smart och tog med mig ett par "växa i"-jeans som jag kunde ha för sådär ett och ett haltv år sedan. De sitter fortfarande inte bra, men dagen de gör det ska jag belöna mig själv med något riktigt riktigt fint! En timmes floating på spa:t här intill står överst på listan! Eller varför inte en riktigt nice studentkostym?
Sen kan jag ju typ klippa sönder de andra äckliga jeansen och använda som handledsvärmare eller nåt. De duger knappast till nåt bättre!
Niclas: Soliga onsdag!
Positiva besked från min behandlare idag minsann!
Trots att vi får lära oss allt om hur man lever i nuet på det här stället, så är det ändå oundvikligt att i viss mån diskutera framtiden på samtalen. Idag var kontentan både långsiktiga och kortsiktiga mål. Vi pratade bland annat om att det snart är dags för mig att få mer ansvar och flytta ut till villan minsann!
Jag skämtade lite om innan jag åkte hit att jag antingen skulle sköta mig exemplariskt eller göra revolt för att komma hem så fort som möjligt igen. Jag valde det första alternativet eftersom det ju faktiskt var det enda som långsiktigt var bra, och det verkar ju ha fungerat! Så snart (typ nästa vecka) ska jag ta mitt pick och pack och flytta från kliniken och ut till mina blivande fyra kollektivkompisar. Can't wait!
De långsiktiga framtidsplanerna handlade om hur resten av min tid kommer se ut här. Min behandlare (känns lika coolt och märkvärdigt att säga varje gång) är väldigt positiv till att jag kommer hem i god tid innan studenten. Det största jobbet kommer jag sannolikt ha framför mig att fixa hemma, och jag känner mig redan sjukt taggad. Den som tror att alla som skrivs ut härifrån är friskare än någonsin och redo för vad som helst är verkligen ute och cyklar. Jag vet att jag kommer ha en lång väg kvar på flera plan när jag kommer hem, men den starka grunden har i alla fall lagts här nere!
På tal om lägga så är det precis vad jag ska göra i min säng snart. Få se om mina hormonsvettningar kan vara medgörliga och inte svämma över så jag flyter ur bara. God natt!
Trots att vi får lära oss allt om hur man lever i nuet på det här stället, så är det ändå oundvikligt att i viss mån diskutera framtiden på samtalen. Idag var kontentan både långsiktiga och kortsiktiga mål. Vi pratade bland annat om att det snart är dags för mig att få mer ansvar och flytta ut till villan minsann!
Jag skämtade lite om innan jag åkte hit att jag antingen skulle sköta mig exemplariskt eller göra revolt för att komma hem så fort som möjligt igen. Jag valde det första alternativet eftersom det ju faktiskt var det enda som långsiktigt var bra, och det verkar ju ha fungerat! Så snart (typ nästa vecka) ska jag ta mitt pick och pack och flytta från kliniken och ut till mina blivande fyra kollektivkompisar. Can't wait!
De långsiktiga framtidsplanerna handlade om hur resten av min tid kommer se ut här. Min behandlare (känns lika coolt och märkvärdigt att säga varje gång) är väldigt positiv till att jag kommer hem i god tid innan studenten. Det största jobbet kommer jag sannolikt ha framför mig att fixa hemma, och jag känner mig redan sjukt taggad. Den som tror att alla som skrivs ut härifrån är friskare än någonsin och redo för vad som helst är verkligen ute och cyklar. Jag vet att jag kommer ha en lång väg kvar på flera plan när jag kommer hem, men den starka grunden har i alla fall lagts här nere!
På tal om lägga så är det precis vad jag ska göra i min säng snart. Få se om mina hormonsvettningar kan vara medgörliga och inte svämma över så jag flyter ur bara. God natt!
Niclas: Week of changes
Det är sen tisdagsafton, jag har näringsdrycksvärmesvallningar och är trött som ett as. Med andra ord får det bli ett kort och sammanfattande inlägg i punktform som är så innovativt och roligt. Tisdagens milstolpar:
- Första vägningen efter viktuppgångsfasen. Jag hade ställt in mig på att jag skulle gått upp mer än jag bevisligen gjorde. Jag hade givetvis gått upp, men inte flertalet kilon som vissa gånger händer första tiden med näringsdryck. Nästa vecka kan det ju dock inträffa, den som lever får se.
- Personalen är tillbaka efter "semestern" som jag kallade det, fyra dagar är fan inte bara en långhelg! Nåja, nu är de här och allt är frid och fröjd.
- Tre nya visitors har checkat in minsann! Ska bli spännande att se vad det är för människor.
- Jag fick beröm för min hållning av sjukgymnasten! Tydligen kan jag konsten att sitta med rak rygg utan att se ut som någon som fått nåt spetsigt uppkört där bak. Skulle nog vara nyttigt för flertalet häromkring att träna av sig det faktiskt.
Nej, nu ska jag och min rygg vila lite. Sleep tight.
- Första vägningen efter viktuppgångsfasen. Jag hade ställt in mig på att jag skulle gått upp mer än jag bevisligen gjorde. Jag hade givetvis gått upp, men inte flertalet kilon som vissa gånger händer första tiden med näringsdryck. Nästa vecka kan det ju dock inträffa, den som lever får se.
- Personalen är tillbaka efter "semestern" som jag kallade det, fyra dagar är fan inte bara en långhelg! Nåja, nu är de här och allt är frid och fröjd.
- Tre nya visitors har checkat in minsann! Ska bli spännande att se vad det är för människor.
- Jag fick beröm för min hållning av sjukgymnasten! Tydligen kan jag konsten att sitta med rak rygg utan att se ut som någon som fått nåt spetsigt uppkört där bak. Skulle nog vara nyttigt för flertalet häromkring att träna av sig det faktiskt.
Nej, nu ska jag och min rygg vila lite. Sleep tight.
Niclas: Snart vardag!
Så har äntligen den ack så långa helgen snart passerat!
Fyra dagar är ju dubbelt så många dagar som en vanlig helg. Med tanke på hur mycket långsammare det är här under helgerna så tycker jag minsann att påskdagarna som helgdagar är överskattat. Mer vardag åt folket!
Hur som helst så har vi i alla fall lyckats fördriva tiden och jag tänkte dela med mig lite av helgen med några bilder längre ner. Sschpännande och sånt.
Imorgon är det vägning istället för idag, troligtvis för att inga behandlare jobbade idag. Jag försöker se det som en spännande grej, jag vet att jag har gått upp i vikt men har ingen aning om hur mycket. Få se hur jag reagerar och mår efter första "viktuppgångsvägningen", mest troligt kommer det nog inte vara så mycket värre än de värsta stunder jag haft under veckan. Allt är dessvärre inte frid och fröjd.
Nu ska jag snart sova, tre bilder får duga så länge. Nattinatti!
Fyra dagar är ju dubbelt så många dagar som en vanlig helg. Med tanke på hur mycket långsammare det är här under helgerna så tycker jag minsann att påskdagarna som helgdagar är överskattat. Mer vardag åt folket!
Hur som helst så har vi i alla fall lyckats fördriva tiden och jag tänkte dela med mig lite av helgen med några bilder längre ner. Sschpännande och sånt.
Imorgon är det vägning istället för idag, troligtvis för att inga behandlare jobbade idag. Jag försöker se det som en spännande grej, jag vet att jag har gått upp i vikt men har ingen aning om hur mycket. Få se hur jag reagerar och mår efter första "viktuppgångsvägningen", mest troligt kommer det nog inte vara så mycket värre än de värsta stunder jag haft under veckan. Allt är dessvärre inte frid och fröjd.
Nu ska jag snart sova, tre bilder får duga så länge. Nattinatti!
En tjej på 14 bast (!!) ritade av en bild på mig och Emilia i lördags!
Bild från min utevistelse med viss dispens.
Ytterligare en bild från samma tillfälle.
Det är allt svårt att inte bli förälskad i västkusten!
Niclas: Livet är en lista
HEJ.
Jag tänkte bara upplysa om att min mage mår mycket bättre idag och har redan börjat fatta tycke för Herr Näringsdryck. Lite orosångest kryper dock i mina ben, men jag sitter fint stilla på min rumpa och tänker på annat. Ännu en bra sak jag kan anteckna under "dagens goda och friska handlingar"-lista innan jag lägger mig ikväll! Känns riktigt skönt att kunna somna och känna sig nöjd över att man uträttat saker som faktiskt ÄR bra på riktigt, istället för att lugna sig med att lyssna på och följa sina tvångsmässiga och ångestladdade hjärnspökstankar. Det kommer liksom aldrig hjälpa mig att nå mina mål, ever.
Dagens tips till alla är alltså att upprätta en lista där man skriver ned alla bra grejer man lyckats med under dagen. Det är minsann en av de finaste och mest effektiva idéer jag kläckt här borta!
Jag tänkte bara upplysa om att min mage mår mycket bättre idag och har redan börjat fatta tycke för Herr Näringsdryck. Lite orosångest kryper dock i mina ben, men jag sitter fint stilla på min rumpa och tänker på annat. Ännu en bra sak jag kan anteckna under "dagens goda och friska handlingar"-lista innan jag lägger mig ikväll! Känns riktigt skönt att kunna somna och känna sig nöjd över att man uträttat saker som faktiskt ÄR bra på riktigt, istället för att lugna sig med att lyssna på och följa sina tvångsmässiga och ångestladdade hjärnspökstankar. Det kommer liksom aldrig hjälpa mig att nå mina mål, ever.
Dagens tips till alla är alltså att upprätta en lista där man skriver ned alla bra grejer man lyckats med under dagen. Det är minsann en av de finaste och mest effektiva idéer jag kläckt här borta!
Niclas: Det gör ont, men gå ändå
Skärtorsdagen har varit allt annat än till belåtenhet.
Jag vet inte om det beror på gårdagens påskbord, min lättirriterade tjocktarm, näringsdryckerna eller en skön kombination av alltihop men idag har jag plågat mig igenom timmarna. Min mage (som blivit huvudämne i alla inlägg för tillfället) har totalstrejkat och gett mig fruktansvärda smärtor. Allt jag saknat är någon som stått bredvid mig vid soffan och skrikit "krysta, krysta!".
Jag vill absolut inte avskräcka någon från näringsdryckerna, det är fantastiskt hur mycket bra som kan rymmas i en sån liten förpackning. Det faktum att de dock är en ganska ny erfarenhet för mig och min IBS-mage gör att det nog mest troligt kommer ta några dagar till innan jag vänjer mig. Just nu längtar jag som en tok efter att få känna mig hungrig igen och inte bara ett jobbigt näringsdrycksillamående som denna vecka bjudit på. Jag fick inte ens chansen att njuta fullt ut av husmors underbara sparrissoppa och hennes fantastiska kycklingpaj med soltorkade tomater. Det bara åts upp på kommando, helt känslolöst.
Jag må vara ätstörd men mat har jag alltid förknippat med känsla och kärlek! Nästa vecka hoppas jag att jag och mina festisar kommer bättre överens, för husfridens skull.
Om åtta timmar är det snart frukostdags, den hungern kan dock inga näringsdrycker sabba så länge jag inte råkar få i mig några i sömnen.
Nattinatti.
Jag vet inte om det beror på gårdagens påskbord, min lättirriterade tjocktarm, näringsdryckerna eller en skön kombination av alltihop men idag har jag plågat mig igenom timmarna. Min mage (som blivit huvudämne i alla inlägg för tillfället) har totalstrejkat och gett mig fruktansvärda smärtor. Allt jag saknat är någon som stått bredvid mig vid soffan och skrikit "krysta, krysta!".
Jag vill absolut inte avskräcka någon från näringsdryckerna, det är fantastiskt hur mycket bra som kan rymmas i en sån liten förpackning. Det faktum att de dock är en ganska ny erfarenhet för mig och min IBS-mage gör att det nog mest troligt kommer ta några dagar till innan jag vänjer mig. Just nu längtar jag som en tok efter att få känna mig hungrig igen och inte bara ett jobbigt näringsdrycksillamående som denna vecka bjudit på. Jag fick inte ens chansen att njuta fullt ut av husmors underbara sparrissoppa och hennes fantastiska kycklingpaj med soltorkade tomater. Det bara åts upp på kommando, helt känslolöst.
Jag må vara ätstörd men mat har jag alltid förknippat med känsla och kärlek! Nästa vecka hoppas jag att jag och mina festisar kommer bättre överens, för husfridens skull.
Om åtta timmar är det snart frukostdags, den hungern kan dock inga näringsdrycker sabba så länge jag inte råkar få i mig några i sömnen.
Nattinatti.
